Merit Lenndo kunde fortfarande ibland känna den starka doften av svett från sporthallen. Det var en lukt som fastnat i näsan, liksom doften av gammal transmissionsolja ibland fastnat på Kurt (måhanvilaifrid) då han varit tvungen att reparera någon av maskinerna på jobbet. Än hur mycket han hade duschat så kunde han inte bli kvitt lukten. Svettdoften hade kanske egentligen inte fastnat så mycket i näsan som i hjärnan, men likväl kunde hon inte bli kvitt den. Inför vigseln skulle hon i förebyggande syfte tända doftljus i sporthallen för att bli av med åtminstone en del av den. Som tur var så fanns det en del doftljus i det konkurslager av värmeljus som Kurt (måhanvilaifrid) köpt innan han gick och dog. Därför skulle Merit gå ner i källarförrådet och hämta doftljusen.
På väg ner i källarförrådet hade hon, som alltid, stannat till och läst på dörren. ”Here I sit broken hearted came to…”, ”Acktarej för ägarenn til föråd 37!!!” och ”Pangkaka är gått!” stod det bland annat. Det var alltid lika spännande att stanna upp för att se om något nytt ristats/tuschats dit sedan sist. Den här gången stod det ”Tidningens tecken säger att slutet är nära, Maks”. Det såg inte ut som om det var de vanliga ligisternas verk, dels eftersom det var skrivit med en äldre persons prydliga, svepande, handstil och dels det faktum att det var rättstavat för en gångs skull. Med Ture Björkhages desperata vädjan om att hon skulle prata med hans fru i bakhuvudet så var Rosa det första hon tänkte på. Rosas tillstånd hade alltså inte blivit bättre av deras samtal, men vad kunde Rosa ha att göra i källarförrådet?
Det var med en viss tvekan hon öppnade dörren, hon tyckte sig återigen höra ljud där inifrån och med dörren på glänt såg hon att lampan var tänd där inne. Det lät som snyftningar och kvävda tjut. Kunde det vara Rosa som satt där inne och grät? Det visade sig att hon nästan hade rätt – det var Ture som satt där inne. I ett av de tomma förråden hade han skapat ett litet krypin med hjälp av en gammal madrass och en stor mängd gamla tidningar. Merit kunde inte låta bli att rysa då hon såg att det var samma madrass som Henry Blomgren använt då han antastat cykeln (som för den delen stod kvar i Henrys förråd). Han satt på madrassen med benen uppdragna mot magen, axlarna var också uppdragna och med ett krampaktigt grepp höll han i en kniv. Hans ögon var vitt uppspärrade och det verkade som om han försökte kolla överallt samtidigt eftersom hans blick pilade fram och tillbaka över förråden utanför. Han flämtade till då han såg Merit, men slappnade av då han kände igen henne. Även om hon tyckt sig höra gråtande här inifrån då hon stod utanför, så var det inget jämfört med det gråtande som nu tog fart hos Ture Björkhage. Det var som om hennes blotta närvaro vridit om en kran i hans huvud. Tårarna ville aldrig sluta rinna. Han försökte flera gånger, hulkande, berätta något för henne. Merit förstod inte ett ord av vad han sa. Hans röst var för grötig och ansträngd för att vara urskiljbar bland allt snyftande.
Merit väntade otåligt på att Ture skulle ta sig samman, hon började bli stressad inför det stundande bröllopet. Efter ytterligare ett tag började Ture sansa sig så pass att han kunde föra ett normalt samtal. Hans ögon var rödsprängda av gråt, men han såg på Merit med fast blick då han berättade, nu begripligt, om varför han befann sig sittandes på en smutsig madrass i källarförrådet.
Efter att ha hört Tures berättelse tyckte Merit synd om honom och därför bjöd hon med honom till bröllopet, för att få honom på bättre humör. Ture oroade sig lite över de kläder han hade på sig, som blivit skrynkliga efter ett par dagars sömn på madrassen. Merit tänkte på att Hem-Brent och hans gäng lovat att komma på bröllopet och lugnade därför Ture med att säga att han knappast skulle vara den värst klädde. Ture gaskade upp sig och hjälpte Merit att leta reda på doftljusen bland alla värmeljusen.
Merit förundrades över att ett av förråden var fyllt med gasoltuber, men mindes sedan (vid 82 års ålder var korttidsminnet inte vad det en gång varit) att Ture berättat att Rosa dykt upp en natt och burit in gasolen i deras förråd. Han hade gömt sig under madrassen och försökt låta bli att andas av rädsla för att hon skulle upptäcka honom, men det hade hon som tur var inte gjort. Ture hade berättat att han blivit förvånad över hur en späd liten dam som hans Rosa kunde bära in tub efter tub med tunga gasolkärl. Om hon hade orken till det, vem visste då vad hon kunde ta sig till?
Tillsammans hjälptes de åt att bära upp doftljusen till Merits lägenhet. Hon bjöd med honom in så att han kunde duscha av sig det värsta av den unkna källardoften. Själv skulle hon bara snabbt byta om innan det var dags att bege sig till sporthallen för att ställa i ordning.
Vilken märklig början på hennes stora dag!
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar