Henry kände sig utnyttjad av Merit, men vad kunde han göra? Han hade gått med i hennes kyrka i utbyte mot löftet att hon inte berättade för någon om hans udda böjelser. En känsla av djup hopplöshet sänkte sig över honom, så det gick alltså att vara livegen i dagens Sverige... Var det så här de afrikanska slavarna hade det?
Med samma inställning som ett barn i trotsåldern ringde han på hos herr Yang. Han skulle minsann visa den där Yang vad han tyckte om att tvingas bli hans "slav"! Herr Yang öppnade dörren och det gick inte att ta miste på besvikelsen i hans ögon då Henry förklarade Merits order. Henry kände sig sårad, vad hade herr Yang emot honom egentligen? Det var en känsla som snabbt försvann då han insåg att det inte var besvikelse han såg i herr Yangs ögon, utan sorgsenhet. Hade han någon gång sett ett par så sorgsna ögon? Det skulle i så fall vara i badrumsspegeln hemma i lägenheten.
Herr Yang bjöd in Henry (som tyckte att det var ironiskt att en man som sålde strumpor gick barfota). De satte sig ner för att planera inför basaren. Henry började genast tycka bra om herr Yang eftersom han förklarade saker på ett sätt som Henry kunde förstå (att ha hoppat av skolan efter att ha gått om åttonde klass för tredje gången gjorde att världen ibland inte var alltför lätt att förstå).
Planerna inför basaren var att de skulle åka till hamnen för att ta emot den första laddning strumpor som herr Yang beställt från Macau. Därefter skulle de sortera strumporna efter färg och storlek. Herr Yang förklarade för Henry att den första beställningen var demo-strumpor, som kunderna fick ta med hem och prova. Henry tyckte att det verkade konstigt att låta kunderna ta med sig strumporna hem utan vidare, men han sa inte emot. Han hyste nu en stor respekt för herr Yang. Han kunde inte förstå hur de hade kunnat jobba sida vid sida i så många år utan att han förstått vilken hygglig människa herr Yang var. Herr Yang var en riktig man i Henrys ögon.
När de var framme vid hamnen så visade det sig att strumpbeställningen ännu inte anlänt. I brist på annat att göra satte de sig därför på taket till Henrys bil och tittade upp mot stjärnorna. Det var en mycket fin stund. Henry kom på sig själv med att tänka att det var lite som i den där filmen med cowboyhomosarna, då de var ute i vildmarken och tältade. "Rumpspräckarkullen" hade de kallat den i fikarummet. Och som de hade skrattat! Men varför hade den filmen dykt upp i hans huvud?
Det där med kvinnor hade aldrig varit nåt för Henry Blomgren. Han hade alltid resonerat som så att en bra karl reder sig själv. Då han tänkte efter så insåg han att det aldrig funnits en kvinna i hans liv (bortsett från hans kära mor). Kunde det vara så att... Nej, han sköt bort tanken. Att han skulle vara en fikus var helt befängt. Men var det verkligen det? Hade inte hans liv egentligen varit en enda överkompensation i manlighet? Men en överkompensation för vad?
Tankarna gick runt i huvudet på honom, medan han låg där på bilen och tittade upp på stjärnorna tillsammans med herr Yang.
Hade fasaden som han upprätthållit för mustaschens skull i själva verket varit en fasad för något annat? Och hade irrfärderna med först röjsågen och sen cykeln varit anhalter i sökandet efter något annat?
Henry Blomgren var förvirrad.
Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar