Jag kom att tänka på Karl-Alfred igår då jag läste en artikel om spenat, så därför var jag tvungen att mätta det uppkomna nostalgibehovet genom youtube. Det var inte riktigt samma sak, att se det nu som att se det då, men det var helt okej ändå. Sådär i efterhand märkte jag dock varför det inte görs några Karl-Alfred klipp numer, sånt där som man inte la märke till då man var mindre:
- Våldet! Budskapet som förmedlas är att konflikter löses med prat - genom att tala med nävarna, that is. Den icke-verbala kommunikationen är den bästa. Resultatet blir också att det är mer våld i ett fem minuters avsnitt av Karl-Alfred än vad det är i en hel film med JCVD. Det är också en serie som visar på att du oprovocerat får smälla till mexikaner om de flinar mot dig (se klippet "Blow me down").
- Förstörelsen! Varje avsnitt brukar mynna ut i att Karl-Alfred och Bluto gör upp i ett handgemäng, men de tar aldrig hänsyn till lokalen de slåss i. Väggar raseras och fönster krossas, men det gör inget. Det spelar ingen roll om det är hemma hos deras gemensamma kärleksintresse Olive Oyl, om hela huset rasar omkull så är det inte värre än att de ändå går ut och firar att Karl-Alfred vunnit fighten.
- Utnyttjandet! Det är tydligt att Olive Oyl lider av något slags begåvningshandikapp, vilket gör att hon inte tillåts ha någon egen vilja. I ett avsnitt blev hon kär i Bluto och det tilläts inte av Karl-Alfred, och så var det inte mer med det. I varje avsnitt är hon dessutom intresserad av Bluto, trots att han försöker våldta henne princip varje gång. Hon är inte en del av begåvningsreserven och det utnyttjar de två kombattanterna fullt ut.
Men jag gillar det ändå! Det finns vissa saker med serien som gjorde så starkt intryck på mig som liten att de kommer sitta i livet ut. Om jag t ex någon gång skulle tatuera mig, så finns det egentligen bara ett alternativ: ett ankare på underarmen.
Poppin' the sailor man!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar