”You can make it if you try”. Det var de sista orden Merit hade sagt i sitt liv och hon hade sagt dem till honom. Hon menade förstås att han skulle klara av att besegra spritdjävulen om han bara försökte. Det var åtminstone så han tolkade det.
Men än hur mycket han försökte så fanns alltid risken för återfall kvar så länge Hem-Brent och de andra befann sig på samma ställe som han. Därför hade han bestämt sig för att flytta från Fasadgränd nu då begravningen av Merit var avklarad.
Det hade varit en mycket fin begravning och Glenn hade tagit på sig ansvaret för musiken. Som han tidigare konstaterat så var countrymusiken ett bättre instrument för sorg och begravningar än för glädje och bröllop. Det var med ett milt vemod han fann att den musik han älskade gjorde sig bäst då det handlade om att begrava en vän. Som den sanne countrysiasten alltid gjorde så förlitade han sig på Hank Williams låtar. I det här fallet behövde han inte leta särskilt länge för att hitta något som passade in i sammanhanget. Han valde två; ”Six more miles” och ”I saw the light”. Efter begravningen satte han sig i bilen och började färden hem till Värmland, för nu var Värmland hemma igen.
Då han rullade in i sin forna hemstad lyssnade han på låten ”Green green grass of home”, som visade sig vara synnerligen passande. ”The old hometown looks the same…” sjöng Elvis och precis så var det tyckte Glenn. Inget hade förändrats, inte här i staden i alla fall. Men han hade förändrats.
Det första han gjorde var att söka reda på ”Ruby Tuesday” och det blev ett kärt återseende (den där mardrömmen om att hon hatade honom var ingen sanndröm, som tur var).
Han hade flyttat hemifrån för att komma bort från sina demoner, men det var genom att komma hem som han blev fri från dem.
"You can make it if you try"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar