Maks Thelin hade funnit kärleken hos fru Yang. Från början hade han varit skeptisk till att en vilt främmande kvinna bedyrade sin kärlek till honom, men nu fann hann det enbart positivt. Fru Yang hade allt det han sökt hos en kvinna, hon var… kvinna. Som bonus utöver det så var hon också väldigt duktig på att laga mat, tvätta och dessutom kunde hon hela texten till Alphavilles ”Forever Young” (vilket imponerade stort på Maks).
Visst hade de sina olikheter, och visst blev det konflikter och kulturkrockar då en inbiten ungkarl och en medelålders asiatisk kvinna skulle bo under samma tak. På det stora hela hade dock fungerat alldeles underbart. De kompletterade varandra på ett bra sätt, de kunde t ex hjälpas åt med svaren till musikkrysset på radion.
Ibland kunde fru Yang känna kalla fötter över sitt nya liv, att hon lämnat sin make sedan urminnes tider för en yngre förmåga, men hon sköt snabbt såna tankar åt sidan. Ända sedan vintern -93 hade hon suttit inne i samma gamla lägenhet, med samma gamla man och följt samma gamla rutiner. Om det var något hon behövde nu så var det omväxling, impulsivitet och att bryta vanemönster. Hon behövde Maks.
Maks å sin sida hade aldrig känt sig så lycklig som nu. Hans liv var komplett.
Fru Yang hade dock dåligt samvete över att leva med en man medan hon var gift med en annan (”One has my name, the other has my heart” som Glenn Sikbäck, countrysiasten, skulle ha uttryckt det). Hon visste inte hur hon skulle ta kontakt med herr Yang för att få honom att acceptera en skilsmässa. Herr Yang som var så känslig, samtidigt som han var så enormt principfast. Nåväl, skilsmässan fick bero så länge. Nu handlade livet inte om herr Yang längre, nu handlade det om henne. Henne och Maks.
Frågan var när de skulle våga visa sin kärlek öppet. Kanske på den där basaren som det fanns ett anslag om ute i trapphuset? Bara för att vara säker gick fru Yang ut i trapphuset för att kontrollera vilket datum basaren skulle äga rum (sedan hon träffat Maks hade agorafobin varit som bortblåst).
Ute i trapphuset träffade hon honom. Hon träffade herr Yang.
Herr Yang hade i det närmsta gett upp hoppet om att se fru Yang igen. Sedan han upptäckt sockprenumerationerna hade han knappt tänkt på henne överhuvudtaget. Han hade hoppats, det hade han, men nu då han såg henne igen så blev han lite… besviken. Hon såg inte längre ut som hon brukade, hon hade en annan sorts kläder och en annan frisyr. Dessutom hade hon tagit av vigselringen. Det var som om hon startat ett nytt liv, ett liv som han inte var en del av. …och det hade hon ju förstås gjort.
Stämningen i trapphuset var kompakt och de liksom kände på varandra, som boxare i början av en match. Herr Yang bröt isen genom att säga ”Makaronpuddingen är slut”. Det var ord som förvånade honom, hade han verkligen sagt så? ”Jag vill skiljas” kontrade fru Yang med en liten, försynt röst. Hade han hört rätt? Befann de sig ens i samma rum? Förde de verkligen samma samtal? Makaronpudding och skilsmässa, vilka kontraster!
Skiljas? Om det fanns ett ord i det svenska språket som representerade ett ultimat avslut så var det ordet ”skiljas”. Avundsjukan glimmade till i huvudet på honom och till en början hade han tänkt neka henne att skiljas. Skiljas det gjorde man minsann inte i Macau! ...men nu var de inte i Macau, de var i Sverige, tänkte han. Macau låg på andra sidan jorden, både geografiskt och kulturellt. I Sverige var skilsmässor vanliga. Dessutom var det varken de nya kläderna eller den nya frisyren han först lagt märke till när hon kom ut i trapphuset, det var lystern i hennes ögon. Det var samma ögon som en gång, på andra sidan jorden och i ett annat liv, tittat på honom. Lyckliga ögon.
"Okej, jag går med på att skiljas" sa han (det gick förvånansvärt lätt att säga). "...och jag vill att du ska veta att makaronpuddingen var god. Som alltid." Det kändes bättre att säga det i verkligheten istället för till fotografiet av fru Yang.
Fru Yang log ett vemodigt leende som svar på det herr Yang nyss hade sagt. Visst var hon glad, men hon var inte glad över hur han såg ut. Han som alltid var så prydlig såg inte ut att ha rakat sig sedan hon sist såg honom (lämnade honom, rättade hon sig) och han hade inga sockar på sig innanför skorna!
De skiljdes åt genom att herr Yang gick mot dörren med klistermärket "Forever Yang" och fru Yang mot dörren märkt "M. Thelin".
När fru Yang kom in i lägenheten var hon enormt lättad. Hon hörde ljud utifrån trapphuset och då hon tittade ut genom titthålet såg hon att herr Yang höll på att skrapa bort "Forever Yang" klistermärket. När hon såg detta förstod hon att det var över. Hon var inte längre Yang.
Efter att herr Yang skrapat bort klistermärket gick han in till sig. Så det var på andra sidan trapphuset hon befunnit sig hela tiden. Hade hon sett hans flygblad på anslagstavlan? Nåväl, nu var hon lycklig och det var väl egentligen allt som spelade någon roll. Det och strumpprenumerationerna.
På andra sidan av det nya golvet i trapphuset och på andra sidan av ett nytt liv befann hon sig. "Forever Yang" fanns inte längre.
Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar