När han var hemma kände han sig väldigt rastlös. Han gick fram och tillbaka i lägenheten medan han försökte komma på något tröstande att säga till översteprästinnan. Han hade henne att tacka för mycket och hon var trots allt hans ende vän här på Fasadgränd (kanske hans enda riktiga vän i hela Sverige). Han vankade av och an i sina försök att få fram något passande att säga Merit. "Jag beklagar sorgen..." Nä! "Livet är inte alltid en dans på rosor..." Nej! "You can't always get what you want..." Nej, inte det heller! Han rev sitt hår i förtvivlan, skulle det vara så svårt att fråga hur det kändes? En liten gnista slog upp inuti honom. Varför inte bara fråga hur hon hade det? Diskret och bra.
Kunde han gå upp till henne nu? Vid en titt visade sig klockan bara vara halv sju (hade han varit uppe hela natten för att klämma fram orden: Hur känns det?). Han tänkte att hon nog inte heller fått så mycket sömn i ältandet av fiaskot (han påminde sig själv att inte använda det ordet då han pratade med henne). Han gick upp för trapporna och ringde på dörrklockan. Det hördes steg som närmade sig dörren. Men hörde han inte röster där inne också? Var det radion?
Merit öppnade dörren och det första Glenn såg var att den där elden i hennes blick återvänt. Laserstrålarna var tillbaka! Efter den upptäckten tyckte han att den fråga som han tänkt fram var för dum för att ställa. Istället stod han bara där i dörren, häpen över hur snabbt översteprästinnan "studsat" tillbaka. Han kunde inte riktigt förstå det, men sen kände han den omisskänliga doften av alkohol inifrån lägenheten. Han hade aldrig tänkt på henne som någon drickare av rang, men kanske var det en riktig bläcka hon behövde för att glömma fiaskot (missberäkningen rättade han sig). Men det var ju inifrån lägenheten det luktade, inte från Merit själv. Märkligt...
Merit bjöd in honom och sa att hon hade kyrkans nya medlemmar på besök. Den olycksbådande doften av gammal fylla (om ångest hade en doft så var det doften av gammalt öl) fick en känsla av oro att väckas inom honom.
Glenn steg in i lägenheten och när han kom in i vardagsrummet var det som om han blivit förflyttad med en tidsmaskin ett halvår bakåt i tiden. Där inne satt några av hans gamla dryckesbröder från Värmland. I mitten satt Brent, den amerikanske invandraren som kommit in i (och tagit över) gänget ett par månader innan Glenn flyttade till Fasadgränd. "Hem-Brent" hade någon av de andra ljushuvudena i sällskapet utbrustit första gången de träffade honom och det namnet hade fastnat. Glenn kände sig som om han befann sig på två platser samtidigt, dels i dåtidens Värmland och dels på nutidens Fasadgränd. Det var ju det här han hade flyttat ifrån! Impulsen att springa ut ur lägenheten och ner till sin egen lägenhet, till tryggheten, var nästan oövervinnerligt stark. Men han sprang inte, för Merits skull. Det var för hennes skull han kommit och det var för hennes skull han skulle stanna.
-"Hi Glenn! Hur är jobbet?" sa Hem-Brent, till synes oberörd av att möta en gammal bekant här, i en annan stad, i en gammal tants lägenhet av alla ställen.
Glenn svarade inte, precis som i mardrömmen fick han inte fram ett ord. Istället höjde han handen som hälsning, precis som han alltid gjort tidigare då han stött på dem "hemma" i Värmland.
Merit såg att Glenn var märkbart skakad av att träffa denne skäggige man då de tydligen hade haft något med varandra att göra i det förflutna. Glenn hade tidigare berättat för henne om sina problem med alkoholen och hårdrocken (hon tyckte att det var en udda beroendekombination). Hon bad därför Glenn följa med henne ut i köket, bort från rummet med hans tidigare "kompisar".
Ute i köket frågade Merit "Hur känns det?". Glenn svarade att det var okej (samtidigt som han tänkte att det var samma fråga som HAN skulle ställa till henne). Merit sa att det såg ut som om han sett ett spöke och bad honom därefter att gå hem och vila en stund.
Visst var det spöken han sett. Spöken från det förgångna som kommit för att hemsöka honom.
Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar