Nu var det ombytta roller. Ture Björkhage hade låst in sig på toaletten och hans fru Rosa stod skrikandes där utanför. Hon skrek åt honom att han genast skulle komma ut så att de kunde prata, men Ture visste att hon egentligen inte ville prata, hon ville förhöra honom. Rosa hade fått för sig att han hade något att göra med mördarroboten från framtiden. Det var ”tecken” som hon hittat i tidningen som sagt henne att Ture var inblandad i planerna om hennes död.
Ture hade försökt att förklara för henne att han lurat henne att tro att hon levde en dag efter alla andra, men Rosa vägrade tro honom. Hon frågade hur hon kunnat leva en dag efter alla andra då dagens tidning visade dagens datum (enligt den klocka som Ture tidigare ställt om). Ture hade sagt till henne att han kunde bevisa att hon hade fel, men det skulle han inte ha gjort. Efter att han hämtat dagens tidning (som enligt Rosa var morgondagens tidning) från källarförrådet så växlade situationen från dålig till värre. Istället för att tro honom ansåg Rosa att mördarroboten från framtiden lämnat tidningen till Ture.
Så han satt inne i badrummet, i badkaret, hållandes en kniv tryckt mot magen medan han vaggade sakta fram och tillbaka. Utanför stod Rosa och försökte lirka upp dörrens lås med en skruvmejsel (Ture tackade Gud för hennes, av ålderdom, klumpiga fingrar). Då det inte gick att lirka upp låset så försökte hon istället att forcera upp den med sin tyngd. Som tur var för Ture så kunde hennes 43 kilo tunga lekamen inte åsamka dörren några större skador.
Frustrerad över att inte kunna öppna dörren hade Rosa gått bort till tidningen igen för att se om det fanns något tecken som hon hade missat. Det tärde på henne att Ture, hennes make sedan många långa år, kunde vara i maskopi med en mördarrobot från framtiden. De som levt lyckliga i så många år! Inte skulle väl han vilja ha henne död? Men hade hon inte märkt en förändring hos honom då hon kom hem från sjukhuset efter sitt brutna ben? Jo, det hade hon. Hon hade märkt att Ture blivit väldigt bra på att lösa korsord och att han blivit väldigt beskyddande. Han hade faktiskt blivit så beskyddande att han inte tillät henne att gå ut ur lägenheten, inte ens då hennes ben var fullständigt läkt. En hemsk tanke slog henne: Inte kunde det väl vara så att Ture lovat att hjälpa mördarroboten att mörda henne i utbyte mot att få veta lösningen i morgondagens korsord? Det vore ju som att byta bort sin själ till djävulen!?
Genom att slumpa fram bokstäver hittade Rosa ett nytt tecken i tidningen, ett som hon inte sett vid morgonens tidigare granskning. Tidningen sa henne att hon skulle S-K-A-F-F-A-G-A-S-O-L. Gasol? Var mördarroboten allergisk mot gasol? Då tidningen aldrig tidigare lurat henne (vilken hon lurats att tro av Ture), så begav hon sig ut för att handla. ”Jag går ut en stund” sa hon i normal samtalston till Ture, som om hon glömt dagens tidigare drama.
Ture, som fortfarande satt kvar i badkaret, tvekade först. Var det en skenmanöver från Rosas sida? Försökte hon lura ut honom ur badrummet för att sedan hugga ner honom med en kökskniv? Då dörren smällde igen så höll han andan för att kunna höra om hon fortfarande var kvar i lägenheten. Det var svårt att höra något alls då blodet dunkande rusade i huvudet på honom av rädslan han tidigare känt. Han satt tyst ett långt tag, men då han inte hört något alls utanför dörren så beslöt han sig för att prova att öppna dörren. Han hade trots allt en kniv han också. Då han försökte resa sig märkte han att hans ben somnat. Han hade inte märkt det tidigare då adrenalinet rusade runt i kroppen, men nu kändes det som en miljard nålar dansade runt i hans ben. Med en grimas av smärta och koncentration försökte han att vara så tyst som möjligt då han skakade liv i benen. Det hördes fortfarande ingenting från utanför dörren, men i det tillstånd Rosa befann sig nu så visste han inte vad hon kunde ta sig till.
Efter en stunds stillasittande gymnastik i badkaret började benen sakteligen att vakna till liv. Ture ställde sig upp och tassade på tå fram till dörren. Hörde han något? Nej, Rosa måste ha gått ut. Han smällde upp dörren (överraskning är bästa anfall tänkte han) och sprang sedan ut ur lägenheten.
Var skulle han ta vägen nu? Var KUNDE han ta vägen nu? Ute i trapphuset såg han flygbladet för basaren som fortfarande satt kvar på anslagstavlan. Nu visste han. Han skulle gå till Merit Lenndo, personen som tvingade honom att gå med i kyrkan under utpressningshot. Dit skulle han söka sig.
Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar