Kunde hon laga en så stor mängd makaronpudding att herr Yang kunde leva på det livet ut? Det skulle kanske gå att göra i praktiken, men skulle han leva på enbart makaronpudding? Fru Yang hade en gång läst en artikel i en historiatidning om skörbjugg bland de engelska sjömännen under 1600-1700 talet och ville inte att samma sak skulle hända med herr Yang. Hon ville inte ha herr Yangs liv och blödande tandkött på sitt samvete, så därför sköt hon idén åt sidan. Fanns det något hon kunde göra för honom? Det var en tanke som gnagde inne i hennes huvud.
Merit Lenndo hade besökt dem tidigare i veckan och frågat om det var acceptabelt om ett annat par också vigdes under samma dag. Både hon och Maks tyckte att det var bra, eftersom fler då fick chansen att dela en sådan glädjens dag. Dessutom skulle det ta bort en del av uppmärksamheten från hennes och Maks ålderskillnad.
Under de tidiga morgontimmar då hon legat vaken och stirrat upp i taket hade hon tänkt på det andra paret, i ett försök att mota bort herr Yang från hennes huvud. Hon hade inte haft någon kontakt med herr Yang sedan hon träffat honom sist, ute i trapphuset. Hon visste därför inte att herr Yang och Henry Blomgren var det andra paret som skulle vigas samma dag. Istället tänkte hon att det kanske var någon av de där skäggiga typerna (var de alkoholister eller knarkomaner?) som brukade besöka Merit i tid och otid.
Bredvid henne låg Maks Thelin och sov fridfullt, men han drömde inte. Han hade redan hittat sina drömmar i en medelålders asiatisk kvinna.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar