Del 33 - "Bröllopsdagen #5"

Glenn Sikbäck slet sitt hår i förtvivlan. Klockan var långt, långt över midnatt och han höll fortfarande på att välja ut musik. Han hittade inte en enda låt i sin digra countrysamling som passade till ett bröllop. Countrymusiken var mer lämpad som ett instrument att uttrycka sorg än att uttrycka glädje. Det var inte för inte som det kallades för ”den vite mannens blues”. Han gick från att känna att han tagit vatten över huvudet till att ångra att han överhuvudtaget flyttade till Fasadgränd.

Frustrationen sänkte sig över honom som dimman över en äng under en sommarnatt. Varför hade han tagit på sig att sköta musiken? Han gick ut till köket och startade ugnen, vilket var hans sätt att lätta på trycket och bli av med aggressioner. I annat fall skulle det sluta med att han sökte upp hårdrocken hos Hem-Brent. Som alltid hade kavlandet, doften av kanel och värmen från ugnen en lugnande inverkan på honom.

Med den nya, lugna, sinnestämningen gjorde han vad varenda sann countrysiast skulle ha gjort i hans situation; han förlitade sig på Hank Williams. Efter att ha tagit ut en laddning nygräddade bullar ur ugnen gick han ut i vardagsrummet, till skivsamlingen. Han rotade fram sin Hank Williams samling och granskade noga låtlistan på albumets konvolut (självklart lyssnade han bara på vinyl). Med fingret pekande på låtarna en efter en, betade han av skivan. Så hittade han den – ”Settin’ the woods on fire”. Det var en låt som hade den där uppsluppenheten och otåligheten som kunde förnimmas under ett bröllop, att vigselparet egentligen bara ville ha bröllopet bortgjort för att så fort som möjligt få leva resten av livet med varandra.

Den där känslan av eufori som bara riktig trötthet kan framkalla fick honom sedan att tänka på sin egentliga husgud, Kris Kristofferson. Han som en gång skrivit en låt om Jesus (ett faktum som varit avgörande för Glenns första kontakt med Merit och ”Jesu Kristi Kyrka Av Vad Som Komma Skall”). Hade inte Kris Kristofferson någon låt som kunde passa in i sammanhanget? Han återvände till skivsamlingen. Han drog fram den mest spelade skivan av alla, Kristoffersons debutalbum ”Kristofferson”. Fanns det någon låt för ett bröllop så skulle den finnas på den skivan. ”Blame it on the stones”? Nej. ”Me and Bobby McGee”? Nej. ”Help me make it through the night”? Ja! Det var en låt som speglade hur mycket bättre tvåsamhet var än ensamhet.

Två låtar, kunde det räcka? Det fick det lov att göra.

Nu var också Glenn Sikbäck beredd för Merit Lenndos stora dag!

Fortsättning följer...

Del 32 - "Bröllopsdagen #4"

Merit Lenndo kunde fortfarande ibland känna den starka doften av svett från sporthallen. Det var en lukt som fastnat i näsan, liksom doften av gammal transmissionsolja ibland fastnat på Kurt (måhanvilaifrid) då han varit tvungen att reparera någon av maskinerna på jobbet. Än hur mycket han hade duschat så kunde han inte bli kvitt lukten. Svettdoften hade kanske egentligen inte fastnat så mycket i näsan som i hjärnan, men likväl kunde hon inte bli kvitt den. Inför vigseln skulle hon i förebyggande syfte tända doftljus i sporthallen för att bli av med åtminstone en del av den. Som tur var så fanns det en del doftljus i det konkurslager av värmeljus som Kurt (måhanvilaifrid) köpt innan han gick och dog. Därför skulle Merit gå ner i källarförrådet och hämta doftljusen.

På väg ner i källarförrådet hade hon, som alltid, stannat till och läst på dörren. ”Here I sit broken hearted came to…”, ”Acktarej för ägarenn til föråd 37!!!” och ”Pangkaka är gått!” stod det bland annat. Det var alltid lika spännande att stanna upp för att se om något nytt ristats/tuschats dit sedan sist. Den här gången stod det ”Tidningens tecken säger att slutet är nära, Maks”. Det såg inte ut som om det var de vanliga ligisternas verk, dels eftersom det var skrivit med en äldre persons prydliga, svepande, handstil och dels det faktum att det var rättstavat för en gångs skull. Med Ture Björkhages desperata vädjan om att hon skulle prata med hans fru i bakhuvudet så var Rosa det första hon tänkte på. Rosas tillstånd hade alltså inte blivit bättre av deras samtal, men vad kunde Rosa ha att göra i källarförrådet?

Det var med en viss tvekan hon öppnade dörren, hon tyckte sig återigen höra ljud där inifrån och med dörren på glänt såg hon att lampan var tänd där inne. Det lät som snyftningar och kvävda tjut. Kunde det vara Rosa som satt där inne och grät? Det visade sig att hon nästan hade rätt – det var Ture som satt där inne. I ett av de tomma förråden hade han skapat ett litet krypin med hjälp av en gammal madrass och en stor mängd gamla tidningar. Merit kunde inte låta bli att rysa då hon såg att det var samma madrass som Henry Blomgren använt då han antastat cykeln (som för den delen stod kvar i Henrys förråd). Han satt på madrassen med benen uppdragna mot magen, axlarna var också uppdragna och med ett krampaktigt grepp höll han i en kniv. Hans ögon var vitt uppspärrade och det verkade som om han försökte kolla överallt samtidigt eftersom hans blick pilade fram och tillbaka över förråden utanför. Han flämtade till då han såg Merit, men slappnade av då han kände igen henne. Även om hon tyckt sig höra gråtande här inifrån då hon stod utanför, så var det inget jämfört med det gråtande som nu tog fart hos Ture Björkhage. Det var som om hennes blotta närvaro vridit om en kran i hans huvud. Tårarna ville aldrig sluta rinna. Han försökte flera gånger, hulkande, berätta något för henne. Merit förstod inte ett ord av vad han sa. Hans röst var för grötig och ansträngd för att vara urskiljbar bland allt snyftande.

Merit väntade otåligt på att Ture skulle ta sig samman, hon började bli stressad inför det stundande bröllopet. Efter ytterligare ett tag började Ture sansa sig så pass att han kunde föra ett normalt samtal. Hans ögon var rödsprängda av gråt, men han såg på Merit med fast blick då han berättade, nu begripligt, om varför han befann sig sittandes på en smutsig madrass i källarförrådet.

Efter att ha hört Tures berättelse tyckte Merit synd om honom och därför bjöd hon med honom till bröllopet, för att få honom på bättre humör. Ture oroade sig lite över de kläder han hade på sig, som blivit skrynkliga efter ett par dagars sömn på madrassen. Merit tänkte på att Hem-Brent och hans gäng lovat att komma på bröllopet och lugnade därför Ture med att säga att han knappast skulle vara den värst klädde. Ture gaskade upp sig och hjälpte Merit att leta reda på doftljusen bland alla värmeljusen.

Merit förundrades över att ett av förråden var fyllt med gasoltuber, men mindes sedan (vid 82 års ålder var korttidsminnet inte vad det en gång varit) att Ture berättat att Rosa dykt upp en natt och burit in gasolen i deras förråd. Han hade gömt sig under madrassen och försökt låta bli att andas av rädsla för att hon skulle upptäcka honom, men det hade hon som tur var inte gjort. Ture hade berättat att han blivit förvånad över hur en späd liten dam som hans Rosa kunde bära in tub efter tub med tunga gasolkärl. Om hon hade orken till det, vem visste då vad hon kunde ta sig till?

Tillsammans hjälptes de åt att bära upp doftljusen till Merits lägenhet. Hon bjöd med honom in så att han kunde duscha av sig det värsta av den unkna källardoften. Själv skulle hon bara snabbt byta om innan det var dags att bege sig till sporthallen för att ställa i ordning.

Vilken märklig början på hennes stora dag!

Fortsättning följer...

En tanke

Tidigare i veckan hade Jonas glömt bort att aktivera knapplåset på sin telefon, så därför skickade han en massa tomma sms till mig (som tack vare mitt namn ofta föräras med att vara högst upp i listan bland kontakter i telefonboken).

Nåväl.

Är tomma sms IT-samhällets motsvarighet till att någon flåsar i telefonen?

Roger that over

Del 31 - "Bröllopsdagen #3"

Herr Yang vaknade till ljudet av väckarklockans ringande. Han hade sovit i sin egen lägenhet, ensam. Han var mycket fast på den punkten, att de skulle sova var för sig innan bröllopet, eftersom han var en man med värderingar av gammaldags snitt (och dessutom var han fortfarande obekväm med den där man-och-man intimiteten).

Han låg kvar en stund i sängen, han ville inte lämna den värme som fanns under täcket. Fönstret i sovrummet hade varit öppet för vädring under natten, så det var friskt på gränsen till kyligt därinne. Herr Yang tyckte att det var kallt inne i rummet, i sitt nyvakna tillstånd tyckte han sig till och med se frost på elementet som satt under fönstret. I takt med att sömnen drevs bort från hans medvetande insåg han att det inte var frost, utan damm (sen när var frost grått för den delen?). Dammet fick honom att tänka på fru Yang. Under hennes tid fanns det inget damm på elementen (han kände det som att han nu levde enligt tideräkningen "Efter fru Yang" - e.fY). En glimma hopp lyste upp inom honom, kanske skulle det bli mindre damm med Henry Blomgren?

Han började, motvilligt, förbereda sig på att krypa fram från under täcket. Det hade blivit dags att kliva upp innan väckarklockans skränande började igen (för första gången i sitt liv hade han snoozat, vilket sa ganska mycket om hur hans liv var nu e.fY). För att inte dra ut på plågan hävde han sig ur sängen. Han ryckte till då fötterna träffade golvet. Var detta vad som menades med kalla fötter?

För att få så lite kontakt med det kalla golvet som möjligt så hoppade han på tå ut ur sovrummet, precis som en asiatisk version av Barysjnikov. Som en älva studsade han graciöst in på toaletten där han lovordade golvvärmen. "Kontor" stod det på skylten som satt utanpå badrumsdörren (den satt kvar sedan fru Yangs tid, alltså i den tid som inte var e.fY) och därinne, inne på "Kontoret", satt han en lång stund. Han tänkte över sin situation.

Det fanns egentligen ingen tvekan om han skulle gifta sig idag eller inte. Henry kompletterade honom på ett bra sätt och även om han inte var så fysiskt attraherad av Henry så blev han i alla fall intellektuellt stimulerad. De hade en bra personkemi helt enkelt. Och dessutom var han ju så ensam sedan fru Yang lämnat honom.

Det hade varit Henrys idé att de skulle gifta sig och herr Yang hade inte vågat säga nej av rädsla för att Henry också skulle lämna honom. Men han var inte alls tveksam över giftermålet, det var en acceptabel uppoffring för att slippa vara ensam. Det fick gå an helt enkelt.

Merit Lenndo hade kommit förbi dagen innan för att höra sig för om det gick för sig att ett till par gifte sig samtidigt. Både Henry och han tyckte att det var bra, eftersom det skulle ta bort en del av uppmärksamheten från deras man-man kärlek.

Medan herr Yang satt inne på "Kontoret" funderade han över vilket det andra paret kunde vara. Rosa och Ture Björkhage som skulle förnya sitt äktenskap i Merits kyrka kanske?

Fortsättning följer...

Del 30 - "Bröllopsdagen #2"

På andra sidan väggen låg fru Yang också vaken. Liksom Henry Blomgren hade hon inte kunnat sova på flera dagar, fjärilarna i magen tillät henne inte att ligga stilla några längre stunder. Men varför var hon så nervös? Det berodde förstås på herr Yang. Hon var fortfarande orolig över hur han hade det. Till och med då hon beställde en bröllopsklänning kom hon på sig själv med att oroa sig över om herr Yang bara åt riskakor och ingen riktig mat. Då de trots allt bott tillsammans under en lång tids tvättande och matlagande av fru Yang var det lätt att glömma att herr Yang faktiskt var en vuxen man.

Kunde hon laga en så stor mängd makaronpudding att herr Yang kunde leva på det livet ut? Det skulle kanske gå att göra i praktiken, men skulle han leva på enbart makaronpudding? Fru Yang hade en gång läst en artikel i en historiatidning om skörbjugg bland de engelska sjömännen under 1600-1700 talet och ville inte att samma sak skulle hända med herr Yang. Hon ville inte ha herr Yangs liv och blödande tandkött på sitt samvete, så därför sköt hon idén åt sidan. Fanns det något hon kunde göra för honom? Det var en tanke som gnagde inne i hennes huvud.

Merit Lenndo hade besökt dem tidigare i veckan och frågat om det var acceptabelt om ett annat par också vigdes under samma dag. Både hon och Maks tyckte att det var bra, eftersom fler då fick chansen att dela en sådan glädjens dag. Dessutom skulle det ta bort en del av uppmärksamheten från hennes och Maks ålderskillnad.

Under de tidiga morgontimmar då hon legat vaken och stirrat upp i taket hade hon tänkt på det andra paret, i ett försök att mota bort herr Yang från hennes huvud. Hon hade inte haft någon kontakt med herr Yang sedan hon träffat honom sist, ute i trapphuset. Hon visste därför inte att herr Yang och Henry Blomgren var det andra paret som skulle vigas samma dag. Istället tänkte hon att det kanske var någon av de där skäggiga typerna (var de alkoholister eller knarkomaner?) som brukade besöka Merit i tid och otid.

Bredvid henne låg Maks Thelin och sov fridfullt, men han drömde inte. Han hade redan hittat sina drömmar i en medelålders asiatisk kvinna.

Fortsättning följer...

Del 29 - "Bröllopsdagen #1"

Henry Blomgren låg vaken. Klockan var 03:30 och han var så nervös att han inte sovit på flera dagar. Tanken att han, den inbitne ungkarlen, skulle gifta sig var nästan för stor att greppa. Men det kändes naturligt att det var herr Yang som skulle bli hans partner. Partner var ett bra ord för att beskriva deras förhållande till varandra, för de kompletterade varandra så bra – precis som ett par duktiga danspartners.

Han gick igenom steg för steg hur dagen skulle utspela sig; på morgonen skulle de båda äta en romantisk frukost bestående av riskakor, folköl, ölkorv och te (det bästa av två världar). Sen skulle de stryka sina kostymer, Henry skulle ha en vit, oskuldsfull som han var (han hade inte berättat för herr Yang om röjsågen och cykeln), medan herr Yang skulle ha en svart smoking. Efter att de klätt sig skulle de gå hand i hand till sporthallen där sedan vigseln skulle äga rum. Bröllopsnatten skulle äga rum på vandrarhemmet ”Läderremmen”.

Henry sträckte på sig så att det sprakade i hans leder. Han låg på rygg med armarna i kors bakom huvudet. Han blundade och kände sig för första gången helt tillfreds med sitt liv. Han skulle aldrig mer behöva upprätthålla en fasad om att han var en riktig man. Nu skulle herr Yang ge honom den bekräftelsen. Dessutom hade Henry börjat anse att en bög egentligen var urtypen för en riktig man. Det krävdes alltjämnt en riktig karl för att kyssa en annan man, det var inget för fjollor att känna skäggstubb raspa mot ens egen kind.

Ja, Henry Blomgren var tillfreds med tillvaron.

Fortsättning följer…

Del 28 - "Glenn över sjö och strand"

Dagen för bröllopet var här. Nej, rättade hon sig, dagen för bröllopen var här. Det var trots allt två vigslar det handlade om. Merits stora dag hade kommit. Frågorna hopade sig i hennes huvud. Var denna dag höjdpunkten i hennes liv? Hade 82 år på jorden kulminerat i denna dag? Var det tack vare det här som Gud gett henne uppdraget att starta en kyrka?

Tanken om att dagen skulle vara hennes livs höjdpunkt fyllde henne med ett inre lugn som hon inte tidigare känt. Om det var så att hon levt 82 år i väntan på den här dagen så borde det innebära att inget skulle gå fel. Gud skulle se till att det blev en dag att minnas. Om Gud dessutom gett henne uppdraget att starta kyrkan för att samla upp samhällets utstötta och låta dem gifta sig med varandra, så borde det innebära en fin dag för alla inblandade. Men var hennes kyrka som ett slags uppsamlingsfilter för det som svenska kyrkan vägrade acceptera? Det var en tanke som gav henne en snabbt övergående känsla av bitterhet. Hon tyckte genast att hon var löjlig som kände denna bitterhet, hennes nya liv som översteprästinna var trots allt tusen gånger bättre än den undanskymda tillvaro som hon levt tidigare som ensam änkefru.

Allt var planerat och klart. Sporthallen var hyrd, Glenn hade bakat bullar och bröllopstårtor och de hade kommit överens om att Glenn skulle ta hand om musiken också.

Arbetsivern hade vaknat i Glenn Sikbäck i samma ögonblick som Merit berättade om planerna för bröllopen. Hans passion för att baka hade inte blivit mindre på grund av debaclet med basaren. Bakandet inför bröllopen hade gett honom en stunds respit från ångesten över att han druckit. Han hade dessutom tagit på sig ansvaret för att ordna musiken. Allt för att arbetsdjävulen skulle hålla spritdjävulen borta.

Till en början hade han tänkt att musiken skulle vara traditionell, ända tills han kom att tänka på att han inte kunde spela ett enda instrument. Det skulle alltså krävas musik från en orkester eller en skiva. En orkester skulle bli för dyr, det insåg han direkt. Det återstående alternativet var alltså att ta med sig en skiva, men det skulle bli svårt att hitta en skiva som skulle täcka upp ett bröllops alla behov, t o m för en sann countrysiast som honom själv. Men ett blandband skulle fungera! I jakten på den perfekta musiken till ett bröllop hade Glenn botaniserat i sin skivsamling. Han hade varit så inne i musiken att han nästan glömt bort att baka, men bara nästan.

I takt med att bullarna blev färdiggräddade började Glenn fundera mer och mer över sitt blandband. Det var ju egentligen väldigt opersonligt att ta med sig ett kassettband till ett bröllop. Det skulle bli en dag att minnas för dem som gifte sig och han ville inte att det de skulle minnas var att ett kassettband stod för musiken.

Kunde han sjunga själv? Liksom alla bra idéer så kom det som en blixt från klar himmel. Han hade i och för sig inte sjungit sedan lågstadiets juluppträdanden då han var liten (om han bortsåg från flera års fylleskrål till hårdrocksmusik). Hans fröken i andra klass hade en gång sagt att han hade en mycket vacker röst och trots att det var på andra sidan puberteten så kunde väl inte målbrottet ha raserat hela skönheten i hans röst? Han bestämde sig för att försöka. Musiken i bröllopet skulle han stå för själv, av Glenn och med Glenn.

Nu var allt klart inför bröllopet – Merits stora dag.

Fortsättning följer...

Del 27 - "The wedding planner"

Merit hade blivit eld och lågor då hon fick höra talas om Maks och fru Yangs planer om bröllop. Självklart var de välkomna att vigas hos henne! I hennes huvud målades genast bilder upp om vilken succé vigseln skulle bli. Besökarna i kyrkan skulle bli hänförda av hennes predikan. Då hon förklarat dem för make och maka skulle hon be Maks kyssa bruden och i det ögonblicket skulle inte finnas ett öga som var torrt bland alla besökare. ”Vilken fantastisk predikan!” skulle alla tänka, fortfarande med tårar i ögonen.

Det var lite förvånande att hon också fått en förfrågan om att viga ett annat par – två män. Eftersom kyrkan var öppen för alla så kunde inte Merit neka dem. Men varför skulle hon? Även män som tyckte om män hade väl rätt att vara lyckliga? Böcklingar, det var vad Kurt (måhanvilaifrid) hade kallat dem. Ibland böcklingar och ibland älvor. Kärt barn hade många namn i maskinföraren Kurt (måhanvilaifrid) Lenndos vokabulär. Merit hade alltid tyckt att Kurt (måhanvilaifrid) varit vårdslös då han slängt sig med sådana uttryck, men hon hade aldrig vågat säga något eftersom det skulle störa husfriden. Kärleken var blind, så var det bara och nu, nu skulle hon få chansen att välkomna det första man-och-man paret in i ”Jesu Kristi Kyrka Av Vad Som Komma Skall”.

Planerandet inför de två vigslarna, som skulle äga rum samma datum, hade tagit fart redan då Merit fått vigselförfrågan från paren. Sporthallen skulle bokas, en cateringfirma skulle anlitas och en predikan skulle skrivas. Dessutom behövdes det musik. Det fanns så mycket att göra!

Merit anade att vigselplaneringen, precis som med planeringen inför basaren, skulle innebära många sömnlösa nätter. Hon hade därför planer på att kontakta och ta hjälp av Glenn, som hon såg som sin högra hand i kyrkan. Han var en kille att lita på! Hon hoppades att han inte gått och blivit sjuk. Sist hon träffat honom hade varit ute i trapphuset, i samband med att Maks Thelin berättat sina giftasplaner för henne. Hon hade haft bråttom iväg för att boka sporthallen och därför inte gett Glenn mer än en kort nick som hälsning. Men hon hann se att han var blek som ett spöke, vinglade fram och luktade hostmedicin. Kunde det vara den där svininfluensan?

Glenn hade faktiskt varit sjuk då han vaknade efter att ha sovit ruset av sig. Han var snuvig och ögonen rann. Det gjorde ont i halsen, men inte lika ont som i hjärtat. Som alltid dagen efter så hade han en enorm ångest över kvällen innan. Som countrysiast trodde han att han skulle lyckas hålla sig ifrån spriten, men han hade både lurat och svikit sig själv.

Glenn blev både glad och orolig (han trodde aldrig att de känslorna kunde förenas) då Merit knackade på dörren. Då han öppnade trodde han att han skulle få en rejäl utskällning för sitt tillfälliga dopp i spritträsket, men istället blev han förvånad över att Merit stack fram en stor förpackning Alvedon till honom. Innan han ens hunnit öppna munnen hade Merit börjat prata. Han märkte att hon var uppspelt eftersom hon inte andades eller tog pauser mellan orden

”JoGlennjagbehöverdinhjälpmedettbröllopellerrättaresagttvåvigslarvimåsteordnamatmusikochen predikan.(andningspaus) Det är så mycket att göra!"

En så stor mängd ord på en så kort tid gjorde att Glenn inte förstod vad det var hon hade sagt. Det enda han hört var att det var mycket att göra. Mycket att göra med att han varit onykter? Han höll upp Alvedonpaketet mot henne och sa ”Men jag är inte bakis längre”. Merit tittade länge på honom och sa sedan ”Bakis? Du får baka hur mycket du vill! Bara vi kommer ihåg att skriva i annonsen var vigseln äger rum så kommer det nog att komma mycket folk. Vi måste nog ha minst 1200 bullar”.

Glenn började sakta förstå vad hon menade. Bullar, det var minsann något han behärskade till fullo.

Over and out.

Del 26 - "På andra sidan badrumsdörren"

Nu var det ombytta roller. Ture Björkhage hade låst in sig på toaletten och hans fru Rosa stod skrikandes där utanför. Hon skrek åt honom att han genast skulle komma ut så att de kunde prata, men Ture visste att hon egentligen inte ville prata, hon ville förhöra honom. Rosa hade fått för sig att han hade något att göra med mördarroboten från framtiden. Det var ”tecken” som hon hittat i tidningen som sagt henne att Ture var inblandad i planerna om hennes död.

Ture hade försökt att förklara för henne att han lurat henne att tro att hon levde en dag efter alla andra, men Rosa vägrade tro honom. Hon frågade hur hon kunnat leva en dag efter alla andra då dagens tidning visade dagens datum (enligt den klocka som Ture tidigare ställt om). Ture hade sagt till henne att han kunde bevisa att hon hade fel, men det skulle han inte ha gjort. Efter att han hämtat dagens tidning (som enligt Rosa var morgondagens tidning) från källarförrådet så växlade situationen från dålig till värre. Istället för att tro honom ansåg Rosa att mördarroboten från framtiden lämnat tidningen till Ture.

Så han satt inne i badrummet, i badkaret, hållandes en kniv tryckt mot magen medan han vaggade sakta fram och tillbaka. Utanför stod Rosa och försökte lirka upp dörrens lås med en skruvmejsel (Ture tackade Gud för hennes, av ålderdom, klumpiga fingrar). Då det inte gick att lirka upp låset så försökte hon istället att forcera upp den med sin tyngd. Som tur var för Ture så kunde hennes 43 kilo tunga lekamen inte åsamka dörren några större skador.

Frustrerad över att inte kunna öppna dörren hade Rosa gått bort till tidningen igen för att se om det fanns något tecken som hon hade missat. Det tärde på henne att Ture, hennes make sedan många långa år, kunde vara i maskopi med en mördarrobot från framtiden. De som levt lyckliga i så många år! Inte skulle väl han vilja ha henne död? Men hade hon inte märkt en förändring hos honom då hon kom hem från sjukhuset efter sitt brutna ben? Jo, det hade hon. Hon hade märkt att Ture blivit väldigt bra på att lösa korsord och att han blivit väldigt beskyddande. Han hade faktiskt blivit så beskyddande att han inte tillät henne att gå ut ur lägenheten, inte ens då hennes ben var fullständigt läkt. En hemsk tanke slog henne: Inte kunde det väl vara så att Ture lovat att hjälpa mördarroboten att mörda henne i utbyte mot att få veta lösningen i morgondagens korsord? Det vore ju som att byta bort sin själ till djävulen!?

Genom att slumpa fram bokstäver hittade Rosa ett nytt tecken i tidningen, ett som hon inte sett vid morgonens tidigare granskning. Tidningen sa henne att hon skulle S-K-A-F-F-A-G-A-S-O-L. Gasol? Var mördarroboten allergisk mot gasol? Då tidningen aldrig tidigare lurat henne (vilken hon lurats att tro av Ture), så begav hon sig ut för att handla. ”Jag går ut en stund” sa hon i normal samtalston till Ture, som om hon glömt dagens tidigare drama.

Ture, som fortfarande satt kvar i badkaret, tvekade först. Var det en skenmanöver från Rosas sida? Försökte hon lura ut honom ur badrummet för att sedan hugga ner honom med en kökskniv? Då dörren smällde igen så höll han andan för att kunna höra om hon fortfarande var kvar i lägenheten. Det var svårt att höra något alls då blodet dunkande rusade i huvudet på honom av rädslan han tidigare känt. Han satt tyst ett långt tag, men då han inte hört något alls utanför dörren så beslöt han sig för att prova att öppna dörren. Han hade trots allt en kniv han också. Då han försökte resa sig märkte han att hans ben somnat. Han hade inte märkt det tidigare då adrenalinet rusade runt i kroppen, men nu kändes det som en miljard nålar dansade runt i hans ben. Med en grimas av smärta och koncentration försökte han att vara så tyst som möjligt då han skakade liv i benen. Det hördes fortfarande ingenting från utanför dörren, men i det tillstånd Rosa befann sig nu så visste han inte vad hon kunde ta sig till.

Efter en stunds stillasittande gymnastik i badkaret började benen sakteligen att vakna till liv. Ture ställde sig upp och tassade på tå fram till dörren. Hörde han något? Nej, Rosa måste ha gått ut. Han smällde upp dörren (överraskning är bästa anfall tänkte han) och sprang sedan ut ur lägenheten.

Var skulle han ta vägen nu? Var KUNDE han ta vägen nu? Ute i trapphuset såg han flygbladet för basaren som fortfarande satt kvar på anslagstavlan. Nu visste han. Han skulle gå till Merit Lenndo, personen som tvingade honom att gå med i kyrkan under utpressningshot. Dit skulle han söka sig.

Over and out

Del 25 - "En bra partner"

Henry Blomgren hade länge vridit och vänt på sina tankar. Hans attraktion för herr Yang hade inte blivit mindre under den senaste tiden, utan snarare tvärtom. Var han fikus? Det var en svår fråga som inte hade något enkelt svar. Det enda han visste var att han blev alldeles knäsvag, rodnade och började svettas då herr Yang var i närheten (sedan han slutat med mascaran i mustaschen brydde han sig inte längre om han svettades eller inte). Något sådant hade aldrig hänt då han var i närheten av kvinnor, så egentligen visste han nog inte riktigt vad kärlek var. Det närmaste han kommit det han kände för herr Yang var då han sett röjsågen inne i trädgårdsbutiken. Vad vacker den var! ...och vad vacker han var, herr Yang. Henry rodnade av den sista tanken. Skillnaden mellan herr Yang och röjsågen var att herr Yang också attraherade honom intellektuellt.

Herr Yang hade till en början varit obekväm med Henrys svärmande för honom. Det hade stört honom hur Henry alltid rodnade och började svettas då de pratade med varann. Ett tag trodde han att det berodde på Henrys väl tilltagna kroppshydda, men det drömmande sättet Henry tittade på honom hade ändrat den uppfattningen. Men fanns det inte ett visst intresse från hans sida också? Eller var det bara för att han var så fruktansvärt ensam sedan fru Yang lämnat honom? Det var en svår fråga som han inte kunde svara på. Det kunde vara så att han bara tyckte om den uppskattning som han fick från Henry. Men det var väl inte helt fel det heller?

Uppstarten av herr Yangs sockprenumerationsförsäljning hade inte gått som planerat. Alla demoexemplar som beställts låg fortfarande i en stor kartong nere i källarförrådet. Att inte basaren blivit av var en enorm missräkning. Merit Lenndo hade lovat att hon skulle göra sitt yttersta för att hjälpa till med försäljningen nu då herr Yang gått med i hennes kyrka. Kunderna lyste dock fortfarande med sin frånvaro. Det var vid sådana tillfällen det var bra att ha Henry till hands. Han sökte tröst hos Henry och de kompletterade varandra riktigt bra.

De var bra partners.

Over and out

Del 24 - "På en parkbänk"

Morgonen hittade honom där natten lämnat honom, redlöst berusad på en parkbänk. Glenn hade sakta vaknat till liv, med huvudet bultande av både huvudvärk och ångest. Kvällen innan var som ett glas som splittrats i tusen skärvor, där bara ett par fastnat i hans minne. Vad hade egentligen hänt?

Av de fragment som fanns bland alla luckor mindes Glenn att han träffat Hem-Brent och de andra ute i trapphuset då han var på väg ut med soporna. Han hade blivit medbjuden "för att prata gamla minnen" och han hade av någon anledning tackat ja. Han hade följt med dem till vad som var en typisk "alkis-kvart". Utan att förvånas hade han sett att hans gamla blommiga soffa från Värmland fått följa med i flytten. Men nu var det inte hans soffa längre, soffan hörde hemma hos någon som krökade på heltid.

Soffans fjädrar hade knarrat på det gamla välbekanta sättet då Glenn satte sig. Den enda skillnaden var att han inte skulle dricka den här gången, något han gjort alla tidigare gånger han suttit i soffan. Det var ett löfte som han lyckats hålla en lång stund in på kvällen. Det hade inte varit något problem då Hem-Brent plockat fram dunken bakifrån soffan (det där med kylning hade aldrig varit de här killarnas specialitet, tänkte Glenn). De hade pratat om ditt och datt och trots att de flera gånger slagit upp ett glas till honom så hade han inte smakat, begäret var som bortblåst. Någon hade sedan startat en gammal kassettbandspelare och till Glenns stora fasa var det hårdrock som strömmade ur de sprängda högtalarna, "Dirty deeds done dirt cheep" av AC/DC.

Som genom en handvändning hade begäret kommit tillbaka. Det började bli svårt att följa med i konversationen, blicken (och tankarna) letade sig nu till dunken. Svetten hade trängt fram på överläppen och munnen hade blivit torr som en öken. Hans tidigare så stadiga händer började skaka. Det där hålet som bakningen nyss lyckats fylla gapade återigen tomt inuti honom. Ett litet glas skulle väl inte skada? Herregud han hade ju varit torrlagd i flera månader, så vad skulle ett litet glas kunna göra?

Det var tankarna på Merit som hållit honom stången sponken, ett litet tag i alla fall. Han tänkte på hur besviken hon skulle bli om hon fick veta att han börjat dricka igen. Men frös han inte? Jo, visst gjorde han det. Borde han därför inte ta sig något värmande? Jodå, det borde han. Inte skulle väl en liten sipp från glaset skada?

En liten sipp och flera glas blank vätska senare hade han vaknat upp på parkbänken. Med stapplande steg hade han börjat den korta promenaden hem till lägenheten. Effekten av denna kickstart av levern efter flera vita månader hade gjort Glenn enormt berusad. Han kände sig så onykter att han trodde att han upphävt gravitationen. Om han skulle ramla nu, så skulle han ramla ut i rymden.

Ett annat minne från kvällen dök hastigt upp i hans medvetande. Han hade slagit till Hem-Brent i huvudet med en glasflaska (hade de druckit öl också?). Upprinnelsen till händelsen var att Hem-Brent spydigt sagt "So, how's jobbet Glenn?". Det fick bägaren i Glenns onyktra inre att rinna över, han visste ju att Glenn inte flyttat för att jobba! Hem-Brent hade blött som en stucken gris och Glenn hade blivit utkastad från lägenheten. Det sista han hört innan de smällde igen dörren bakom honom var Hem-Brent skrika "Let it bleed!" då någon av de andra tydligen höll på att plåstra om honom.

Då han kommit in i trapphuset träffade han den person som han absolut minst av allt ville se i det läget. Han träffade Merit Lenndo. Hon hade bara nickat åt honom innan hon fortsatte ut genom dörren. Det som gjorde honom mest besviken var att hon inte ens såg förvånad ut, som om det bara var en tidsfråga innan han skulle trilla dit igen.

Efter en till synes oändlig kamp för att få in nyckeln i låset var han äntligen hemma. Besvikelsen var stor, men onykterheten större så han rasade ihop i sängen och mötte en orolig sömn.

Det var ju det här han hade flyttat ifrån!

Over and out

Del 23 - "För-Gifta-de"

Det var märkligt. Sedan hon lämnade herr Yang hade fru Yang börjat tänka mer på honom än då de var tillsammans. Hennes tankar återvände hela tiden till hur han hade det, hur det egentligen var där på andra sidan väggen. Om han åt som han skulle, om han fick nog med sömn o s v. Det hade varit ett dåligt tecken att han inte hade haft några strumpor på sig sist de sågs. Det var en sorglig syn att se honom skrapa bort ”Forever Yang” klistermärket från dörren, stående på knä, utan strumpor. Borde hon kanske flytta tillbaka till honom för att se till att han överlevde?

Även om fru Yang beklagat sig inför Maks över att ha missat basaren så tyckte hon i smyg att det var ganska skönt. Det var skönt att slippa riskera att träffa herr Yang där. Om hon inte träffade honom så skulle hon inte få sin oro bekräftad.

Tankarna låg hos herr Yang, men hjärtat låg hos Maks Thelin. De hade pratat om att gifta sig. Problemet var bara att de inte kunde gifta sig. Inte på grund av herr Yang (som trots allt givit sin välsignelse), utan på grund av fru Yang själv. Hon hade inget uppehållstillstånd för att vara i Sverige.

Då herr och fru Yang kom till Sverige hade de genast ansökt om visum. Herr Yang hade mottagit sitt då han fått jobb som lokalvårdare på snusfabriken. Fru Yang däremot, väntade och väntade på sitt, men det kom aldrig. Hon fick inte ens ett avslag på sitt visum. Det visade sig att svenska staten glömt bort henne. Av rädsla för att bli utsparkad ur landet om hon kontaktade migrationsverket, så hade hon låtit bli att ansöka igen.

Eftersom de inte fick gifta sig i svenska kyrkan hade de börjat söka efter andra alternativ. För fru Yang, som var en gammaldags kvinna, så var giftermål ett måste. Hon kunde inte förlika sig med tanken på att leva i ett utomäktenskapligt äktenskap (det skulle i hennes värld innebära att de var ”bastarder”).

Det var Maks som kommit med idén att kontakta Merit Lenndo på "Jesu Kristi Kyrka Av Vad Som Komma Skall". I flygbladet till basaren hade det stått "Kyrkan för alla!" vilket, med lite tur, borde omfatta illegala invandrare också.

Over and out

Fatigue

Ikväll är jag så trött att fantasin återigen tryter för följetongsskrivandet. Det får bli två delar imorgon istället.

Roger that over

Del 22 - "Spöken från det förgångna"

Glenn Sikbäck hade känt sig illa till mods sedan basaren, dels låg mardrömmen och gnagde inom honom men främst var det för översteprästinnans skull han mådde dåligt. Hon hade pratat om 3000 besökare och nu kom ingen alls. Inte. En. Enda. Människa. Allt tack vare att lokalen inte hade skrivits med på flygbladen. Men var det helt och hållet därför? Skulle det verkligen ha kommit tre tusen besökare endast tack vare 1200 kanelbullar och pizza? Glenn var inte så säker på det. Han kunde till viss del känna att han ryckts med av Merits entusiasm och önskedrömmar om basaren, men det gjorde inte att han mådde mindre dåligt för hennes skull. Det hade varit hemskt att se hur den där lågan som brann i hennes ögon liksom falnat då hon insåg att det inte skulle komma några gäster. Att sen höra henne, med gråten i halsen, tacka dem för deras hjälp hade gjort honom enormt uppriven. Hans ögon hade varit fuktiga under promenaden hem.

När han var hemma kände han sig väldigt rastlös. Han gick fram och tillbaka i lägenheten medan han försökte komma på något tröstande att säga till översteprästinnan. Han hade henne att tacka för mycket och hon var trots allt hans ende vän här på Fasadgränd (kanske hans enda riktiga vän i hela Sverige). Han vankade av och an i sina försök att få fram något passande att säga Merit. "Jag beklagar sorgen..." Nä! "Livet är inte alltid en dans på rosor..." Nej! "You can't always get what you want..." Nej, inte det heller! Han rev sitt hår i förtvivlan, skulle det vara så svårt att fråga hur det kändes? En liten gnista slog upp inuti honom. Varför inte bara fråga hur hon hade det? Diskret och bra.

Kunde han gå upp till henne nu? Vid en titt visade sig klockan bara vara halv sju (hade han varit uppe hela natten för att klämma fram orden: Hur känns det?). Han tänkte att hon nog inte heller fått så mycket sömn i ältandet av fiaskot (han påminde sig själv att inte använda det ordet då han pratade med henne). Han gick upp för trapporna och ringde på dörrklockan. Det hördes steg som närmade sig dörren. Men hörde han inte röster där inne också? Var det radion?

Merit öppnade dörren och det första Glenn såg var att den där elden i hennes blick återvänt. Laserstrålarna var tillbaka! Efter den upptäckten tyckte han att den fråga som han tänkt fram var för dum för att ställa. Istället stod han bara där i dörren, häpen över hur snabbt översteprästinnan "studsat" tillbaka. Han kunde inte riktigt förstå det, men sen kände han den omisskänliga doften av alkohol inifrån lägenheten. Han hade aldrig tänkt på henne som någon drickare av rang, men kanske var det en riktig bläcka hon behövde för att glömma fiaskot (missberäkningen rättade han sig). Men det var ju inifrån lägenheten det luktade, inte från Merit själv. Märkligt...

Merit bjöd in honom och sa att hon hade kyrkans nya medlemmar på besök. Den olycksbådande doften av gammal fylla (om ångest hade en doft så var det doften av gammalt öl) fick en känsla av oro att väckas inom honom.

Glenn steg in i lägenheten och när han kom in i vardagsrummet var det som om han blivit förflyttad med en tidsmaskin ett halvår bakåt i tiden. Där inne satt några av hans gamla dryckesbröder från Värmland. I mitten satt Brent, den amerikanske invandraren som kommit in i (och tagit över) gänget ett par månader innan Glenn flyttade till Fasadgränd. "Hem-Brent" hade någon av de andra ljushuvudena i sällskapet utbrustit första gången de träffade honom och det namnet hade fastnat. Glenn kände sig som om han befann sig på två platser samtidigt, dels i dåtidens Värmland och dels på nutidens Fasadgränd. Det var ju det här han hade flyttat ifrån! Impulsen att springa ut ur lägenheten och ner till sin egen lägenhet, till tryggheten, var nästan oövervinnerligt stark. Men han sprang inte, för Merits skull. Det var för hennes skull han kommit och det var för hennes skull han skulle stanna.

-"Hi Glenn! Hur är jobbet?" sa Hem-Brent, till synes oberörd av att möta en gammal bekant här, i en annan stad, i en gammal tants lägenhet av alla ställen.

Glenn svarade inte, precis som i mardrömmen fick han inte fram ett ord. Istället höjde han handen som hälsning, precis som han alltid gjort tidigare då han stött på dem "hemma" i Värmland.

Merit såg att Glenn var märkbart skakad av att träffa denne skäggige man då de tydligen hade haft något med varandra att göra i det förflutna. Glenn hade tidigare berättat för henne om sina problem med alkoholen och hårdrocken (hon tyckte att det var en udda beroendekombination). Hon bad därför Glenn följa med henne ut i köket, bort från rummet med hans tidigare "kompisar".

Ute i köket frågade Merit "Hur känns det?". Glenn svarade att det var okej (samtidigt som han tänkte att det var samma fråga som HAN skulle ställa till henne). Merit sa att det såg ut som om han sett ett spöke och bad honom därefter att gå hem och vila en stund.

Visst var det spöken han sett. Spöken från det förgångna som kommit för att hemsöka honom.

Over and out

Del 21 - "Basaren: efterspel"

På promenaden hem hade Merit vridit och vänt på problemet med vad hon skulle göra med all mat som blev över. En viss del av det skulle hon behålla själv, så att hon inte skulle svälta ihjäl innan pensionen utbetalades i slutet av månaden. Men eftersom det skulle vara fatalt för en 82-årig tant (och även andra människor) att leva större delen av månaden på kanelbullar, så var hon tvungen att hitta en lösning på att bli av med dem. Och "pittsan" påminde hon sig. Men vad?

Hon passerade en busskur där ett par av a-lagets representanter satt och stärkte sig med något värmande i flytande form. Hon började gå över gatan för att kunna ta en vid sväng, för att slippa möta "Les Misérables" i busskuren.

Ett ljus gick upp i hennes huvud!

Hon gick fram till busskuren och frågade de som satt där om de inte var hungriga. De svarade att de visserligen var hungriga men att det inte gick att göra något åt. De blev lite skrämda av den där starka lystern i hennes ögon (som nu återvänt då Merit vädrade nya medlemmar till kyrkan). Merit berättade om all "pittsa" som fanns hemma hos henne och bjöd med dem hem. De resonerade sinsemellan över erbjudandet och kom fram till att en gammal tant knappast kunde mörda dem, den galna blicken till trots. Under färden till Merits lägenhet berättade hon för dem att hon var översteprästinna i en kyrka. Detta imponerade stort på hennes följe, som med ånger i blicken kände sig illa till mods över att vara onyktra i sällskap med en präst. Då hon kände att hon fått kontakt med dem talade hon också om hennes lilla krav för att de skulle få äta av "pittsan". Alla i sällskapet var överens om att gå med i en kyrka (fanns kyrkan ens på riktigt och var tanten riktigt klok?) var ett litet pris att betala för att för första gången på flera veckor äta sig riktigt mätta. Gruppens självutnämnde ledare, en stor karl med yvigt skägg och dålig hållning, sa med amerikansk brytning:

-"Is there something lurt med det här?" Merit lugnade dem med att säga att hon, som förvirrad tant, hade råkat beställa för mycket "pittsa" till ett möte i kyrkan och att det därför blivit över.

På Fasadgränd 2b blev det därför en pizzafest som senare kom att kallas för den moderna motsvarigheten till "Taberaset i Katthult". Kyrkan fick ett uppsving i antalet medlemmar och Merit började återigen tro på en framtid för "Jesu Kristi Kyrka Av Vad Som Komma Skall".

Over and out

Del 20 - "B som i basar"

En timme efter gryningen hade översteprästinnan Merit Lenndo vandrat bort mot sporthallen. Bort mot vad som förhoppningsvis skulle bli hennes livs bästa dag. Dagdrömmande gick hon med lätta steg. Hon tänkte på det kommande jublet från åhörarna efter att hon avslutat sin predikan. Hade hon med sig hörselpropparna? Hon klappade sig på bröstfickan och kände att de fanns där. Som översteprästinna var det viktigt att vara beredd på allt. Jublet från 3000 åskådare kunde väl uppnå ett par hundra decibel minst.

När hon kom fram till sporthallen var det fortfarande mörkt ute. Hon låste upp dörren och gick in. Därinne möttes hon av den kraftiga doften skapad av tusentals timmars svettutsöndring. Det var en doft som fastnat i väggarna och som inte skulle försvinna av varken timmars, dagars eller månaders vädrande av vaktmästaren. Hon tryckte på lysknappen och ett hundratal flimrande lysrör tändes. Hennes steg ekade ihåligt i den tomma hallen då hon gick över golvet. Nu var det tomt, men snart skulle här vara liv och rörelse. 3000 besökare!

Men nu skulle hon sitta här i tysthet och njuta av stunden.

Ett par timmar senare dök den första medhjälparen upp. Det var Glenn Sikbäck som kom släpandes på 1200 bullar fördelade i 6 sopsäckar. Merits ögon tårades då hon såg att Glenn var först på plats. Han var minsann en kille att lita på! Därefter kom Ture Björkhage, som dagen till ära blivit utsedd att dela ut flygblad på parkeringen utanför. Sist kom strumpprenumerationsförsäljaren herr Yang och hans underhuggare Henry Blomgren (Merit såg dem som en modern motsvarighet till "Butch Cassidy och Sundance Kid"). För det var de som kom sist.

Det blev inga 3000 besökare, det blev faktiskt inte en enda besökare. Merit väntade hela dagen på att de skulle dyka upp. Vid frukosttid tänkte hon att de skulle komma vid lunch och vid lunchtid att de skulle komma efter middagen. Men hon hade fel.

Trött, irriterad och ilsken över det stundande fiaskot rev Merit till sig ett flygblad från Ture för att se så att hon skrivit ut rätt tid. Det hade hon. Men hon hade inte skrivit ut var basaren skulle hållas. Det kändes som att luften gick ur henne och hon liksom sjönk ihop på stället där hon stod. Vilken miss! All planering och alla sömnlösa nätter - helt i onödan. Vad skulle nu hända med alla bullar och all "pittsa" (det var bara "pittsamännen" som visste om var basaren skulle hållas)? Nästan hela pensionen hade gått åt till att betala "pittsamännen". Vad skulle hon nu leva av resten av månaden?

Hon kunde precis hålla tillbaka tårarna nog länge för att hinna skicka iväg medhjälparna. Hon brast ut i gråt, mitt på sporthallens golv (eftersom det luktade minst svett där hade hon sökt sig dit). Tårarna rann i strida strömmar utmed hennes rynkiga kinder och nu tog tröttheten och den förlorade sömnen över. Hon somnade sittandes i hallens mittcirkel.

Sömnen var full av drömmar. Hon drömde att ett gigantiskt änglaspel pratade med henne. Änglaspelet förklarade att basaren inte var tänkt att bli av, att Merit lagt för mycket energi på basaren och för lite på att värva medlemmar. "Inga träd växer till himlen" hade änglaspelet sagt till henne just innan hon vaknade. Med en känsla av insikt och förståelse vaknade Merit utvilad för första gången på flera veckor. Nacken och ryggen kändes stela och hon hade ingen känsel i benen. Hon sträckte på sin 82-åriga kropp så gott det gick och försökte skaka liv i sina sovande ben. Hennes steg ekade återigen när hon gick ut från sporthallen (vad märkligt att två identiska ekon kunde upplevas så olika; det ena förhoppningsfullt inför en stundande succé och det andra nedstämt efter ett konstaterat misslyckande).

På vägen hem återvände drömmen till henne. Hon tog det som ett tecken på att basaren aldrig var menad att bli av. "Inga träd växer till himlen" hade det stora änglaspelet i drömmen sagt. Kunde det vara så att Gud tyckte att basaren handlade för mycket om henne och för lite om honom? (Merit var så gammaldags att hon tog för givet att Gud var en man). Var basaren en skenmanöver från Gud för att testa henne? Hon tvingades motvilligt erkänna för sig själv att hennes tankar om basaren hade varit väldigt självförhärligande.

Alla "pittsor" stod staplade i kartonger på läktaren. Vad skulle hon göra med dessa? För de sista pengarna från pensionen ringde hon en taxi och bad dem köra hem all mat till henne. Själv skulle hon promenera för att rensa tankarna. Änglaspelet hade också sagt att hon ägnat för lite tid till att värva medlemmar till kyrkan.

Det fanns mycket för Merit att tänka över på vägen hem. Borde hon kanske ta fram värmeljusen och änglaspelet igen?

Over and out

Konstaterande

Det är inte bra att lyssna på sommarlåtar mitt i vintern, man blir bara dyster och längtar efter sommaren.

Roger that over.

Del 19 - "I gryningen"

Nu var dagen här! Översteprästinnan Merit Lenndo hade suttit uppe hela natten vid köksbordet i väntan på gryningen. När solen började gå upp hade hon, utan att vara medveten om det, låtit handen stryka över blodfläcken som fanns på den gula vaxduken. Det hade en lugnande inverkan på henne. Kände hon inte ett litet pirrande i "Guds kyss", såret vid hårfästet som hon fått vid sin uppenbarelse? Hon tog det som ett tecken på att Gud lyckönskade henne inför basaren.

I takt med att solen klättrade upp över horisonten förberedde sig Merit för sin stora dag. Hade hon tänkt på allt? Jodå, så långt hon kunde se i alla fall. Bullarna var bakade, försäljare ordnad, "pittsan" beställd och lokalen bokad. Hon hade hyrt ortens lilla sporthall eftersom hon ville ha en känsla av närhet mellan sig själv och besökarna. I en stor lokal kunde det lätt bli så att folket drogs ut till kanterna, bort från henne.

Hon kände på sig att det här skulle bli en dag att minnas.

Samtidigt sov Henry Blomgren. Och drömde. Han drömde om barn med röjsågsklingor som händer och trimmerhuvuden som huvuden. Han drömde om barn som var till hälften cyklar och till hälften barn (som en slags modern motsvarighet till en kentaur). Barnen cirkulerade runt honom, de skrek "Paaappaaaa!" med röster som påminde om röjsågsmotorer och cyklars ringklockor. De cirkulerade runt honom i snävare och snävare cirklar. Röjsågsbarnen slog ihop sina klingor med metalliska smällar och drog dem efter golvet så att ett metalliskt surrande uppstod. De rörde sig närmare honom, fortfarande i cirklar. De kom närmare och närmare. Röjsågsbarnen sträckte ut sina klingor mot honom, nu var de bara två meter ifrån honom. Deras ögon var helt tomma, de såg ut som hålet i topplocket då tändstiftet var bortskruvat. Cykelbarnens ringklocksröster blev mer och mer högljudda ju närmare de kom.

Nu var de bara en meter ifrån honom. Han försökte backa undan från dem, men eftersom de cirklade runt honom var det omöjligt. En halv meter kvar mellan honom och dem. Nu kunde han känna luftdraget från de roterande klingorna.

Ett starkt, bländande, ljus lyste upp i horisonten (var han utomhus eller inomhus?) Ljuset, som var starkt som en svetslåga, kom snabbt närmare. Han försökte titta bort men kunde inte. En kontur urskiljdes ur ljuset. Det var en människa på en vit häst. Det tycktes som om hästen skapade det kraftiga ljuset. Ljuset reflekterades i den rustning som människan bar. "Var inte orolig Henry!" ropade rösten. Rösten var välbekant, men han kunde inte placera den. Ryttaren hade nu kommit så när att han såg vem det var. Herr Yang!

Det ljus han trott kom från hästen visade sig istället komma från ett par vita tubsockar som herr Yang viftade med som en piska mot monsterbarnen. Barnen skrek med sina röjsågs- och ringklocksröster och flydde mot en skog (hade den funnits där tidigare?). Här var han, Henrys riddare i vit rustning - herr Yang.

Henry vaknade. Vilken otäck men ändå underbar dröm. Likt en sockerbit i kaffe löstes drömmen upp i fragment. Skulle han våga berätta för herr Yang hur han kände?

Glenn Sikbäck sov han med. Och drömde han med. I drömmen var han tillbaka i Värmland. Han var i sin gamla lägenhet och trots att det spelades hårdrock på radion i bakgrunden så kände han inget begär efter sprit. Hans gamla krökarpolare satt på samma ställe som vanligt, i den extremt slitna och smutsiga blommiga soffan (som han en gång ärvt av sin faster). I ena hörnet satt "Ruby Tuesday" på en stol. Hon tycktes vara den enda som märkte att han var där. Hon stirrade på honom med en ilsken blick. Hon reste sig upp från stolen och gick fram till radion. Judas Priest "Breaking the law" byttes mot Hank Williams gälla stämma. Hon pekade på honom då Hank sjöng "Don't come back now, it is too late - my love for you has turned to hate". Glenn försökte prata med henne, men det gick inte att få fram ett ord.

Han vaknade med ett ryck, för andra gången inom ett dygn. Vilken konstig dröm! Kunde det verkligen vara så att hon hatade honom? En klump bildades i hans mage. Även om han lugnades av tanken på basaren så kunde han inte somna om. Hata?

Det var inte bara Merit Lenndo som var vaken vid gryningen. Rosa Björkhage satt även hon vid köksfönstret och tittade ut. Hon spejade efter mördarroboten. De tecken hon hittat i tidningen de senaste dagarna varnade om att roboten höll på att närma sig. Kunde hon verkligen förlita sig på att Maks Thelin kunde rädda henne? Hon var tveksam, så därför satt hon nu här, och tittade efter någon med röda lysande ögon ute på gården. Hon var inte riktigt säker på det där med de röda ögonen, men hon tog för givet att det skulle vara så eftersom det var så det varit i filmen med den stilige tysken.

Inne i sovrummet sov hennes make Ture. Han vred och vände sig oroligt i sömnen. Han drömde mardrömmar om hur Rosa, till hälften människa och till hälften robot, rispade honom med knivar så att han blödde ihjäl. När han vaknade var sängkläderna våta av svett och en kudde var sönderriven så att det låg dun över hela sängen. Han var orolig över Rosa, hon hade blivit så inåtvänd på senare tid. En ljusglimt var i alla fall att hon numer gick ut, så mycket hade samtalen med Merit hjälpt, men hon vägrade tala om var hon gick. Då han frågade muttrade hon bara fram något ohörbart innan hon smällde igen dörren. Kanske skulle det ordna sig om han tog med henne till basaren? Lite liv och rörelse runt omkring sig kanske var vad hon behövde. Lugnad av den tanken lyckades han somna om.

Endast paret Thelin/Yang sov drömlöst. På basaren skulle de för första gången visa sin kärlek öppet och även om fru Yang känt samvetskval över att herr Yang kanske var där, så sov hon ändå fridfullt.

Over and out

Del 18 - "Dagen före Dagen D"

Så hade dagen närmat sig för den stora basaren. Merit Lenndo hade inte sovit på snart en vecka på grund av allt planerande. Visst var hon trött på gränsen till medvetslöshet, men det skulle vara värt allt slit då hon fick se glädjen i de tre tusen besökarnas ögon när de upptäckte vilken fantastisk kyrka HON skapat. Imorgon, då skulle det ske!

Hon kunde riktigt se det framför sig; hur de tre tusen personerna i publiken skulle jubla då hon tog scenen i besittning och välkomnade dem till basaren. Hon skulle försiktigt, till synes ödmjukt, lyfta på handen och då skulle de tystna. Det skulle bli så tyst att man kunde höra en knappnål falla. När hon sedan tog till orda, i vad som skulle bli hennes första predikan som översteprästinna, skulle det gå ett sus genom publiken. Genom hela predikan skulle alla ögon vara fästa på henne och vissa människor skulle svimma och andra skulle tala i tungor, då de insåg visheten i det hon sa. Efter predikan skulle hon, återigen ödmjukt, tacka för sig till ljudet av det öronbedövande jublet från besökarna, som sedan skulle stå i kö för att få gå med ”Jesu Kristi Kyrka Av Vad Som Komma Skall”.

Merit hade dåsat till då hon dagdrömde. Hon vaknade med ett ryck när det ringde på dörren. Yrvaken gick hon och öppnade. Där utanför stod spillrorna av den man som en gång var känd som Glenn Sikbäck. I sitt yrvakna tillstånd trodde Merit för ett kort ögonblick att hon befann sig inne i badrummet och tittade in i spegeln. Han såg ut att vara minst lika trött som henne! Hans händer skakade och han hade brännblåsor i tumvecken efter friktionen av allt kavlande. Från topp till tå var han inpudrad i ett fint lager vetemjöl. Mjölet som fastnat i hans ansikte fick honom att se ut som en fransk adelsman från 1600-talet. Trots medeltids makeup i ansiktet kunde hon urskilja de enorma mörka ringar han hade under ögonen. Själva ögonen hade samma frånvarande blick som ett apatiskt flyktingbarn. Han vinkade till henne att följa med ut i trapphuset. De gick fram till hissen och när hissdörren öppnades trodde Merit knappt sina ögon. Där inne fanns 1200 bullar staplade. Merit hade inte sett något så överfullt sedan världens största afrikanska kör (1000 personer!) hade trängt ihop sig på den lilla scenen i sporthallen.

Synen av alla bullarna var överstimulerande för Merits trötta hjärna. Likt en TV på standby läge stannade hon upp och bara stirrade in i hissen. Hennes alltid så pigga ögon tycktes titta in i hissen, men ändå bortom den. Hon rycktes tillbaka till verkligheten av en duns. Glenn hade kollapsat på golvet. Hon drog in honom in i lägenheten.

Den utmattade Glenn mumlade och muttrade saker i sömnen. ”Goodbye Ruby Tuesday…(mummel) … Still I’m gonna miss you…” ”Kaka söker maka, bulle söker drulle… Nej, inte bulle …inte bulle… inga fler bullar… inga fler BULLAR!”.

Med ett ryck hade Glenn Sikbäck vaknat. Han tittade storögt runt i rummet och kände sig helt desorienterad. Han hade en sprängande huvudvärk, som sedan blev värre när en tanke exploderade i huvudet: Hade han supit!? Precis så här hade det känts vissa morgnar hemma i hårdrockens Värmland. Han hade vaknat upp utan att veta var han var (och ibland utan att veta vem han var). En våg av besvikelse sköljde över honom, som nybliven countrysiast trodde han sig ha kommit ifrån spritträskets fördärv. Men varför tänkte han på bullar?

Tankarna klarnade sakta och frågetecknen rätades ut. Bullar! Han hade bakat 1200 bullar i ett sträck och sedan måste han ha svimmat. Han tyckte sig känna igen lägenheten. En dörr hade öppnats och då översteprästinnan kom in i rummet så skingrades den sista dimman i hans medvetande. Han fann en enorm glädje och tröst i att se Merit. Han hade inte supit!

Under tiden Glenn legat avsvimmad hade Merit påbörjat det slitsamma arbetet att bära in alla bullar i lägenheten. Inte utan ett litet sting av bitterhet såg hon att Glenn vaknat till liv lagom till det att hon bar in de två sista påsarna. Bitterheten lade sig dock snabbt då hon insåg att han var fullt frisk. I det tunnelseende som hennes egen trötthet orsakat hade hon efter att ha släpat in honom i hallen prioriterat att bära in bullarna. Med medvetandet halvt avdomnat av sömnbrist hade tanken att någon skulle vilja använda hissen varit betydligt viktigare än att titta till den avsvimmade Glenn. Hon skämdes över detta, att kyrkans bästa medarbetare skulle få ligga avsvimmad i ensamhet i översteprästinnans lägenhet. Hon gav honom en hård klapp på axeln, som för att kompensera för vad hon gjort.

Telefonen ringde, det var ”pittsa” bageriet som ville veta vilken tid de skulle leverera ”pittsan” till den hyrda lokalen. Merit svarade att de skulle komma vid lunchtid.

Pusselbitarna började falla på plats!

Over and out

Del 17 "Living in the past"

“Kom ut från toaletten!” Rosa hade återigen låst in sig i badrummet och Ture stod utanför skrikandes. Han hade sedan länge tappat räkningen för vilken gång i ordningen. Den där känslan av eufori som han inledningsvis känt över hennes tillstånd hade sedan länge gått över. Han började bli uppriktigt orolig över hennes mentala hälsa och att hon tagit till vana att, i tid och otid, låsa in sig på toaletten då hon hittat ett ”tecken” i tidningen. Nu löste de inte ens korsord tillsammans längre.

Rosa hade ända sedan hon träffade Maks Thelin i tvättstugan, och trodde att han kommit från framtiden för att beskydda henne, isolerat sig i lägenheten. Dagarna ägnade hon till att söka efter tecken i tidningen, tecken på att mördarroboten var ute efter henne. De kunde finnas i allt från artiklar om björnar i djurparker till notiser om husförsäljningar. Men tecknen var svåra att upptäcka! Ibland krävdes det att hon slumpmässigt valde en bokstav från varje sida i tidningen och sedan lade ihop bokstäverna så att de bildade ett ord eller en mening (och ibland var hon dessutom tvungen att slumpa fram nya bokstäver för att det skulle bli riktiga ord). Det var bara i korsordsavdelningen som hon inte såg några tecken, där fanns bara tomma fält. Eftersom hon nu befann sig i en kamp på liv och död med en futurisk mördarrobot som motståndare så fanns det ingen anledning att ägna korsordet någon tid. Hon förstod att Ture blev ledsen av att hon inte längre tog del av deras morgonritual, men det kunde inte hjälpas. Det gällde trots allt hennes liv.

Ture hade till en början uppmuntrat hennes beteende. Det var han som kommit med idén att mördarroboten lämnat meddelanden till henne i tidningen. Det hade varit ett försök att få henne att lösa korsord igen, för om hon inte löste korsord tillsammans med honom så rasade hela hans plan samman som ett korthus.

Han hade sökt med ljus och lykta efter något som kunde få henne på andra tankar. Något som kunde leda hennes uppmärksamhet bort från den påstådda robotmördaren (och tillbaka till korsordet). I trapphuset, på anslagstavlan hade han hittat det. ”Jesu Kristi Kyrka Av Vad Som Komma Skall” med översteprästinnan Merit Lenndo. Han visste att Merit och Rosa sedan tidigare var flyktigt bekanta, så kanske kunde han få översteprästinnan att prata med henne?

Hans relation till paret Lenndo hade varit kylig ända sedan den dag då Kurt Lenndo budade över honom i en konkursutförsäljningsauktion av värmeljus och efter det hade de slutat hälsa på varandra då de möttes i trapphuset. Men nu var det hög tid att svälja stoltheten och försöka rädda relationen med Rosa. Han knackade därför på dörren till översteprästinnan och hoppades att hon hade tid att hjälpa honom med en intervention av Rosas mördarrobotparanoia.

Merit Lenndo öppnade dörren och mötte honom med en viss reservation. Enligt Kurt (måhanvilaifrid) var Ture Björkhage ”en jädra stropp som är för fin för att hälsa när man träffar honom i trapphuset”, något han upprepat för henne varje gång han kom in efter att ha mött Ture ute i trapphuset. I sitt tidigare liv, före uppenbarelsen, skulle hon bett Ture flyga och fara, men nu släppte hon in honom. I rollen som översteprästinna, med kyrkans bästa som högsta prioritering, fick hon inte vara långsint.

Ture förklarade sitt ärende för Merit och de satte sig ner vid köksbordet (där Merit nu lagt en duk över blodfläcken) och började planera. Han kunde inte undgå att märka hur trött och gammal hon såg ut, som om hon levt sedan Jesus vandrade på jorden. Men ögonen var klara och vakna, i dem syntes bara den högkristnes orubbliga tro.

Planerandet hade inte riktigt gått som Ture planerat. Han hade aldrig tänkt på att Merit skulle fråga om vad som var orsaken till att Rosa trodde att Maks Thelin kom från framtiden. Han tvingades därför berätta om hur han lurat Rosa till att leva med en dags förskjutning. Han såg hur Merits ögon glimmade till och hur ett beräknande leende drog över hennes läppar.

-” Jag kommer att prata med henne och jag lovar att inte berätta om din lögn. Om du går med i min kyrka”. Sa hon.

Ture ryckte till som om han fått en örfil. Utpressad av en 82-årig tant! Men vad kunde han göra? Om han tillät Merit att berätta för Rosa om lögnen så kanske Rosa skulle lämna honom (efter att hon knivmördat ihjäl honom). Rosa var så pass mentalt instabil att han inte hade hjärta, eller mod, nog att berätta för henne. Om Merit däremot lyckades hjälpa Rosa, så kunde han, tids nog, berätta för henne själv.

Ture Björkhage gick med på hennes krav och blev således medlem i "Jesu Kristi Kyrka Av Vad Som Komma Skall"

Over and out.

Kewl

Idag är jag så trött att det inte finns vare sig fantasi eller ork till att komponera en ny del av följetongen. Bättring utlovas imorgon.

Igår läste jag, på tal om ingenting, en kul artikel i Aftonbladet. Artikeln handlade om varför dömda mördare/brottslingar tillåts blogga från fängelset. Just det är väl kanske inte så kul (även om de också ska ha rätt att uttrycka sig, så länge det inte väcker anstöt). Nej, det roliga var istället då Helge Fossmo beskrev sin blogg. Han svarade bland annat på frågor från sina läsare. En läsare hade skickat en bild på en snigel och frågat Fossmo om han visste vad det var för sorts snigel. Humor!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6408477.ab

Fridens liljor

Del 16 - "Rumpspräckarkullen"

Henry Blomgren hade till en början trott att hon skämtade. Skulle han vara underhuggare till herr Yang? Medhjälpare i något slags pyramidspel med strumpor? Men Merit Lenndo hade inte skämtat. Henry skulle vara den medhjälpare som hon lovat herr Yang.

Henry kände sig utnyttjad av Merit, men vad kunde han göra? Han hade gått med i hennes kyrka i utbyte mot löftet att hon inte berättade för någon om hans udda böjelser. En känsla av djup hopplöshet sänkte sig över honom, så det gick alltså att vara livegen i dagens Sverige... Var det så här de afrikanska slavarna hade det?

Med samma inställning som ett barn i trotsåldern ringde han på hos herr Yang. Han skulle minsann visa den där Yang vad han tyckte om att tvingas bli hans "slav"! Herr Yang öppnade dörren och det gick inte att ta miste på besvikelsen i hans ögon då Henry förklarade Merits order. Henry kände sig sårad, vad hade herr Yang emot honom egentligen? Det var en känsla som snabbt försvann då han insåg att det inte var besvikelse han såg i herr Yangs ögon, utan sorgsenhet. Hade han någon gång sett ett par så sorgsna ögon? Det skulle i så fall vara i badrumsspegeln hemma i lägenheten.

Herr Yang bjöd in Henry (som tyckte att det var ironiskt att en man som sålde strumpor gick barfota). De satte sig ner för att planera inför basaren. Henry började genast tycka bra om herr Yang eftersom han förklarade saker på ett sätt som Henry kunde förstå (att ha hoppat av skolan efter att ha gått om åttonde klass för tredje gången gjorde att världen ibland inte var alltför lätt att förstå).

Planerna inför basaren var att de skulle åka till hamnen för att ta emot den första laddning strumpor som herr Yang beställt från Macau. Därefter skulle de sortera strumporna efter färg och storlek. Herr Yang förklarade för Henry att den första beställningen var demo-strumpor, som kunderna fick ta med hem och prova. Henry tyckte att det verkade konstigt att låta kunderna ta med sig strumporna hem utan vidare, men han sa inte emot. Han hyste nu en stor respekt för herr Yang. Han kunde inte förstå hur de hade kunnat jobba sida vid sida i så många år utan att han förstått vilken hygglig människa herr Yang var. Herr Yang var en riktig man i Henrys ögon.

När de var framme vid hamnen så visade det sig att strumpbeställningen ännu inte anlänt. I brist på annat att göra satte de sig därför på taket till Henrys bil och tittade upp mot stjärnorna. Det var en mycket fin stund. Henry kom på sig själv med att tänka att det var lite som i den där filmen med cowboyhomosarna, då de var ute i vildmarken och tältade. "Rumpspräckarkullen" hade de kallat den i fikarummet. Och som de hade skrattat! Men varför hade den filmen dykt upp i hans huvud?

Det där med kvinnor hade aldrig varit nåt för Henry Blomgren. Han hade alltid resonerat som så att en bra karl reder sig själv. Då han tänkte efter så insåg han att det aldrig funnits en kvinna i hans liv (bortsett från hans kära mor). Kunde det vara så att... Nej, han sköt bort tanken. Att han skulle vara en fikus var helt befängt. Men var det verkligen det? Hade inte hans liv egentligen varit en enda överkompensation i manlighet? Men en överkompensation för vad?

Tankarna gick runt i huvudet på honom, medan han låg där på bilen och tittade upp på stjärnorna tillsammans med herr Yang.

Hade fasaden som han upprätthållit för mustaschens skull i själva verket varit en fasad för något annat? Och hade irrfärderna med först röjsågen och sen cykeln varit anhalter i sökandet efter något annat?

Henry Blomgren var förvirrad.

Over and out

Del 15 - "Inför Basaren"

Merit Lenndo hade inte sovit på 96 timmar. Det var tankar om den stundande basaren som hållit henne vaken i flera dygn. Normalt skulle en gammal tant falla död ned på stället vid en liknande situation, men det här var vare sig en normal 82-åring eller en normal situation. Det här var översteprästinnan Merit Lenndo på uppdrag av Gud fader själv. Hon drevs av den religiösa fanatikerns iver att fullfölja sitt kall. Det fanns så mycket att göra!

Herrens sätt att arbeta var minst sagt outgrundliga, men Merit klagade inte. Den där snuskhummern Henry var som en skänk från ovan, cykelantastare eller ej. Nu hade snöbollen börjat rulla, först Glenn och nu Henry. Basaren var äntligen på gång! Det enda smolket i glädjebägaren var att det saknades en försäljare. De 3000 förväntade besökarna skulle inte stanna kvar länge om det inte fanns mer till buds än bara mat och fika (även om ”pittsan” enligt Merit var en stor publikmagnet). Men det skulle ordna sig. Allt skulle ordna sig så länge hon var stark i sin tro och med tanke på alla lösa trådar som Gud knutit ihop för hennes räkning de senaste dagarna så kändes det inte omöjligt. Det skulle lösa sig!

En våning under Merit Lenndos lägenhet lyste flitens låga, den lyste till och med starkare än ugnens sken. Glenn Sikbäck bakade som om det inte fanns någon morgondag. Han hade nått ett närmast transcendentalt tillstånd. ”Det måste vara så här det känns att meditera” tänkte han. Allt upprepades enligt ett mönster – blanda, knåda, kavla, sockra, grädda. Mönstret upprepades, fortare och fortare. Värmen från ugnen, arbetsivern och det hårda kroppsarbetet gjorde att han i dubbel bemärkelse drabbats av feber. Hade han haft anlag för det paranormala fenomenet ”spontan självantändning” så skulle han för länge sedan ha brustit ut i flammor.

1200! Så många bullar var det som skulle bakas enligt översteprästinnan. Hon verkade vara så engagerad över basaren att Glenn skulle göra allt i sin makt för att baka de 1200 bullarna. Det skulle bli svårt, men inte omöjligt. Han började tycka riktigt bra om översteprästinnan och kunde inte förstå varför han överhuvudtaget känt oro inför henne. Den där referensen till ”The Silver Tounged Devil and I” kändes numera väldigt malplacerad (han började tro att det bara var countrysiasten i honom som försökte glänsa med sina kunskaper). Hon var en väldigt fin och trevlig gammal dam, faktiskt det närmaste han varit en riktig vän sedan han lämnade ”Ruby Tuesday” i Värmland.

Två våningar under Merit Lenndos lägenhet satt herr Yang vid sitt köksbord. Han funderade på ett sätt att lansera sin strumpprenumeration. Alternativen var många: tv-shop, radioreklamer, direktreklam, produktplacering i filmer... Ja, alternativen var många, men de var också svåra att genomföra. Och dyra. Det herr Yang behövde var någonting med en lokal anknytning att börja med, någonting som fanns nära. Kanske fanns det någon marknad i närheten? I hopp om att hitta en marknadsplats att påbörja sin försäljning beslutade sig herr Yang för att gå ut.

Redan ute i trapphuset hittade han det han letade efter. En basar! Det skulle bli det perfekta forumet att introducera sin produkt. ”Kontakta översteprästinnan Merit Lenndo” stod det på flygbladet. Trots att de bott i samma trapphus i flera år visste herr Yang inte att Merit Lenndo var en översteprästinna. Kunde hon ha blivit en sån där religiös dåre när maken dog? Tanken oroade honom lite, men han skulle ändå gå upp till henne, en sån här chans kom inte varje dag!

Han knackade på dörren. Hasande steg hördes inifrån lägenheten. Dörren öppnades av vad som såg ut att vara världens äldsta människa. Hon hade enorma svarta påsar under ögonen och rörde sig sakta, drömliknande, som en sengångare. Men ögonen var klara och visade inga tecken på trötthet. Igenkännandet dröjde ett tag, men sedan blev herr Yang inbjuden i lägenheten.

Herr Yang presenterade sina planer för Merit Lenndo, som blev eld och lågor. En försäljare var precis vad hon behövde! Merit, som länge tänkt på vad hon skulle säga vid ett sånt här tillfälle, sa:

-”Kan du tänka dig att sälja strumporna genom ”Jesu Kristi Kyrka Av Vad Som Komma Skall”? Då når du ut till en större målgrupp samtidigt som produkten får en större trovärdighet. Dessutom skulle kyrkan kunna ordna fram en medhjälpare till dig”.

Herr Yang var imponerad över det han nyss hört. Om han fick en medhjälpare så innebar det att han var någons chef. På snusfabriken hade han, som lokalvårdare, stått lägst i rang. Men om han fick en medhjälpare så kanske det skulle imponera på fru Yang om hon skulle dyka upp på basaren?

Så fick det bli! Från och med den stunden var också herr Yang en del av ”Jesu Kristi Kyrka Av Vad Som Komma Skall”.

Over and out

Halo effect

Kära läsare!

Igår hände något märkligt. En dam ringde till pappa och ville att jag skulle renovera ett hus åt henne. Tydligen var det någon som tipsat henne om mina snickarkunskaper. Det är lite konstigt det där, eftersom jag i princip helt saknar såna kunskaper. Troligtvis är det någon som sett mig arbeta med taket över statyerna i parken och då fått för sig att jag visste vad jag gjorde.

Lite som en Halo effekt, då man tillskrivs andra egenskaper bara för att man har en egenskap. T ex att man kan renovera ett hus bara för att man kan såga en planka.

Men jag klagar inte! Om det figurerar positiva rykten om mig på byn så är det väl bra. En aning missvisande, men bra.

Förövrigt 1: Det tak som jag byggde (och byggande i allmänhet) liknar Lego väldigt mycket. Det handlar trots allt bara om att sätta ihop delar till en fungerande enhet.

Förövrigt 2: Det blir nog ingen ny del av följetongen förrän på söndag. Imorgon är nämligen en glädjens dag, då buggkungen bjuder in till fest i sin palatsliknande lägenhet i Umeå. Att det inte blir någon del ikväll skyller jag på att jag är trött och ska upp tidigt.

Fridens liljor!

Del 14 - "You ain't Yang anymore"

Maks Thelin hade funnit kärleken hos fru Yang. Från början hade han varit skeptisk till att en vilt främmande kvinna bedyrade sin kärlek till honom, men nu fann hann det enbart positivt. Fru Yang hade allt det han sökt hos en kvinna, hon var… kvinna. Som bonus utöver det så var hon också väldigt duktig på att laga mat, tvätta och dessutom kunde hon hela texten till Alphavilles ”Forever Young” (vilket imponerade stort på Maks).

Visst hade de sina olikheter, och visst blev det konflikter och kulturkrockar då en inbiten ungkarl och en medelålders asiatisk kvinna skulle bo under samma tak. På det stora hela hade dock fungerat alldeles underbart. De kompletterade varandra på ett bra sätt, de kunde t ex hjälpas åt med svaren till musikkrysset på radion.

Ibland kunde fru Yang känna kalla fötter över sitt nya liv, att hon lämnat sin make sedan urminnes tider för en yngre förmåga, men hon sköt snabbt såna tankar åt sidan. Ända sedan vintern -93 hade hon suttit inne i samma gamla lägenhet, med samma gamla man och följt samma gamla rutiner. Om det var något hon behövde nu så var det omväxling, impulsivitet och att bryta vanemönster. Hon behövde Maks.

Maks å sin sida hade aldrig känt sig så lycklig som nu. Hans liv var komplett.

Fru Yang hade dock dåligt samvete över att leva med en man medan hon var gift med en annan (”One has my name, the other has my heart” som Glenn Sikbäck, countrysiasten, skulle ha uttryckt det). Hon visste inte hur hon skulle ta kontakt med herr Yang för att få honom att acceptera en skilsmässa. Herr Yang som var så känslig, samtidigt som han var så enormt principfast. Nåväl, skilsmässan fick bero så länge. Nu handlade livet inte om herr Yang längre, nu handlade det om henne. Henne och Maks.

Frågan var när de skulle våga visa sin kärlek öppet. Kanske på den där basaren som det fanns ett anslag om ute i trapphuset? Bara för att vara säker gick fru Yang ut i trapphuset för att kontrollera vilket datum basaren skulle äga rum (sedan hon träffat Maks hade agorafobin varit som bortblåst).

Ute i trapphuset träffade hon honom. Hon träffade herr Yang.

Herr Yang hade i det närmsta gett upp hoppet om att se fru Yang igen. Sedan han upptäckt sockprenumerationerna hade han knappt tänkt på henne överhuvudtaget. Han hade hoppats, det hade han, men nu då han såg henne igen så blev han lite… besviken. Hon såg inte längre ut som hon brukade, hon hade en annan sorts kläder och en annan frisyr. Dessutom hade hon tagit av vigselringen. Det var som om hon startat ett nytt liv, ett liv som han inte var en del av. …och det hade hon ju förstås gjort.

Stämningen i trapphuset var kompakt och de liksom kände på varandra, som boxare i början av en match. Herr Yang bröt isen genom att säga ”Makaronpuddingen är slut”. Det var ord som förvånade honom, hade han verkligen sagt så? ”Jag vill skiljas” kontrade fru Yang med en liten, försynt röst. Hade han hört rätt? Befann de sig ens i samma rum? Förde de verkligen samma samtal? Makaronpudding och skilsmässa, vilka kontraster!

Skiljas? Om det fanns ett ord i det svenska språket som representerade ett ultimat avslut så var det ordet ”skiljas”. Avundsjukan glimmade till i huvudet på honom och till en början hade han tänkt neka henne att skiljas. Skiljas det gjorde man minsann inte i Macau! ...men nu var de inte i Macau, de var i Sverige, tänkte han. Macau låg på andra sidan jorden, både geografiskt och kulturellt. I Sverige var skilsmässor vanliga. Dessutom var det varken de nya kläderna eller den nya frisyren han först lagt märke till när hon kom ut i trapphuset, det var lystern i hennes ögon. Det var samma ögon som en gång, på andra sidan jorden och i ett annat liv, tittat på honom. Lyckliga ögon.

"Okej, jag går med på att skiljas" sa han (det gick förvånansvärt lätt att säga). "...och jag vill att du ska veta att makaronpuddingen var god. Som alltid." Det kändes bättre att säga det i verkligheten istället för till fotografiet av fru Yang.

Fru Yang log ett vemodigt leende som svar på det herr Yang nyss hade sagt. Visst var hon glad, men hon var inte glad över hur han såg ut. Han som alltid var så prydlig såg inte ut att ha rakat sig sedan hon sist såg honom (lämnade honom, rättade hon sig) och han hade inga sockar på sig innanför skorna!

De skiljdes åt genom att herr Yang gick mot dörren med klistermärket "Forever Yang" och fru Yang mot dörren märkt "M. Thelin".

När fru Yang kom in i lägenheten var hon enormt lättad. Hon hörde ljud utifrån trapphuset och då hon tittade ut genom titthålet såg hon att herr Yang höll på att skrapa bort "Forever Yang" klistermärket. När hon såg detta förstod hon att det var över. Hon var inte längre Yang.

Efter att herr Yang skrapat bort klistermärket gick han in till sig. Så det var på andra sidan trapphuset hon befunnit sig hela tiden. Hade hon sett hans flygblad på anslagstavlan? Nåväl, nu var hon lycklig och det var väl egentligen allt som spelade någon roll. Det och strumpprenumerationerna.

På andra sidan av det nya golvet i trapphuset och på andra sidan av ett nytt liv befann hon sig. "Forever Yang" fanns inte längre.

Over and out

Del 13 - "Tagen med byxorna nere"

Merit Lenndo var besviken. Det hade inte blivit någon tillströmning av vare sig medlemmar till den nya kyrkan eller medarbetare till basaren i kyrkans ära. Gud som hade sagt att ”människor ska komma till kyrkan och gå samman kosmiskt”, men de lyste fortfarande med sin frånvaro. Kunde det vara så att Gud testade hennes tro, som han testat Job? Förvisso hade Gud gett djävulen tillåtelse att ta ifrån Job alla ägodelar och göra honom sjuk för att pröva hans tro, men var det inte också en prövelse i miniatyr att Gud inte höll det han sagt till henne?

Förutom att värva medlemmar hade Merit försökt att sammanställa en skrift om vilka regler som gällde för ”Jesu Kristi Kyrka Av Vad Som Komma Skall”. Det var svårt att avgöra vilka värderingar som skulle genomsyra verksamheten. Eftersom det var henne som Gud hade tagit kontakt med, så ansåg Merit att hennes egna, privata, åsikter borde väga tungt. Men vilka var hennes åsikter egentligen? Det enda hon kunde komma på var att medlemmarna i kyrkan skulle hålla en bra munhygien (som gammal fluortant låg det henne varmt om hjärtat). I stadgarna skrev hon det som ”Du skall helga din andedräkt”.

Men ”Kosmiskt”? Merit tolkade det som att hon inte fick vara för trångsynt, det skulle vara en kyrka för alla. Det gällde alltså att tänka utanför lådan. Hon skulle till exempel kunna servera både bullar och en sån där jättestor varm macka, ”pittsa” hette det visst, på basaren. Det var den sortens nymodigheter som skulle locka både svenskar och dem från andra länder! Hon berömde sig själv.

Basaren var ett orosmoment, men kanske var det då Gud skulle se till att människorna kom? Stärkt av detta beräknade hon att det skulle komma omkring 3000 besökare till basaren och att varje enskild besökare skulle äta 4 bullar. 12000 bullar! Den där Glenn verkade vara en fin ung man, men han var inte mer än människa, å andra sidan hade han tagit på sig ansvaret för bakningen och kanske kunde han, likt Jesus trollade med fiskarna, göra nog med bullar åt alla. ”Pittsan” skulle hon beställa från en, för ändamålet avsedd, restaurang. Hon kände ett sting av smärta vid tanken på vad det skulle kosta, förhoppningsvis skulle hennes älskade pension räcka.

Trots all denna planering kände hon ett visst tvivel. Hon var i behov av råd från en högre makt. Änglaspelet hade stått undanstoppat i ett skåp sedan uppenbarelsen, men nu var det dags att ta fram det igen. Med förhoppningen om att återigen upprätta en direkt anslutning till Gud gick hon för att hämta värmeljusen. Efter en stunds letande insåg hon till sin förfäran att det inte fanns ett enda ljus kvar i hela lägenheten. Hennes hetsiga temperament hade hållit sig borta ända sedan uppenbarelsen, men nu kom det tillbaka i all sin prakt. ”Smack!” lät det när hon slog till kylskåpsdörren med en rungande örfil. Kortet på Kurt (måhanvilaifrid) föll ner på golvet. Som alltid fick tanken av Kurt (måhanvilaifrid) henne att lugna ner sig. Hon plockade upp kortet (varför tycktes golvet vara längre bort då man blev gammal?) och satte försiktigt fast det på kylskåpet igen. Det var inte värre än att hon fick gå ner i källarförrådet, där Kurt (måhanvilaifrid) förvarade det konkurslager av värmeljus som han köpte strax innan han dog.

I källarförrådet hade hon inte varit sen Kurt (måhanvilaifrid) dog. Hon tyckte inte om förrådet eftersom det luktade som det förgångna och påminde om bättre tider. Men nu hade hon inte så mycket val. Ville hon få råd från Gud så var hon tvungen att hämta värmeljusen där (att köpa nya kom inte på fråga, ”pittsan” skulle ta merparten av pensionen). Hon stannade till utanför dörren till förrådet. Där hade någon lustigkurre skrivit med tusch ”Here I sit broken hearted came to …” (de tre sista orden var oläsbara). På andra ställen stod det ”Akta dej för ägaren til föråd 37!!!” och ”Ägaren til föråd 37 är knäp!!!!”. Nej, nu hade hon inte tid att stå här och läsa längre. Gud var en upptagen man som inte kunde vänta på henne hur länge som helst. Men, hördes det inte något ljud där inifrån? Det lät som en pumps väsande och en gräshoppas gnidande i kombination med ett taktfast dunkande. Vad kunde det vara? Säkert bara ventilationen!

Hon öppnade dörren och i samma ögonblick såg hon honom. I ett av förråden låg en man utan byxor tillsammans med en cykel. Av mannen tafatta försök att skyla sig att döma så låg han inte där för att ta en tupplur. Nu förstod hon var ljudet hon hört kom ifrån.

Henry Blomgren hörde aldrig fotstegen utanför dörren. Han hade allt fokus på den passionerade stunden med cykeln. Inte förrän han hörde dörren öppnas hade han reagerat. Han försökte dra upp byxorna, men de fastnade i cykelns pakethållare. Här var han, tagen med byxorna nere!

”Jag bara… Du ska inte tro att… Det här ser säkert ut som… Oj! Oj! Oj! Du får inte säga något!” Sa han tätt följt av ett nervöst skratt.

Merit Lenndo jublade inombords. En ensam och förvirrad själ var precis vad kyrkan behövde! ”Ta på dig byxorna min gode man, det finns något vi måste prata om” svarade hon.

Och på det sättet värvade ”Jesu Kristi Kyrka Av Vad Som Komma Skall” sin första medlem.

Over and out

Del 12 - "Ringklocka ring"

Henry Blomgren vaknade med ett ryck. Vilken konstig dröm!

Först hade det varit alldeles mörkt, sedan hade en spotlight tänts. I strålkastarens sken satt ett litet barn, på sin höjd två år gammalt. Barnet hade en mask på sig.

”Demaskering vid midnatt…”. Den viskande rösten hade kommit någonstans snett bakifrån honom. Henry hade snabbt vänt sig om, men där fanns bara ett kompakt mörker. Men fanns där inte ett ljud också? Knappt förnimmbart hörde han en klockas svaga tickande. Ytterligare en strålkastare tändes, nu riktad mot en klocka. Klockan var likadan som den i fikarummet på snusfabriken. Nu tickade klockan högre, som om ljuset på något sätt bar fram ljudet bättre än vad mörkret hade gjort. Klockan visade två minuter i midnatt.

Han tittade tillbaka till barnet som nu hade flyttat sig. Nu höll barnet i något som glänste i vardera hand, det såg ut som solfjädrar. Men varför skulle ett litet barn hålla i ett par solfjädrar? Minutvisaren rörde sig, nu var det bara en minut till midnatt. Barnet tittade på honom och fastän han befann sig bara en bit bort så kunde han inte se barnets ögon genom masken. Barnet började röra på sig, robotliknande ryckigt och på något sätt otåligt.

Minutvisaren rörde sig återigen och någonstans, avlägset, långt borta i mörkret markerade en kyrkklocka midnattens intåg.

”DEMASKERING!”. Tusentals röster med östeuropeisk brytning fyllde mörkret och sedan blev det ljust. En ogreppbar mängd lysrör tändes i taket på en enorm fabrik. Henry fann sig omringad av tusen och åter tusen polska robotar som alla riktade sina optiska sensorer mot honom. De betraktade honom nyfiket.

Han vände sig mot barnet som tagit av sig masken, men nu var det inte ett barn längre. Övre delen av barnets huvud var ersatt av ett trimmerhuvud och det han hade trott vara solfjädrar var i själva verket röjsågsklingor. Röjsågsklingor istället för händer. Barnet öppnade munnen och skrek med en röst som lät precis som en röjsåg på maxvarv någonting som hördes som ”Paaappaaa!”.

Vilken konstig dröm! Han satt upp, kallsvettig med sängkläderna ihoptrasslade kring benen. Tack och lov hade det bara varit en dröm. Men det låg något i sängen, något vasst nere vid fötterna... Kunde det vara monsterbarnet!? Med ett ljudlöst skrik av fasa, med läpparna uppdragna i en stel grimas kastade han ner detta något från sängen. Redan innan den landat insåg han sitt misstag. Han skrek igen, inte ljudlöst denna gång, ”Jäklasatanshelvete!”. Röjsågens plastkåpa (den som var sensuellt orange) sprack mitt itu och klingan gjorde ett jack i golvets linoleummatta.

Henry kastade sig ur sängen, glömde bort att han var intrasslad i sängkläderna, och föll som en klubbad oxe. Han landade på röjsågen och efter det var det ingen röjsåg längre, det var en hög med skrot.

Otröstlig hade han suttit på golvet resten av natten, vaggandes den trasiga röjsågen medan han tyst, av någon anledning, nynnade på ”Tio tusen röda rosor”.

När gryningen kom, fortfarande med tårarna rinnande ner för sina fryntliga kinder, beslutade sig Henry för att åka till trädgårdsbutiken för att se om de kunde laga röjsågen. Han hade klätt sig, tagit på sig skorna och var just på väg att öppna dörren när två frågor slog honom. Hade de öppnat butiken? Skulle de inte ställa frågor? Klockan var trots allt bara 04.45 och det var klart att de skulle ställa frågor, herregud han skulle ju framstå som pervers om de kom på vad som hänt!

Istället för att utsätta sig för risken att bli utpekad som stadens snuskpelle bestämde han sig för att annonsera efter röjsågsdelar. Tills vidare skulle städskrubben få fungera som mausoleum för hans älskade röjsåg. Av respekt för den döde, nej rättade han sig, den medvetslöse städade han upp i skrubben. Som Törnrosa låg den sedan där och väntade på att väckas till liv.

Efter ett par dagars annonserande hade han fortfarande inte fått något napp. Innerst inne insåg han att det inte längre fanns något hopp. Även om han fick tag i delarna så var det inte säkert att han, riktig karl eller inte, skulle klara av att skruva ihop den. Men i skrubben fick den vara kvar, mirakel kunde trots allt inträffa. Han genomförde en symbolisk begravning genom att spela ”The End” av the Doors.

” This is the end. Beautiful friend.

This is the end, my only friend, the end

…it hurts to set you free, but you’ll never follow me.

The end of laughter and soft lies. The end of the nights we tried to die.

This is the end…”

Han satte sig vid köksbordet. Sorg idag igen. Det var en tanke som gjorde det svårt att andas. Han öppnade fönstret för att späda ut sorgen med frisk luft. Samtidigt som han öppnade fönstret kom det ett fyllo cyklande nere på gården. Han såg att det var ett fyllo eftersom cykeln vinglade och mannen som cyklade, märkbart berusad, försökte spela ”Tio tusen röda rosor” på ringklockan (var det ett tecken?). Fyllot fick slagsida på cykeln, dundrade rakt in i gårdens sandlåda och flög över styret med huvudet före. Han landade i sandlådan och lyckades otroligt nog kombinera begreppen ”full som en kastrull” och ”graciös som en balettdansös” då han tog sig upp. Han raglade sedan iväg med sand i sitt vattenkammade hår.

Om fyllot klarat sig oskadd var en sak som aldrig Henry Blomgren ens reflekterade över, huvudsaken var att cykeln låg kvar. Vad vacker den var! Som genom ett trollslag hade han glömt nattens tragedi. Han måste ha den! Till en början stod han som fastfrusen vid fönstret i rädsla för att det skulle komma någon och lägga vantarna på den innan honom. Nu gällde det att handla snabbt! Han kastade sig ut genom dörren, rusade ner för trapporna, slängde upp entrédörren, sprang över gården och tog tag i cykeln. Triumfen var total! Han började gå tillbaka mot trappuppgången, men insåg att det inte vore en bra idé. Många av lägenheternas fönster låg mot gården och om någon fick syn på honom skulle det kunna leda till misstankar. Han lade snabbt om kursen och stegade iväg till källarförrådet.

Nere i källarförrådet luktade det unket och gammalt. Där inne trängdes spindelväv, vinterdäck, tv-kartonger och gammalt julklappspapper. Som tur var så hade Henry aldrig bemödat sig att gå ner till förrådet med något förutom en gammal madrass, så hans bås stod i det närmaste tomt.

Det var den finaste cykel han någonsin hade sett. Den var ljusblå, hade bockhornsstyre, tolv växlar och var gjord i Frankrike. Sadeln luktade svagt av plast, en doft som gav löften om så mycket mer än att bara vara skön att sitta på (till exempel ”sätta på” tänkte han, utan större förvåning och utan att rodna denna gång). Henrys tidigare ångerfulla tankar om röjsågen var som bortblåsta. Hade han varit Glenn Sikbäck så skulle han säkert ha valt ett utdrag ur Kris Kristoffersons ”Help me make it through the night” för att klä sina tankar med ord:

”I don’t care what’s right or wrong. I won’t try to understand. Let the devil take tomorrow, ‘cause tonight I need a friend”.

Passionen fyllde lokalen och då Henry andades som tyngst så hördes steg utanför dörren…

Fortsättning följer!

Del 11 - "This Socks!"

Herr Yang hade blivit utom sig då han hittade lappen på kylskåpet. Tidigare hade han varit en känslomänniska av stora mått (vilket den dagliga spelningen av Alphavilles ”Forever Young” som en kärlekshyllning till fru Yang skvallrade om), men nu var han alldeles kall inombords. Hon hade lämnat honom för en annan!

”Bäste herr Yang.

Jag har hittat kärleken hos en annan man och därför lämnar jag dig.

/ Fru Yang

P S

Det finns makaronpudding i kylen”.

Det var som att lappen gav upphov till ett en akts drama i miniatyr då herr Yang bearbetade sorgen. Pratandes med ett foto av fru Yang passerade han de fem sorgestadierna:

Förnekelse: ”Fru Yang, du måste ha gått vilse! Det är bäst att jag sätter upp en lapp på anslagstavlan så att någon hjälper dig att hitta hem igen” (ironin i att försöka få tillbaka henne med en lapp, samma medel som hon lämnat honom med, slog honom inte).

Vrede: ”Jag tänker INTE äta upp den där makaronpuddingen. Hellre dör jag!”

Köpslående: ”Okej då, jag äter upp makaronpuddingen bara du kommer tillbaka”.

Depression: ”Inte ens makaronpuddingen kan få mig glad igen”.

Acceptans: ”Du är borta ur mitt liv för alltid Fru Yang, men jag vill att du ska veta att makaronpuddingen var god. Som alltid”.

Trots att lappen kändes som ett knivhugg i ryggen, kunde han inte förmå sig att kasta den. Den var trots allt det sista minnet han hade kvar av henne.

Som om det inte vore nog med att han blivit lämnad av sin fru så hade han dessutom blivit av med sitt jobb. Han hade länge känt på sig att något var på gång på jobbet. Det låg en spänning i luften som var tyngre än den starka doften av snus. Herr Yang hade aldrig varit en del av gemenskapen i fikarummet, men vissa saker hade han hört. Tydligen var det så att en av truckförarna på jobbet blivit ersatt av en robot. Det var så snacket gick och när han kom till jobbet en måndagsmorgon två veckor senare så fann hann att alla lagerarbetare hade blivit utbytta mot robotar (han tyckte att det kändes som att han befann sig i en sci-fi rulle).

Till en början hade han blivit enormt lättad över att slippa det västerländska folkets största avskum (vilket var vad han kallade lagerarbetarna för när han pratade med fru Yang). Han slapp skrapa ner snus från taket i fikarummet och det skulle bli så enormt mycket lättare att städa nu, då han slapp städa efter de där grisarna. Nu behövde han egentligen inte städa alls. Faktum var att han inte gjorde det heller. Men så en dag blev han inkallad till chefen.

”Kom in herr Yang och sätt dig!” (Chefen hyste en enorm respekt för herr Yang, eftersom han, enligt chefen, hade det optimala förnamnet).

”Oss herrar emellan så ska jag gå direkt på sak. Herr Yang, fabriken måste tyvärr säga upp dig. Under en observation av toaletterna, för att se om de polska robotarna tar skada av fuktigheten, hittades en förpackning mascara. Då dina medarbetare inte längre finns kvar, så måste det vara DU, herr Yang, som tagit hit en kvinna. Företaget kan tyvärr inte tolerera att dess medarbetare förlustar sig i kvinnor på arbetstid. Därför kan du ta dina saker och gå hem herr Yang.”

Herr Yang, som av naturen var en pryd och fin människa, visste inte vad han skulle säga. Mascara? Hur hade mascaran hamnat inne på toaletten? Förlustelse? Han insåg direkt att det inte gick att motbevisa chefen. Det var svårt att på ett trovärdigt sätt skylla på de polska robotarna. Därför dolde han förvånelsen och besvikelsen bakom sin mask av asiatisk artighet och tog sin lilla packning med makaronpudding och försvann för alltid från snusfabriken.

På vägen hem bannade han sig själv för att han varit så slarvig att han inte kontrollerat toaletterna. Han hade blivit överlistad av en förpackning mascara! Om de polska robotarna ändå hade varit polska kvinnor. De som använder tillräckligt med smink för att överleva en atombombsdetonation!

Dagarna i arbetslöshet förflöt höljda i dunkel. Natt och dag flöt samman. Det enda som styrde dygnsrytmen var suget efter riskakor, men till slut tappade också magen tidsförankringen. Från början hade han försökt att spela "Forever Young" men det hade varit för smärtsamt. Istället spelade han Björn Skifs "Det blir bara värre framåt natten". Han spelade den på repeat, dygnet runt.

"Ligger vaken

Tänker på dig.

Minns för mycket

Och är ensam".

Herr Yang tyckte att Björn Skifs visste vad han pratade om, för precis så kändes det. Han saknade verkligen fru Yang. Han mådde dåligt, var ensam och till råga på allt så hade han slut på sockar. "Forever Yang" hade förvandlats till "Yang and restless". Var livet värt att leva utan fru, utan jobb och utan sockar?

En lampa tändes i det mörker som fanns innanför hans huvud - sockprenumerationer! Dysterhetens träd som slagit rot i hans huvud brändes ner av den blixt från klar himmel som idén symboliserades av.

Här skulle krängas sockar!

Over and out