Av de fragment som fanns bland alla luckor mindes Glenn att han träffat Hem-Brent och de andra ute i trapphuset då han var på väg ut med soporna. Han hade blivit medbjuden "för att prata gamla minnen" och han hade av någon anledning tackat ja. Han hade följt med dem till vad som var en typisk "alkis-kvart". Utan att förvånas hade han sett att hans gamla blommiga soffa från Värmland fått följa med i flytten. Men nu var det inte hans soffa längre, soffan hörde hemma hos någon som krökade på heltid.
Soffans fjädrar hade knarrat på det gamla välbekanta sättet då Glenn satte sig. Den enda skillnaden var att han inte skulle dricka den här gången, något han gjort alla tidigare gånger han suttit i soffan. Det var ett löfte som han lyckats hålla en lång stund in på kvällen. Det hade inte varit något problem då Hem-Brent plockat fram dunken bakifrån soffan (det där med kylning hade aldrig varit de här killarnas specialitet, tänkte Glenn). De hade pratat om ditt och datt och trots att de flera gånger slagit upp ett glas till honom så hade han inte smakat, begäret var som bortblåst. Någon hade sedan startat en gammal kassettbandspelare och till Glenns stora fasa var det hårdrock som strömmade ur de sprängda högtalarna, "Dirty deeds done dirt cheep" av AC/DC.
Som genom en handvändning hade begäret kommit tillbaka. Det började bli svårt att följa med i konversationen, blicken (och tankarna) letade sig nu till dunken. Svetten hade trängt fram på överläppen och munnen hade blivit torr som en öken. Hans tidigare så stadiga händer började skaka. Det där hålet som bakningen nyss lyckats fylla gapade återigen tomt inuti honom. Ett litet glas skulle väl inte skada? Herregud han hade ju varit torrlagd i flera månader, så vad skulle ett litet glas kunna göra?
Det var tankarna på Merit som hållit honom stången sponken, ett litet tag i alla fall. Han tänkte på hur besviken hon skulle bli om hon fick veta att han börjat dricka igen. Men frös han inte? Jo, visst gjorde han det. Borde han därför inte ta sig något värmande? Jodå, det borde han. Inte skulle väl en liten sipp från glaset skada?
En liten sipp och flera glas blank vätska senare hade han vaknat upp på parkbänken. Med stapplande steg hade han börjat den korta promenaden hem till lägenheten. Effekten av denna kickstart av levern efter flera vita månader hade gjort Glenn enormt berusad. Han kände sig så onykter att han trodde att han upphävt gravitationen. Om han skulle ramla nu, så skulle han ramla ut i rymden.
Ett annat minne från kvällen dök hastigt upp i hans medvetande. Han hade slagit till Hem-Brent i huvudet med en glasflaska (hade de druckit öl också?). Upprinnelsen till händelsen var att Hem-Brent spydigt sagt "So, how's jobbet Glenn?". Det fick bägaren i Glenns onyktra inre att rinna över, han visste ju att Glenn inte flyttat för att jobba! Hem-Brent hade blött som en stucken gris och Glenn hade blivit utkastad från lägenheten. Det sista han hört innan de smällde igen dörren bakom honom var Hem-Brent skrika "Let it bleed!" då någon av de andra tydligen höll på att plåstra om honom.
Då han kommit in i trapphuset träffade han den person som han absolut minst av allt ville se i det läget. Han träffade Merit Lenndo. Hon hade bara nickat åt honom innan hon fortsatte ut genom dörren. Det som gjorde honom mest besviken var att hon inte ens såg förvånad ut, som om det bara var en tidsfråga innan han skulle trilla dit igen.
Efter en till synes oändlig kamp för att få in nyckeln i låset var han äntligen hemma. Besvikelsen var stor, men onykterheten större så han rasade ihop i sängen och mötte en orolig sömn.
Det var ju det här han hade flyttat ifrån!
Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar