Henry Blomgren låg vaken. Klockan var 03:30 och han var så nervös att han inte sovit på flera dagar. Tanken att han, den inbitne ungkarlen, skulle gifta sig var nästan för stor att greppa. Men det kändes naturligt att det var herr Yang som skulle bli hans partner. Partner var ett bra ord för att beskriva deras förhållande till varandra, för de kompletterade varandra så bra – precis som ett par duktiga danspartners.
Han gick igenom steg för steg hur dagen skulle utspela sig; på morgonen skulle de båda äta en romantisk frukost bestående av riskakor, folköl, ölkorv och te (det bästa av två världar). Sen skulle de stryka sina kostymer, Henry skulle ha en vit, oskuldsfull som han var (han hade inte berättat för herr Yang om röjsågen och cykeln), medan herr Yang skulle ha en svart smoking. Efter att de klätt sig skulle de gå hand i hand till sporthallen där sedan vigseln skulle äga rum. Bröllopsnatten skulle äga rum på vandrarhemmet ”Läderremmen”.
Henry sträckte på sig så att det sprakade i hans leder. Han låg på rygg med armarna i kors bakom huvudet. Han blundade och kände sig för första gången helt tillfreds med sitt liv. Han skulle aldrig mer behöva upprätthålla en fasad om att han var en riktig man. Nu skulle herr Yang ge honom den bekräftelsen. Dessutom hade Henry börjat anse att en bög egentligen var urtypen för en riktig man. Det krävdes alltjämnt en riktig karl för att kyssa en annan man, det var inget för fjollor att känna skäggstubb raspa mot ens egen kind.
Ja, Henry Blomgren var tillfreds med tillvaron.
Fortsättning följer…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar