En dåres försvarstal

Nu är det alltså slut på följetongen. Jag hoppas att den varit lika rolig att läsa som den var att skriva. Då skolan började igen för två veckor sedan så kändes det som att det inte riktigt fanns tid till att göra varje del så bra som den kunde bli och därför är vissa av de senare delarna, i min mening, hafsverk.

Det kändes som att berättelsen blev lite ryckig på grund av att en del skrevs per dag och att dagsformen därför blev avgörande för hur bra/dålig varje del av följetongen blev. Om ni tycker att "storyn" är osammanhängande så skyller jag på ovanstående där också (det är lite märkligt, förresten, hur berättelsens upplägg och stil kunde variera från dag till dag)

Från första början var det egentligen inte meningen att det skulle bli mer än på sin höjd 18 delar, men sedan utvecklade sig berättelsen oväntat (den skrev i princip sig själv) och började närma sig 30 delar. Eftersom min absoluta favoritserie, Twin Peaks! (som är så bra att den måste föräras med ett utropstecken), bestod av 30 avsnitt, så tänkte jag att det skulle bli ett jämt och bra tal att avsluta "Fasadgränd" på också. Men sen fortsatte berättelsens synopsis att svälla (jag vidhåller fortfarande vid att det var en berättelse som skrev sig själv) och det var först nu, i 34:de delen som det någotsånär gick att knyta ihop säcken.

Min tanke med följetongen var att det skulle bli ett bra sätt att skapa "utfyllnadsinlägg", men skrivandet gav blodad tand och väckte ett sug efter mer, så det kan hända att det blir mer skrivande framöver (kanske dock i ett annat format). Jag anser att det finns en viss potential i "Fasadgränd", kanske inte en kommersiellt gångbar potential, men likväl en potential till att göra en riktigt bra berättelse. Bara man skulle ge den lite tid "att växa" så...

...sen vet jag inte om ni la märke till mina Rolling Stones referenser i texten?

Sincerely

A. Strömberg