Del 20 - "B som i basar"

En timme efter gryningen hade översteprästinnan Merit Lenndo vandrat bort mot sporthallen. Bort mot vad som förhoppningsvis skulle bli hennes livs bästa dag. Dagdrömmande gick hon med lätta steg. Hon tänkte på det kommande jublet från åhörarna efter att hon avslutat sin predikan. Hade hon med sig hörselpropparna? Hon klappade sig på bröstfickan och kände att de fanns där. Som översteprästinna var det viktigt att vara beredd på allt. Jublet från 3000 åskådare kunde väl uppnå ett par hundra decibel minst.

När hon kom fram till sporthallen var det fortfarande mörkt ute. Hon låste upp dörren och gick in. Därinne möttes hon av den kraftiga doften skapad av tusentals timmars svettutsöndring. Det var en doft som fastnat i väggarna och som inte skulle försvinna av varken timmars, dagars eller månaders vädrande av vaktmästaren. Hon tryckte på lysknappen och ett hundratal flimrande lysrör tändes. Hennes steg ekade ihåligt i den tomma hallen då hon gick över golvet. Nu var det tomt, men snart skulle här vara liv och rörelse. 3000 besökare!

Men nu skulle hon sitta här i tysthet och njuta av stunden.

Ett par timmar senare dök den första medhjälparen upp. Det var Glenn Sikbäck som kom släpandes på 1200 bullar fördelade i 6 sopsäckar. Merits ögon tårades då hon såg att Glenn var först på plats. Han var minsann en kille att lita på! Därefter kom Ture Björkhage, som dagen till ära blivit utsedd att dela ut flygblad på parkeringen utanför. Sist kom strumpprenumerationsförsäljaren herr Yang och hans underhuggare Henry Blomgren (Merit såg dem som en modern motsvarighet till "Butch Cassidy och Sundance Kid"). För det var de som kom sist.

Det blev inga 3000 besökare, det blev faktiskt inte en enda besökare. Merit väntade hela dagen på att de skulle dyka upp. Vid frukosttid tänkte hon att de skulle komma vid lunch och vid lunchtid att de skulle komma efter middagen. Men hon hade fel.

Trött, irriterad och ilsken över det stundande fiaskot rev Merit till sig ett flygblad från Ture för att se så att hon skrivit ut rätt tid. Det hade hon. Men hon hade inte skrivit ut var basaren skulle hållas. Det kändes som att luften gick ur henne och hon liksom sjönk ihop på stället där hon stod. Vilken miss! All planering och alla sömnlösa nätter - helt i onödan. Vad skulle nu hända med alla bullar och all "pittsa" (det var bara "pittsamännen" som visste om var basaren skulle hållas)? Nästan hela pensionen hade gått åt till att betala "pittsamännen". Vad skulle hon nu leva av resten av månaden?

Hon kunde precis hålla tillbaka tårarna nog länge för att hinna skicka iväg medhjälparna. Hon brast ut i gråt, mitt på sporthallens golv (eftersom det luktade minst svett där hade hon sökt sig dit). Tårarna rann i strida strömmar utmed hennes rynkiga kinder och nu tog tröttheten och den förlorade sömnen över. Hon somnade sittandes i hallens mittcirkel.

Sömnen var full av drömmar. Hon drömde att ett gigantiskt änglaspel pratade med henne. Änglaspelet förklarade att basaren inte var tänkt att bli av, att Merit lagt för mycket energi på basaren och för lite på att värva medlemmar. "Inga träd växer till himlen" hade änglaspelet sagt till henne just innan hon vaknade. Med en känsla av insikt och förståelse vaknade Merit utvilad för första gången på flera veckor. Nacken och ryggen kändes stela och hon hade ingen känsel i benen. Hon sträckte på sin 82-åriga kropp så gott det gick och försökte skaka liv i sina sovande ben. Hennes steg ekade återigen när hon gick ut från sporthallen (vad märkligt att två identiska ekon kunde upplevas så olika; det ena förhoppningsfullt inför en stundande succé och det andra nedstämt efter ett konstaterat misslyckande).

På vägen hem återvände drömmen till henne. Hon tog det som ett tecken på att basaren aldrig var menad att bli av. "Inga träd växer till himlen" hade det stora änglaspelet i drömmen sagt. Kunde det vara så att Gud tyckte att basaren handlade för mycket om henne och för lite om honom? (Merit var så gammaldags att hon tog för givet att Gud var en man). Var basaren en skenmanöver från Gud för att testa henne? Hon tvingades motvilligt erkänna för sig själv att hennes tankar om basaren hade varit väldigt självförhärligande.

Alla "pittsor" stod staplade i kartonger på läktaren. Vad skulle hon göra med dessa? För de sista pengarna från pensionen ringde hon en taxi och bad dem köra hem all mat till henne. Själv skulle hon promenera för att rensa tankarna. Änglaspelet hade också sagt att hon ägnat för lite tid till att värva medlemmar till kyrkan.

Det fanns mycket för Merit att tänka över på vägen hem. Borde hon kanske ta fram värmeljusen och änglaspelet igen?

Over and out