Den eviga kampen mot kameran

Om det finns något värre än att fastna på bild så är det att fastna på bild då man inte är riktigt beredd (och om man är beredd kan man undvika att hamna på bild). Man liksom fastnar mitt i en rörelse eller mitt i en konversation. Allting blir ryckt ur sitt sammanhang eftersom bilden bara fångar ett ögonblick av situationen och det resulterar alltid i att man ser ut som ett åkerspöke. Alltid. Varenda gång.

Och för att vrida om kniven riktigt så hamnar bilderna på Facebook för allmän beskådan.

Kanske borde jag istället göra som den där överallvarliga killen? Låt oss säga att han heter Spexel Arson (vilket är ett anagram, så om ni har "brown capacity" borde ni kunna lista ut det riktiga namnet). Spexel Arson har samma ansiktsuttryck i varje bild, han poserar på vartenda fotografi. Han är en manlig motsvarighet till Paris Hilton. Det är väl på sätt och vis smart, eftersom han redan i förväg vet hur han kommer att se ut på bilden. Men å andra sidan, hur förbereder han sig för oförutsedda fotograferingstillfällen? Agerar han "stoneface" och håller samma ansiktsuttryck hela kvällen? Försöker han att bara tänka på tråkiga saker så att han undviker att skratta och på så sätt förstöra sin pose?

Borde jag också göra så, att låtsas vara som Cher efter plastikoperationerna och inte "bust-A-move" i ansiktet någon gång under kvällen? Eller ska jag satsa på att se arg och hotfull ut istället? Det skulle dessutom ge den positiva spin-off effekten av att ingen vill fotografera "den där killen som ser arg ut". Men å andra sidan skulle jag framstå som en party pooper om jag såg arg och hotfull ut hela tiden. Det skulle hota feststämningen, typ.

Posing a threat, är det bästa lösningen?