Att leva med studs

Under tiden jag gick i grundskolan i Fredrika hände det ibland att vi spelade volleyboll på gymnastiklektionerna. Vi spelade med regler som innebar att bollen tilläts studsa tre gånger på en planhalva innan den skulle spelas över nätet (ibland spelade vi dessutom med en stor pilatesboll). Det var snällhetsregler som inte skulle kunna tillämpas någon annanstans. Det säger sig självt att man kan inte spela med studs om det inte är tillåtet enligt de officiella reglerna. Det är samma sak i det verkliga livet också, man kan inte leva med studs. Det fungerar inte.

Just nu lever jag med studs. Jag smackar inte längre in några volleys. Tidigare gruvade jag förvisso tio gånger mer än nu inför utmaningar (utan gruvande inget guld, ni vet), men då blev oftast resultatet bra också. Då det spelas upp i huvudet får jag ett nostalgiskt skimmer att jag liksom alltid körde över motståndet (lite som då Al Bundy berättar sina footballhistorier). Nu har jag istället kommit in i en period där det skjuts från höften (dock utan erotiska undertoner). Det blir ett hafsverk.

Som ni redan vet så hör jag dåligt. Inte så pass dåligt att jag klassas som döv (mer än hos vissa överförfriskade människor), men jag hör inte heller tillräckligt bra för att vara normalhörande. Det är en slags gråzon. På grund av min dåliga hörsel blir det lite som att leva med en fördröjning. Ibland uppfattar jag inte vad som sägs direkt, det tar ett tag innan budskapet går fram. Det studsar.

Jag fick mina problem ungefär vid samma tidpunkt som fördjupningsvalet skulle göras på gymnasiet, så därför tänkte jag, enligt den tidens rådande logik, att jag skulle jobba på kontor. Att det skulle bli ett bra jobb för någon som inte hör så bra. Därför valde jag ekonomi som inriktning, inte för att det var det minsta intressant whatsoever, utan för att det verkade vettigt. Det verkade lika vettigt (men fortfarande lika erbarmligt ointressant) att fortsätta läsa ekonomi på högskolan. Utan motivation och utan intresse är det svårt att utföra stordåd (se bara på Habsburgska riket under styret av Karl II). Utan intresse är det inte heller lätt att tillgodogöra sig informationen direkt. Den studsar.

Det råder en streberliknande attityd hos de flesta inom utbildningen (men absolut inte hos alla). Strebrarna går dagligen klädda i kostymbyxor och lägger sig till med ett "lillgammalt" sätt (trots att de är vuxna människor). Det är sånt som krävs för att bli framgångsrik, att man går runt i kostymbyxor och är överdrivet intresserad och engagerad av ekonomiska klichéer. Eftersom jag "outat" mig (inte som Ricky Martin dock) som flanelldiggare, och därför är så långt ifrån att bära kostymbyxor som man kan komma, så ser jag ingen framtid inom utbildningen. Jag vill inte ödsla fyra års tid och studielån på att förtvina i ett kontor på löneavdelningen till ett snusföretag. Jag kan inte heller lägga mig till med ett sådant sätt eller en sådan attityd. Det faller mig inte naturligt och skulle därför kännas påtvingat. Det är som logiken i låten Satisfaction - "He can't be a man because he doesn't smoke the same cigarettes as me" - de är inte som mig eftersom de klär sig annorlunda. Eller snarare tvärtom, jag är inte som dem eftersom jag klär mig annorlunda. Rolling Stones logik. Det studsar.

Jag ska alltså sluta efter den här terminen. Att jag överhuvudtaget läser den här terminen känns lite som ett misstag med tanke på den oerhört låga motivation jag har just nu. Jag gör det bara för att ha någonting att göra. När motivationsstrejken slog till (mitt inre verkar vara av franskt ursprung) hade jag redan sökt och beviljats studielån, så för att inte bli återbetalningsskyldig får jag härda ut. Det är en kortsiktig lösning på ett långsiktigt problem. Ungefär som det idiotiska talesättet "som att kissa på sig - varmt och skönt från början, men kallt och jäkligt efter ett tag" (sen när är det skönt med den direkta skamkänslan av att ha pinkat ner sig?).

Den största anledningen till att jag hoppar av utbildningen till sommaren är dock för att bli av med den något krypande och diffusa känslan att livet "peakade" vid 16 års ålder. "Once you've reached the peak you can only go downhill" som DeNiro säger i filmen "Tjuren från Bronx". Man kan inte befinna sig i en utförsbacke resten av livet. Den metaforiska utförsbacken är ju egentligen en uppförsbacke - en motgång. Det är inte "varandets olidliga lätthet" utan snarare motsatsen. Ett visst mått av självförverkligande krävs därför. Något som hänt efter sexton års ålder som man kan blicka tillbaka på och vara lite stolt över. Någon slags achievement. Något som man absolut inte hittar på Handelshögskolan.

Även om det skulle vara så att mitt bäst-före datum har gått ut så vill jag inte ruttna bort på ett kontor. Det är en tanke som får mig att härskna till och som jag inte kan förlika mig med.

Att utbilda sig till något man inte vill för att sedan arbeta med något man inte vill är inte bra. Att dessutom behöva betala för det i form av studielån är som att hugga sig i ryggen med en kniv man köpt på avbetalning. Jag tror att det kväser själen (i brist på bättre ord).

Hade jag levt på medeltiden hade man kunnat kalla det för en medelålderskris, men det uttrycket passar inte riktigt in med dagens medellivslängd, så därför kanske man inte behöver definiera det överhuvudtaget. Kalla det tid för förändring istället.

Another brick in the klago-wall