Så hade dagen närmat sig för den stora basaren. Merit Lenndo hade inte sovit på snart en vecka på grund av allt planerande. Visst var hon trött på gränsen till medvetslöshet, men det skulle vara värt allt slit då hon fick se glädjen i de tre tusen besökarnas ögon när de upptäckte vilken fantastisk kyrka HON skapat. Imorgon, då skulle det ske!
Hon kunde riktigt se det framför sig; hur de tre tusen personerna i publiken skulle jubla då hon tog scenen i besittning och välkomnade dem till basaren. Hon skulle försiktigt, till synes ödmjukt, lyfta på handen och då skulle de tystna. Det skulle bli så tyst att man kunde höra en knappnål falla. När hon sedan tog till orda, i vad som skulle bli hennes första predikan som översteprästinna, skulle det gå ett sus genom publiken. Genom hela predikan skulle alla ögon vara fästa på henne och vissa människor skulle svimma och andra skulle tala i tungor, då de insåg visheten i det hon sa. Efter predikan skulle hon, återigen ödmjukt, tacka för sig till ljudet av det öronbedövande jublet från besökarna, som sedan skulle stå i kö för att få gå med ”Jesu Kristi Kyrka Av Vad Som Komma Skall”.
Merit hade dåsat till då hon dagdrömde. Hon vaknade med ett ryck när det ringde på dörren. Yrvaken gick hon och öppnade. Där utanför stod spillrorna av den man som en gång var känd som Glenn Sikbäck. I sitt yrvakna tillstånd trodde Merit för ett kort ögonblick att hon befann sig inne i badrummet och tittade in i spegeln. Han såg ut att vara minst lika trött som henne! Hans händer skakade och han hade brännblåsor i tumvecken efter friktionen av allt kavlande. Från topp till tå var han inpudrad i ett fint lager vetemjöl. Mjölet som fastnat i hans ansikte fick honom att se ut som en fransk adelsman från 1600-talet. Trots medeltids makeup i ansiktet kunde hon urskilja de enorma mörka ringar han hade under ögonen. Själva ögonen hade samma frånvarande blick som ett apatiskt flyktingbarn. Han vinkade till henne att följa med ut i trapphuset. De gick fram till hissen och när hissdörren öppnades trodde Merit knappt sina ögon. Där inne fanns 1200 bullar staplade. Merit hade inte sett något så överfullt sedan världens största afrikanska kör (1000 personer!) hade trängt ihop sig på den lilla scenen i sporthallen.
Synen av alla bullarna var överstimulerande för Merits trötta hjärna. Likt en TV på standby läge stannade hon upp och bara stirrade in i hissen. Hennes alltid så pigga ögon tycktes titta in i hissen, men ändå bortom den. Hon rycktes tillbaka till verkligheten av en duns. Glenn hade kollapsat på golvet. Hon drog in honom in i lägenheten.
Den utmattade Glenn mumlade och muttrade saker i sömnen. ”Goodbye Ruby Tuesday…(mummel) … Still I’m gonna miss you…” ”Kaka söker maka, bulle söker drulle… Nej, inte bulle …inte bulle… inga fler bullar… inga fler BULLAR!”.
Med ett ryck hade Glenn Sikbäck vaknat. Han tittade storögt runt i rummet och kände sig helt desorienterad. Han hade en sprängande huvudvärk, som sedan blev värre när en tanke exploderade i huvudet: Hade han supit!? Precis så här hade det känts vissa morgnar hemma i hårdrockens Värmland. Han hade vaknat upp utan att veta var han var (och ibland utan att veta vem han var). En våg av besvikelse sköljde över honom, som nybliven countrysiast trodde han sig ha kommit ifrån spritträskets fördärv. Men varför tänkte han på bullar?
Tankarna klarnade sakta och frågetecknen rätades ut. Bullar! Han hade bakat 1200 bullar i ett sträck och sedan måste han ha svimmat. Han tyckte sig känna igen lägenheten. En dörr hade öppnats och då översteprästinnan kom in i rummet så skingrades den sista dimman i hans medvetande. Han fann en enorm glädje och tröst i att se Merit. Han hade inte supit!
Under tiden Glenn legat avsvimmad hade Merit påbörjat det slitsamma arbetet att bära in alla bullar i lägenheten. Inte utan ett litet sting av bitterhet såg hon att Glenn vaknat till liv lagom till det att hon bar in de två sista påsarna. Bitterheten lade sig dock snabbt då hon insåg att han var fullt frisk. I det tunnelseende som hennes egen trötthet orsakat hade hon efter att ha släpat in honom i hallen prioriterat att bära in bullarna. Med medvetandet halvt avdomnat av sömnbrist hade tanken att någon skulle vilja använda hissen varit betydligt viktigare än att titta till den avsvimmade Glenn. Hon skämdes över detta, att kyrkans bästa medarbetare skulle få ligga avsvimmad i ensamhet i översteprästinnans lägenhet. Hon gav honom en hård klapp på axeln, som för att kompensera för vad hon gjort.
Telefonen ringde, det var ”pittsa” bageriet som ville veta vilken tid de skulle leverera ”pittsan” till den hyrda lokalen. Merit svarade att de skulle komma vid lunchtid.
Pusselbitarna började falla på plats!
Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar