Merit hade blivit eld och lågor då hon fick höra talas om Maks och fru Yangs planer om bröllop. Självklart var de välkomna att vigas hos henne! I hennes huvud målades genast bilder upp om vilken succé vigseln skulle bli. Besökarna i kyrkan skulle bli hänförda av hennes predikan. Då hon förklarat dem för make och maka skulle hon be Maks kyssa bruden och i det ögonblicket skulle inte finnas ett öga som var torrt bland alla besökare. ”Vilken fantastisk predikan!” skulle alla tänka, fortfarande med tårar i ögonen.
Det var lite förvånande att hon också fått en förfrågan om att viga ett annat par – två män. Eftersom kyrkan var öppen för alla så kunde inte Merit neka dem. Men varför skulle hon? Även män som tyckte om män hade väl rätt att vara lyckliga? Böcklingar, det var vad Kurt (måhanvilaifrid) hade kallat dem. Ibland böcklingar och ibland älvor. Kärt barn hade många namn i maskinföraren Kurt (måhanvilaifrid) Lenndos vokabulär. Merit hade alltid tyckt att Kurt (måhanvilaifrid) varit vårdslös då han slängt sig med sådana uttryck, men hon hade aldrig vågat säga något eftersom det skulle störa husfriden. Kärleken var blind, så var det bara och nu, nu skulle hon få chansen att välkomna det första man-och-man paret in i ”Jesu Kristi Kyrka Av Vad Som Komma Skall”.
Planerandet inför de två vigslarna, som skulle äga rum samma datum, hade tagit fart redan då Merit fått vigselförfrågan från paren. Sporthallen skulle bokas, en cateringfirma skulle anlitas och en predikan skulle skrivas. Dessutom behövdes det musik. Det fanns så mycket att göra!
Merit anade att vigselplaneringen, precis som med planeringen inför basaren, skulle innebära många sömnlösa nätter. Hon hade därför planer på att kontakta och ta hjälp av Glenn, som hon såg som sin högra hand i kyrkan. Han var en kille att lita på! Hon hoppades att han inte gått och blivit sjuk. Sist hon träffat honom hade varit ute i trapphuset, i samband med att Maks Thelin berättat sina giftasplaner för henne. Hon hade haft bråttom iväg för att boka sporthallen och därför inte gett Glenn mer än en kort nick som hälsning. Men hon hann se att han var blek som ett spöke, vinglade fram och luktade hostmedicin. Kunde det vara den där svininfluensan?
Glenn hade faktiskt varit sjuk då han vaknade efter att ha sovit ruset av sig. Han var snuvig och ögonen rann. Det gjorde ont i halsen, men inte lika ont som i hjärtat. Som alltid dagen efter så hade han en enorm ångest över kvällen innan. Som countrysiast trodde han att han skulle lyckas hålla sig ifrån spriten, men han hade både lurat och svikit sig själv.
Glenn blev både glad och orolig (han trodde aldrig att de känslorna kunde förenas) då Merit knackade på dörren. Då han öppnade trodde han att han skulle få en rejäl utskällning för sitt tillfälliga dopp i spritträsket, men istället blev han förvånad över att Merit stack fram en stor förpackning Alvedon till honom. Innan han ens hunnit öppna munnen hade Merit börjat prata. Han märkte att hon var uppspelt eftersom hon inte andades eller tog pauser mellan orden
”JoGlennjagbehöverdinhjälpmedettbröllopellerrättaresagttvåvigslarvimåsteordnamatmusikochen predikan.(andningspaus) Det är så mycket att göra!"
En så stor mängd ord på en så kort tid gjorde att Glenn inte förstod vad det var hon hade sagt. Det enda han hört var att det var mycket att göra. Mycket att göra med att han varit onykter? Han höll upp Alvedonpaketet mot henne och sa ”Men jag är inte bakis längre”. Merit tittade länge på honom och sa sedan ”Bakis? Du får baka hur mycket du vill! Bara vi kommer ihåg att skriva i annonsen var vigseln äger rum så kommer det nog att komma mycket folk. Vi måste nog ha minst 1200 bullar”.
Glenn började sakta förstå vad hon menade. Bullar, det var minsann något han behärskade till fullo.
Over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar