...eller inte. Egentligen blev vi de tre sista i vår klass, men vi tog oss i mål!
Som tidigare skid-dyslektiker är jag lite stolt över att jag överhuvudtaget lyckades genomföra loppet. En känsla av eufori spred sig dessutom då det gick bättre och bättre att åka för varje kilometer. Som en slags skidornas motsvarighet till Benjamin Button, typ.
Det är verkligen fantastiskt då kroppen svarar som den ska mot belastning. Eufori som sagt.
Det här med skidåkningen har förövrigt gett blodad tand inför nästa säsong och nästa års Konstvägenlopp. Det enda smolket i glädjebägaren är att min nyfunna entusiasm för skidåkning inte fanns då farfar levde (farfar var en skidåkare av rang).
Fridens liljor
Grymt bra jobbat! Tror jag ska satsa nästa till nästa års lopp. Även jag som skiddyslektiker (grymt bra ord, btw :-) ), så kommer det nog bli svårt, men förhoppningsvis väldigt roligt. :-)
SvaraRaderaJag kom att tänka på det för någon dag sedan att det här med skidor aldrig varit särskilt intressant, konstigt nog. Man är ju trots allt norrlänning, och det känns nästan som ett tvång att man ska vara bra på det då. Lite som att ungar som växer upp på Djursholm, Danderyd eller Lidingö inte skulle vara intresserade av att spendera pappas pengar och köra med bakåt-slick. Kanske.
Haha, sant! Om man inte gillar skidåkning i Norrland så är det lite som en revolt.
SvaraRaderaMen det var härligt att åka, en fantastisk upplevelse!