Han borde aldrig ha satt sig i bilen, det var det andra misstaget. Dels för att han inte hade något körkort och dels för att han var onykter. Det första misstaget var att krossa sidorutan och öppna dörren. Det tredje misstaget var att tjuvkoppla bilen och det fjärde var att köra iväg. Det femte och sista misstaget var att krocka. Med en lastbil.
Anledningen till att han flyttat från USA till Sverige var att han kört onykter. Inte bara det, han hade kört onykter och kört ihjäl en liten flicka. Han hade bott i en liten stad i södra USA, en stad där alla kände varandra. Därför kunde han inte vara kvar, alla tittade anklagande på honom hela tiden. Med all rätt, det var trots allt hans fel att den lilla flickan inte levde längre. Han hade varit onykter då han körde på henne och han fann ingen anledning till att sluta vara onykter nu då hon var död. Det lindrade ångesten lite. Men bara lite. Och visst, fyllan hjälpte. Men bara ett tag. Sen kände han deras anklagande blickar igen och då insåg han att han inte kunde vara kvar. Eftersom han enligt amerikanska mått var en fyllbult enligt standardformulär 1A, så fanns det egentligen ingen anledning till att vara kvar i landet. Han hade sett ett nyhetsreportage om Sverige (han mindes inte längre vad reportaget handlade om) och beslutade sig för att flytta dit. Det var något med renheten i den snö som fanns i reportaget som gav löften om en nystart av livet.
Redan på planet över till Sverige hade hans nystart fått ett litet annorlunda upplägg då han söp sig full som en alika på gratisspriten som flygvärdinnorna kom med. Han hamnade i Värmland och där hade det sedan fortsatt enligt samma mönster. Men varför inte? Livet är väl en fest? (som något svenskt band sjöng). Livet är en fest och jag är inte bjuden tänkte han ibland, vissa morgnar då bakfyllan höll på att spränga huvudet i tusen bitar.
Men drickandet fortsatte, han kom in i ett gäng och blev sedermera gängets ledare. Sen hade en i gänget flyttat och det kunde han inte tolerera. Den där killen, Glenn, hade ju inte frågat om lov och dessutom skulle Glenn inte få tro att han var bättre än de andra bara för att han flyttade bort från krökandet. Så därför hade han sökt efter Glenn med ljus och lykta och sen, då han hittade var Glenn befann sig, så hade de flyttat dit.
Var det något han ångrade så var det att de inte lät Glenn få ett bättre liv. Men den insikten hjälpte inte så mycket i hans nuvarande läge; fastklämd i en brinnande bil.
Där satt han rökskadad, krökskadad och krockskadad. Det blödde kraftigt från ett sår i hans panna, ungefär som det gjort den gången då Glenn slagit honom i huvudet med en flaska. Med all rätt. ”Let it bleed!” det var vad han hade skrikit då och det tyckte han att det skulle få göra nu också. Han förtjänade att blöda för de misstag och fel han gjort i livet. Han förtjänade också att sitta fastklämd i en bil medan röken gjorde att det stack i halsen och att ögonen tårades. Han förtjänade att känna den smärtsamma hettan från elden i bilen då den slog upp brännblåsor över hela hans kropp och fick fettet i hans hud att fräsa och bubbla. Det luktade som stekt fläsk, som hans favoriträtt i Sverige: fläskpannkaka.
"Pangkaka är gått" blev hans sista tanke.
THE END
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar