Glenn Sikbäck slet sitt hår i förtvivlan. Klockan var långt, långt över midnatt och han höll fortfarande på att välja ut musik. Han hittade inte en enda låt i sin digra countrysamling som passade till ett bröllop. Countrymusiken var mer lämpad som ett instrument att uttrycka sorg än att uttrycka glädje. Det var inte för inte som det kallades för ”den vite mannens blues”. Han gick från att känna att han tagit vatten över huvudet till att ångra att han överhuvudtaget flyttade till Fasadgränd.
Frustrationen sänkte sig över honom som dimman över en äng under en sommarnatt. Varför hade han tagit på sig att sköta musiken? Han gick ut till köket och startade ugnen, vilket var hans sätt att lätta på trycket och bli av med aggressioner. I annat fall skulle det sluta med att han sökte upp hårdrocken hos Hem-Brent. Som alltid hade kavlandet, doften av kanel och värmen från ugnen en lugnande inverkan på honom.
Med den nya, lugna, sinnestämningen gjorde han vad varenda sann countrysiast skulle ha gjort i hans situation; han förlitade sig på Hank Williams. Efter att ha tagit ut en laddning nygräddade bullar ur ugnen gick han ut i vardagsrummet, till skivsamlingen. Han rotade fram sin Hank Williams samling och granskade noga låtlistan på albumets konvolut (självklart lyssnade han bara på vinyl). Med fingret pekande på låtarna en efter en, betade han av skivan. Så hittade han den – ”Settin’ the woods on fire”. Det var en låt som hade den där uppsluppenheten och otåligheten som kunde förnimmas under ett bröllop, att vigselparet egentligen bara ville ha bröllopet bortgjort för att så fort som möjligt få leva resten av livet med varandra.
Den där känslan av eufori som bara riktig trötthet kan framkalla fick honom sedan att tänka på sin egentliga husgud, Kris Kristofferson. Han som en gång skrivit en låt om Jesus (ett faktum som varit avgörande för Glenns första kontakt med Merit och ”Jesu Kristi Kyrka Av Vad Som Komma Skall”). Hade inte Kris Kristofferson någon låt som kunde passa in i sammanhanget? Han återvände till skivsamlingen. Han drog fram den mest spelade skivan av alla, Kristoffersons debutalbum ”Kristofferson”. Fanns det någon låt för ett bröllop så skulle den finnas på den skivan. ”Blame it on the stones”? Nej. ”Me and Bobby McGee”? Nej. ”Help me make it through the night”? Ja! Det var en låt som speglade hur mycket bättre tvåsamhet var än ensamhet.
Två låtar, kunde det räcka? Det fick det lov att göra.
Nu var också Glenn Sikbäck beredd för Merit Lenndos stora dag!
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar