Som vanligt var Merit Lenndo först på plats. Känslan av déjà vu var stark då hon låste upp dörren till sporthallen och möttes av den där svettdoften som liksom satt fast i väggarna. Hon tänkte att det måste vara lukten av byggnadens själ. Hennes högklackade skor (aj, så ont det skulle göra i fötterna ikväll) gav ifrån sig det välbekanta ekot då hon gick över sporthallens golv. Men det var inte samma eko som förut, idag tyckte hon sig höra en positiv resonans i stegen. Med tanke på att det var hennes stora dag, så kunde väl stegen inte vara annat än positiva?
Men riktigt tom var salen ändå inte, där fanns också de bullar och tårtor som Glenn bakat. Vaktmästaren hade ställt fram det tidigare under morgonen. Hon gick fram till bordet och kontrollerade att plastkuporna satt riktigt runtom tårtorna så att de inte skulle vara torra vid serveringen efter vigseln.
Den starka lukten av svett tvingade in henne mot hallens mittcirkel. Tack och lov var en del av det konkurslager av värmeljus som Kurt (måhanvilaifrid) köpt upp doftljus. Strategiskt började hon placera ut doftljusen där svettlukten var som kraftigast (utanför herrarnas omklädningsrum). Medan hon gjorde detta gick hon igenom den predikan hon skulle hålla. Hon hade redan memorerat den så att hon kunde den utantill, som ett rinnande vatten.
Efter att hon ställt ut ljusen gick hon ut på sporthallens golv igen. Hon satte sig i mittcirkeln och blundade. Var hon nervös? Hon tog ett par djupa andetag och fann att hon faktiskt var lite nervös. Det var inte så att fjärilarna i magen spelade bowling eller så, men lite pirrade det allt. Hon satt kvar en stund och njöt av stillheten, tystnaden och den söta lukten av körsbär från doftljusen.
Ljudet av steg i sporthallens entré talade om för henne att fler hade börjat söka sig till sporthallen. Trots att hon varit vaken sedan tidig morgon så var det först nu hennes stora dag började! Det var Glenn (vem annars om inte en kille att lita på!) som dök upp som andre man. Då Merit försökte resa sig upp insåg hon att hennes ben somnat. Hur länge hade hon suttit i mittcirkeln? (Var det verkligen bara benen som somnat?) Glenn stegade ut på sporthallens golv och hjälpte henne upp (han var som sagt en kille att lita på). Hon tyckte att Glenn såg mycket trött ut, som om han varit uppe hela natten. Kanske var det så att han också var nervös? Merit skulle just säga till honom att han inte skulle ta det på så stort allvar, att allt skulle gå bra, då det åter hördes steg ute i entrén.
Den här gången var det Ture Björkhage. Duschen han tagit hemma hos Merit hade gjort underverk både för humöret och för fräschören på hans utseende. Nu då han andades vanlig luft och inte unken källarluft längre var han som en helt ny människa. Han gick bort till Glenn och Merit och hjälpte dem att stuva i ordning. Snart skulle bröllopet börja.
Det första av bröllopsparen som anlände var Henry Blomgren och herr Yang. Hand i hand gick de över sporthallens golv för att hälsa på Merit och de andra. Det brukar sägas att det inte finns något som strålar så vackert som en gravid kvinna, men Henry Blomgren var inte långt ifrån. Han var osedvanligt stilig i sin vita kostym och sin mascarasvarta mustasch (dagen till ära hade hans ansiktsbehåring fått en dos MaxFactor). Herr Yang kompletterade, som alltid, Henry på ett bra sätt med sin enkelt eleganta svarta kostym.
Inte långt efter kom också det andra paret. Förbryllade blickar utbyttes mellan herr och fru Yang då de insåg att de var parter i varsitt bröllop, men det blev ingen obekväm eller krystad stämning. Istället gladdes de båda åt varandra (även om herr Yang kände ett sting av avundsjuka gentemot Maks Thelin då fru Yang var så vacker i sin klänning). Fru Yang slappnade märkbart av då hon insåg att herr Yang numera inte skulle vara ensam resten av livet och att han nu hade någon som skulle ta hand om honom, i nöd och lust. Det allra sista av den oro hon känt sedan hon lämnade herr Yang försvann. Det här skulle bli en fantastisk dag!
Besökarna började sakteligen droppa in. Precis som Merit befarat så kom det inte så mycket folk. Hon hade insett att det var en fantasi att tro att flera hundra skulle dyka upp till ett bröllop om de inte hade någon anknytning till något av bröllopsparen. Dessutom hade hon inte annonserat i tidningen eftersom hon egentligen inte hade licens att viga folk (bitterheten mot svenska kyrkan låg och pyrde inom henne över detta). Men Hem-Brent och hans gäng dök upp, liksom andra representanter av ”Les Misérables” som snappat upp att gratis fika vankades.
På utsatt tid, prick klockan 12.00, började Merit sin predikan. Allt gick som planerat. Det dryga 70-talet av representanter från a-laget (dock utan sportslig anknytning) som bänkat sig lyssnade andäktigt. Det kunde bero på att de var gråtmilda av gårdagens (som alkoholist fanns det aldrig en dagen efter, bara en dagen före) krökande och dagens bakfylla, men då Merit avslutat sin predikan fanns det inte ett öga som var torrt. Det jubel som uppstod efter det att Merit förklarat paren för man och hustru respektive man och man hade inte hörts i sporthallen sedan ortens gymnastiktrupp vunnit SM-guld i rytmisk gymnastik 20 år tidigare.
Då allas blickar var fästa på de kyssande paren, så märkte ingen att Merit gick lite avsides från de andra. Ingen såg heller hur hon vacklade till och tog sig för hjärtat innan hon föll omkull.
Den förste som reagerade var Glenn, som genast rusade fram till hennes undsättning. Fortfarande med handen i ett fast grepp över hjärtat (som om hon försökte hålla fast det, tänkte Glenn) log hon mot honom. ”Du är en fin kille Glen... En kille att lita på!” hennes ögon började få en glasartad blick, som dock försvann tillfälligt då hon blinkade. ”Jag är stolt över dig… You can make it if you try…” det sista sades som ett väsande och det blev också hennes sista ord. Fortfarande med ett leende på läpparna stängde hon ögonen.
Hennes liv passerade i revy under den sista plågsamma minuten innan hjärtat slutade slå. Höjdpunkterna i hennes liv återupplevdes innanför hennes ögonlock, som film som spelas upp på en bioduk. Hon var 5 år igen, sittandes i knäet på sin älskade morfar medan de läste högt ur en bok av Selma Lagerlöf. Hon var 15 år igen, överlycklig över att ha tagit examen. Hon var 18 år igen, iförd sin finaste klänning på dansen där hon träffade Kurt för första gången. Hon var 21 år igen, ståendes framför altaret tillsammans med Kurt. Hon var 23 år igen, som nyutexaminerad fluortant görandes sin första arbetsdag på förskolan ”Raketgeväret”. Hon var 41 år igen, firandes sin 20-åriga bröllopsdag med en resa till Provence. Hon var 82 år, i kontakt med Gud vid sitt köksbord med gul vaxduk. Hon var här, i sporthallen i vad som skulle bli hennes stora dag. Hon var… död.
Hennes sista tanke var: ”Så det var alltså det här jag väntade på i 82 år, att få komma till himlen?”
FIN
Stående ovationer ges från publiken.
SvaraRadera