Herr Yang hade blivit utom sig då han hittade lappen på kylskåpet. Tidigare hade han varit en känslomänniska av stora mått (vilket den dagliga spelningen av Alphavilles ”Forever Young” som en kärlekshyllning till fru Yang skvallrade om), men nu var han alldeles kall inombords. Hon hade lämnat honom för en annan!
”Bäste herr Yang.
Jag har hittat kärleken hos en annan man och därför lämnar jag dig.
/ Fru Yang
P S
Det finns makaronpudding i kylen”.
Det var som att lappen gav upphov till ett en akts drama i miniatyr då herr Yang bearbetade sorgen. Pratandes med ett foto av fru Yang passerade han de fem sorgestadierna:
Förnekelse: ”Fru Yang, du måste ha gått vilse! Det är bäst att jag sätter upp en lapp på anslagstavlan så att någon hjälper dig att hitta hem igen” (ironin i att försöka få tillbaka henne med en lapp, samma medel som hon lämnat honom med, slog honom inte).
Vrede: ”Jag tänker INTE äta upp den där makaronpuddingen. Hellre dör jag!”
Köpslående: ”Okej då, jag äter upp makaronpuddingen bara du kommer tillbaka”.
Depression: ”Inte ens makaronpuddingen kan få mig glad igen”.
Acceptans: ”Du är borta ur mitt liv för alltid Fru Yang, men jag vill att du ska veta att makaronpuddingen var god. Som alltid”.
Trots att lappen kändes som ett knivhugg i ryggen, kunde han inte förmå sig att kasta den. Den var trots allt det sista minnet han hade kvar av henne.
Som om det inte vore nog med att han blivit lämnad av sin fru så hade han dessutom blivit av med sitt jobb. Han hade länge känt på sig att något var på gång på jobbet. Det låg en spänning i luften som var tyngre än den starka doften av snus. Herr Yang hade aldrig varit en del av gemenskapen i fikarummet, men vissa saker hade han hört. Tydligen var det så att en av truckförarna på jobbet blivit ersatt av en robot. Det var så snacket gick och när han kom till jobbet en måndagsmorgon två veckor senare så fann hann att alla lagerarbetare hade blivit utbytta mot robotar (han tyckte att det kändes som att han befann sig i en sci-fi rulle).
Till en början hade han blivit enormt lättad över att slippa det västerländska folkets största avskum (vilket var vad han kallade lagerarbetarna för när han pratade med fru Yang). Han slapp skrapa ner snus från taket i fikarummet och det skulle bli så enormt mycket lättare att städa nu, då han slapp städa efter de där grisarna. Nu behövde han egentligen inte städa alls. Faktum var att han inte gjorde det heller. Men så en dag blev han inkallad till chefen.
”Kom in herr Yang och sätt dig!” (Chefen hyste en enorm respekt för herr Yang, eftersom han, enligt chefen, hade det optimala förnamnet).
”Oss herrar emellan så ska jag gå direkt på sak. Herr Yang, fabriken måste tyvärr säga upp dig. Under en observation av toaletterna, för att se om de polska robotarna tar skada av fuktigheten, hittades en förpackning mascara. Då dina medarbetare inte längre finns kvar, så måste det vara DU, herr Yang, som tagit hit en kvinna. Företaget kan tyvärr inte tolerera att dess medarbetare förlustar sig i kvinnor på arbetstid. Därför kan du ta dina saker och gå hem herr Yang.”
Herr Yang, som av naturen var en pryd och fin människa, visste inte vad han skulle säga. Mascara? Hur hade mascaran hamnat inne på toaletten? Förlustelse? Han insåg direkt att det inte gick att motbevisa chefen. Det var svårt att på ett trovärdigt sätt skylla på de polska robotarna. Därför dolde han förvånelsen och besvikelsen bakom sin mask av asiatisk artighet och tog sin lilla packning med makaronpudding och försvann för alltid från snusfabriken.
På vägen hem bannade han sig själv för att han varit så slarvig att han inte kontrollerat toaletterna. Han hade blivit överlistad av en förpackning mascara! Om de polska robotarna ändå hade varit polska kvinnor. De som använder tillräckligt med smink för att överleva en atombombsdetonation!
Dagarna i arbetslöshet förflöt höljda i dunkel. Natt och dag flöt samman. Det enda som styrde dygnsrytmen var suget efter riskakor, men till slut tappade också magen tidsförankringen. Från början hade han försökt att spela "Forever Young" men det hade varit för smärtsamt. Istället spelade han Björn Skifs "Det blir bara värre framåt natten". Han spelade den på repeat, dygnet runt.
"Ligger vaken
Tänker på dig.
Minns för mycket
Och är ensam".
Herr Yang tyckte att Björn Skifs visste vad han pratade om, för precis så kändes det. Han saknade verkligen fru Yang. Han mådde dåligt, var ensam och till råga på allt så hade han slut på sockar. "Forever Yang" hade förvandlats till "Yang and restless". Var livet värt att leva utan fru, utan jobb och utan sockar?
En lampa tändes i det mörker som fanns innanför hans huvud - sockprenumerationer! Dysterhetens träd som slagit rot i hans huvud brändes ner av den blixt från klar himmel som idén symboliserades av.
Här skulle krängas sockar!
Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar