Actionfilmsteorin

Då jag var ungefär 10 år så tyckte jag att Jean-Claude Van Damme var världens bästa skådis. Jag och nästan alla andra killar i samma ålder, i alla fall i Fredrika. Jean-Claude, Dolph, Sly och Arne Schwarzenegger, det var de som ingick i skådespelarnas hall of fame och därför var också "Universal Soldiers" naturligtvis världens bästa film (med "Rocky IV" på andra plats).

Idag är det snarare tvärtom, nu befinner sig dessa skådespelare, förutom Sly och Arne (Rocky och Terminator håller fortfarande!) istället i "hall of shame" och "Universal Soldiers" räknar jag nu som en riktig kalkon.

Det verkar vara en fas, det där med actionfilmer. Ett steg mot att bli vuxen. Typ som att barn låtsasbråkar som en naturlig del av uppväxten för att förberedas inför vuxenlivet (i alla fall tills barnen övertygats om att det går att lösa bråk med ord istället för "mord"). Actionfilmerna är alltså en del i en mognadsprocess. Därför borde det också vara möjligt att fastställa mognaden hos en man på de filmer han ser. Inte så att det finns någon "stege" över utveckling baserad på filmer, typ 1. barnfilmer 2. actionfilmer 3. skräckfilmer etc. (som en slags modifierad motsvarighet till Maslows behovstrappa). Men en man i medelåldern som håller JCVD som den bäste skådespelaren genom tiderna måste nästan räknas som barnslig och inte ha nått en mognadsnivå motsvarande andra män i samma ålder.

Sen är det naturligtvis så att mognaden absolut inte har något med ålder att göra och att det naturligtvis finns vuxna män som tycker om actionfilmer.

It's just a thought (som Creedence sjöng).

Roger that over

Northug

Petter Northug vs. Sverige. Så har media framställt det under hela OS och det är ganska självklart. Han är verkligen osedvanligt oskandinavisk med sitt offentligt uppblåsta ego. Just den där "kaxigheten" borde väl nästan kunna räknas som ett brott mot den olympiska andan?

Enligt de moderna olympiska spelens fader (och olympisk mästare i litteratur!) Pierre de Coubertin så skulle spelen ske enligt devisen "Det viktigaste är inte att vinna, utan att kämpa väl", alltså i sann sportslig och gentlemannamässig anda. Då måste man fråga sig om det är särskilt sportsligt att först höja sig själv till skyarna och sen skylla ifrån sig då det går dåligt som Northug gör.

Roger that over

Stoneskavalkad

Teologifilosofianalysdiskussioner

Kära dagbok, ikväll har jag varit på inflyttningsfest hos en klasskompis. Det var en mycket gemytlig tillställning.

Kvällen påbörjades med en stresspromenad till Fysikgränd, efter att ha ätit en microvågsugnsuppvärmd pizza på rekordtid, för att sen övergå till öl-spelet beerball (vinst!) och, avslutningsvis, teologiska diskussioner. Dessutom blev denna blogg rätt fyllehajpad (tack Maria!) och jag fick äran att betitlas som "den DÄR Albin" då bloggen kom på tal. Smickrande! Samtidigt fick jag sätta min "art of namedropping" på prov då jag diskuterade film med en tjej (som hade Star Wars som favoritfilmer - coolt!). Det mest väsentliga som framkom ur denna diskussion var att vi var överens om att Tom Cruise är världens sämsta skådespelare (delad förstaplats med Benicio Del Toro) och att Avatar var en bra film med 3D och en dålig film utan 3D. I samma veva åtog jag mig dessutom att se filmerna "The Royal Tenenbaums" och "Darjeeling Limited", så om någon av Er läsare har dessa filmer så lånar jag gärna dem.

De teologiska diskussionerna bestod av ämnena "gott och ont", "själen", "buddhism", "kristendom" etc. och var mycket mycket intressanta. Just att diskutera saker liknande dessa måste vara bland det bästa som finns eftersom det, i dessa diskussioner, finns spelrum för både vetenskap och personlig uppfattning.

Roger that over

3D

Igår såg jag Avatar på bio och den var bättre än förväntat faktiskt (men långt ifrån att vara en utmanare till titeln världens bästa film). 3D tekniken gav liksom filmen en ny dimension, men konstigt vore väl annars...

Roger that over

Nazigöring

...det var vad jag åt till lunch idag. Precis som i det där Seinfeld avsnittet! (som jag tar för givet att Du har sett, kära läsare).

Roger that over

Överintelligens

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men jag tycker att det är märkligt med Björklöven den här säsongen. De förlorar mot lag som borde vara sämre än dem och vinner mot lag som borde vara bättre. Det är som om det inte blir tillräckligt utmanande att spela mot ett "dåligt" lag och att de därför förlorar med flit. Samtidigt så får de den önskvärda utmaningen från ett "bättre" lag och då vinner de.

Som om de skulle vara överintelligenta,typ.

Fridens liljor

Dagens ordspråk

Kan Jang så kan jag!

...angående möjligheterna att snabbt tillfriskna från en förkylning.

Fridens liljor

Twin Peaks! filosofi

Idag då jag satt i bussen, på väg till Umeå, slogs jag av en tanke angående en replik i sista avsnittet i Twin Peaks!

The man from another place säger till Cooper: "The next time you see me, it won't be me". Detta väckte då den filosofiska frågan om vad man måste uppleva för att inte vara samma person? Hur många händelser måste ske innan en ändring av vem man är sker? Hur mycket vatten måste rinna under broarna, typ. För även om du är samma människa behöver du inte vara samma person.

...eller?

Detta var alltså dagens avsnitt av amatörfilosofiska sällskapets spekulationer.

Roger that over

Twin Peaks! index

För ganska precis ett år sen, i ett av mina första inlägg, skrev jag en slags kärleksyttring till Twin Peaks! (där jag konstaterade att serien är så bra att den måste skrivas med ett utropstecken). Så där i förbifarten nämnde jag också begreppet Twin Peaks! index. Eftersom ni nu levt i ett års ovisshet (...eller inte) om vad detta index innebär så tänkte jag ge en utförligare förklaring.

Twin Peaks! indexet är en slags bedömningsskala av kvinnor (som personer alltså, inte som objekt) baserat på tv-serien med samma namn. Serien Twin Peaks! innehåller humor, spänning och mystik, vilket av en slump är ungefär precis samma egenskaper som en potentiell framtida flickväns personlighet borde ha (gärna kompletterat med ett fördelaktigt yttre). Därför utgör Twin Peaks! indexet en slags referenslista över hur väl tjejen i fråga uppfyller vissa kvoter baserade på tv-serien. En måttstock för att mäta potentiellt giftasmaterial, typ.

Ett slags romantikens benchmarking (har dessa två ord någonsin skrivits i följd?).

Roger that over

In dreams #2

I natt hade jag en mycket konstig dröm.

Jag drömde att jag var Jerry Seinfeld. Signaturmelodin till Seinfeld hördes och plötsligt var jag i meisters lägenhet, i vardagsrummet. meister var också där. Av någon anledning fungerade inte toaletten. Jag hade ett trängande behov av att urinera, så då meister lämnade rummet så pinkade jag i en tillbringare (som fylldes) och tre tomma ölburkar (som också fylldes). Det var lite märkligt med ölburkarna, de var fortfarande inplastade i ett 6-pack, trots att tre av dem var tomma.

Då meister kom in i rummet igen hade han förvandlats till George Costanza och på typiskt meister/Costanza manér blev han väldigt upprörd. Jag lyckades skämta bort den prekära situationen med ett typiskt Seinfeld skämt (som jag dock inte minns) och då slutade drömmen.

Vad betyder detta? Finns det någon drömtydare bland Er, kära läsare?

Roger that over

Inga kommentarer

På tal om synd, så tycker jag att det är SYND att Du, kära läsare, inte kommenterar mer.

En blogg är ju liksom ett fönster in i bloggarens liv och med den metaforen vill jag ha sagt att du, samtidigt som du kikar in genom nämnda fönster, kan passa på att knacka på dörren och säga hej också.

Toss some feedback at me, vettja!

Fridens liljor

Dagens fascination: Begreppet synd

Synd.

Visst är det ett lite märkligt begrepp. Det kan vara att man visar sin sympati över en oturlig händelse genom att säga "det var synd" och kan samtidigt vara det värsta man kan göra - en "dödssynd".

Det är ett starkt laddat ord, så rent språkligt tycker jag det vore bättre om vi gjorde som i engelskan och sa skam istället, då vi ville uttrycka vår sympati ("ain't that a shame" som Fats Domino sjöng). Men det är klart, det skulle låta rätt dumt att säga "vilken skam" som ett uttryck för sin medkänsla...

Ur ett religiöst perspektiv så är synd ungefär som en sedelärande historia för barn (akta dig för källartrollet!) - ett sätt att få människor att hålla sig i skinnet. Ett slags regelverk för vad som är och inte är tillåtet.

Samtidigt så är synd inom religion ett tve-eggat svärd. Man ska leva livet så fritt från synd som möjligt, men samtidigt så finns arvssynden i blodet hos alla människor. "Låt den utan synd kasta första stenen" som det heter i bibeln, uttrycker ganska bra denna tvetydighet (samtidigt så visar det också på att alla människor är likvärdiga). Vi ska leva utan synd, men synden finns hos oss alla. Stephen King uttryckte det som "Born in lust turn to dust, born in sin come on in" i boken/filmen/tv-serien "Storm of the century".

Eller var arvssynden bara ett arrangemang av kyrkan för att tjäna pengar på att sälja "syndernas förlåtelse" till de rika under medeltiden?

Detta var alltså dagens fascination.

Roger that over

Drag-show

Ni har säkert sett klippet på vk.se som visar hur en kille ligger bak i bagageutrymmet på en bil och håller fast en släpvagn med handen. Han agerar liksom en mänsklig dragkula.

Tänk om det vore killens riktiga jobb, att hans yrke är mänsklig dragkula. Att han hyrs ut genom t ex Statoil till dem som vill hyra släp, men inte har ett drag på bilen.

...eller om killen är bilägarens slav och tvingas vara dragkula eftersom det tidigare draget "ramlat av" (enligt vad artikeln säger).

...eller om killen var bilens tidigare ägares slav och därför ingick i affären då bilen såldes eftersom bilens förre ägare skrivit att bilen hade drag i annonsen och när draget sen ramlade av så tvingades han skicka iväg sin slav istället.

Bor killen i så fall i bagageutrymmet? ...och hur har någon som kör en Volvo 340 råd att köpa en slav? ...och måste slaven ha hål i öronen för att det ska gå att fästa katastrofvajern?

Roger that over

Dagens ordspråk

Ett ordspråk myntat av undertecknad (tror jag i alla fall, eller har ni hört det förut?) i samband med att AT alltid tog en himla tid på sig till att gruva mellan seten då vi gymmade på brandstationen hemma i byn. Det är lite av en ordvits också.

"Utan gruvande - inget guld".

Det låter som en replik hämtad ur filmen "Snövit", men jag tycker det är ett passande uttryck såhär i tentatider.

Fridens liljor

Stereotyper

Hihihihihihi.

Så skrattade en kille som satt vid bordet bredvid mitt idag då jag satt och pluggade på skolan. Han var av asiatisk härkomst, killen som skrattade.

Är det amerikanska filmer som cementerat en bild av att alla asiatiska killar har ett gällt fnitter som skratt eller är det så i verkligheten?

Vad tror Du kära läsare?

(Intentionen med detta inlägg är naturligtvis inte att vara rasistisk, så därför ber jag om ursäkt om det väckt anstöt hos någon).

Fridens liljor

Eufori

Idag har JT, AT och jag åkt Konstvägenloppet. Klockan 11 gick starten och 45 kilometer senare gick vi i mål. Vi kom, vi sågs, vi segrade.

...eller inte. Egentligen blev vi de tre sista i vår klass, men vi tog oss i mål!

Som tidigare skid-dyslektiker är jag lite stolt över att jag överhuvudtaget lyckades genomföra loppet. En känsla av eufori spred sig dessutom då det gick bättre och bättre att åka för varje kilometer. Som en slags skidornas motsvarighet till Benjamin Button, typ.

Det är verkligen fantastiskt då kroppen svarar som den ska mot belastning. Eufori som sagt.

Det här med skidåkningen har förövrigt gett blodad tand inför nästa säsong och nästa års Konstvägenlopp. Det enda smolket i glädjebägaren är att min nyfunna entusiasm för skidåkning inte fanns då farfar levde (farfar var en skidåkare av rang).

Fridens liljor

Dagens Descartes

Folk bländar av när de möter mig i trafiken, alltså finns jag.

Answers

Vad ska du plugga nu? Är det samma eller något nytt du ska göra?

Jag hoppade på samma program igen. Det känns som att jag är lite låst vid CivEK efter att ha läst två år tidigare. I nuvarande kursen har vi dessutom ”Ankan” som lärare (du kan ju bara inte ha glömt hennes skratt!).

Är inte ekonomi egentligen hemskt tråkigt? Vill du inte hellre bli författare?

Jao, alltså, visst vill jag hellre bli författare än revisor. Men eftersom det inte krävs någon särskild utbildning för att bli författare så tänker jag först utbilda mig för att ha något att falla tillbaka på. Sen så tror jag att det skulle gå att kombinera författandet med ett ”vanligt” jobb.

Sen kan man väl säga som så att det finns åtminstone tusen saker som är mer intressanta än ekonomi, fast å andra sidan så kan man göra tusen saker på arbetsmarknaden efter att ha läst ekonomi. Det kanske jämnar ut sig?

Vilka karaktärer i följetongen känner du själv mest för och varför?

Ett enkelt svar: allihop. Eftersom alla karaktärer är mina fantasifoster så tycker jag om allihop fast på lite olika sätt. Men jag ångrar att jag inte gav alla karaktärer mer djup. Mer religiösa grubblerier för Merit till exempel. Merit utvecklades förresten till att bli lite av en huvudfigur så på ett undermedvetet sätt kanske det var hon som jag kände mest för.

Hur går det att plugga nu? Alltså, på föreläsningar och så...

Det går förvånansvärt bra! Föreläsningarna går faktiskt lite bättre än tidigare, mycket för att vi är en mindre klass nu och därför har mindre lektionssalar vilket gör att det går lättare att höra vad läraren säger.

Vad gör du om fem år?

Det har jag inte den blekaste aning om. Jag vet inte ens vad jag gör om ett år. Hade jag vetat vad framtiden har i sitt sköte så hade jag spelat på lotto! ;)

Hur långt är ett snöre?

Jag skulle tro att den genomsnittliga längden på ett snöre i regel motsvarar avståndet mellan tummen och pekfingret.

Vilka egenskaper värdesätter du högst hos andra personer?

Humor, förståelse, förtroende och gemensamma intressen.

Vad i samhället upprör dig?

Att välfärdssamhället har kapsejsat genom Försäkringskassans kaosartade omorganisation. Det ska inte vara så att sjuka människor ska tvingas leva på socialbidrag (och i vissa fall sms-lån) i flera månaders väntan på sjukpenning.

Vem är världens snyggaste kille?

Världens stiligaste man (jag skriver stiligaste eftersom jag inte attraheras av män och därför inte tycker att en man kan vara snygg) var Marlon Brando anno 1951 i filmen ”Linje Lusta”.

Vem är världens snyggaste tjej?

Skönhet ligger i betraktarens öga och just mitt öga för skönhet brukar skifta från dag till dag. Jag har en fäbless för att kategorisera och därför brukar jag dela in snygghet i tre (likvärdiga) underavdelningar: snygg-snygg, snäll-snygg och söt-snygg. Eftersom det finns tre kategorier så måste jag förstås välja tre kvinnor.

Snygg-snygg: Kim Kardashian.

Snäll-snygg: Jessica Biel.

Söt-snygg: Hilary Duff.

Vad inspirerar dig?

I det vardagliga livet inspireras jag av prestationer. Det kan t ex vara att någon lyft en viss tyngd på gymmet vilket sporrar mig att träna hårdare.

I skrivandet inspireras jag av ord och formuleringar. Hela berättelsen om ”Fasadgränd” baserades faktiskt enbart på formuleringar och ordlekar som dök upp i mitt huvud. Handlingen skrevs sen utifrån detta. Låten Forever Young förvandlades i huvudet till Forever Yang som sen blev berättelsen om herr och fru Yang. Formuleringen ”Tillbaka till framtiden” gav upphov till historien om paret Björkhage osv.

I ditt tycke, vilken/vad är;

- tidernas bästa film?

Oj, det var en svår fråga. Oftast brukar det vara så att man ser en film en gång och tänker att det måste vara världens bästa film, men sen då man ser den igen så är den inte alls lika bra som man minns. Sen finns det förstås filmer som blir bättre för varje gång man ser dem också, så de får väl anses vara tidernas bästa filmer. Jag kan inte välja bara en, så min lista är: Forrest Gump, Linje Lusta, Twin Peaks: Fire Walk With Me, Falling Down och the Shining.

- ditt bästa sommarminne?

Som i flera andra frågor så kan jag inte begränsa mig till bara ett svar, så jag väljer tre.

De somrar då jag bodde hos farfar och Anna-Sara på Visjömon då det var fotbollsskola i Åsele. Det var tider det! Rena sommaridyllen. Det är lite synd att dessa minnen håller på att blekna bort, men det är väl därför det finns fotografier antar jag.

Hela sommaren -03 var fantastisk då jag hängde med meister och JT varje dag. Fint väder och fina tider. Just den sommaren framstår som bättre så här i efterhand eftersom det var sista sommaren innan jag fick problem med hörseln. Sista sommaren utan bekymmer.

Ett mer aktuellt minne är från flotturen i somras. En fantastisk dag med god mat, trevligt sällskap och fint väder.

- det du drömmer om?

Det här måste vara den svåraste frågan av alla. Jag har inget riktigt svar… Liksom de allra flesta så drömmer jag väl till viss del om att få uppleva en stund i rampljuset. Det är förstås rena utopin, så mina mer realistiska drömmar är att hitta ett jobb som jag trivs med och en kvinna att dela tillvaron med (lite som i Simpsons där Lennys högsta dröm är att få ha på sig något som blivit strukit).

- det bästa och det sämsta med Barack Obama som president i USA?

Det bästa är den förändring av den amerikanska sjukvården som han försöker få igenom. Det sämsta är att han redan på förhand ses som en veritabel Messias vilket gör att han blir låst i sina framtida handlingar. Sen så gillar jag inte att han fick Nobels fredspris (vad hade han gjort för freden egentligen som nytillsatt president?).

- viktigast i en bra låt; texten eller musiken?
Texten, utan tvekan!

- Vilken är den enskilt mest positiva händelse i ditt liv? (a.k.a det bästa du någonsin upplevt)

Jag skulle tro att den ligger gömd i framtiden ;) Så här på rak arm kan jag inte komma på något förutom det faktum att ha blivit född. Oftast har det nog varit kedjor av händelser som varit positiva.

- Vilken är den mest udda talangen du har? (förutom reg.plåts-talangen :-) )
Jag är otroligt bra på att ”name-droppa” artister från 60-talet. Säg en låt och jag kan i 95 % av gångerna säga vad artisten/gruppen heter.

Sen så vet jag inte om det är mer eller mindre udda än ovanstående, men jag har ett fantastiskt kodminne. Säg mig din bankomatkod och jag glömmer den aldrig!

- Har du någonsin varit så arg på någon, så att du övervägt att spöa skiten ur denne?
Den enda som jag varit i bråk med överhuvudtaget är Jonas, men det är sånt som hör till då det gäller bröder tycker jag. Bröder är väl precis som djurungar och låtsasbråkar, på mer eller mindre allvar, för att förberedas inför vuxenlivet. Däremot har jag aldrig varit så arg på någon annan att ”smockan legat i luften”. Jag har ganska lång stubin, så det har helt enkelt inte funnits någon som retat upp mig nog mycket för att förtjäna en handgriplig tillrättavisning.

- Om du vore diktator för Sverige för en dag, vad skulle du då införa resp. ta bort? Nämn tre beslut för respektive. (börjar påminna lite om en tenta det här...)
Om det bara gällde en dag så skulle jag införa:

• · Lägre bensinpriser.
• · Gratis kollektivtrafik
• · Nationell helgdag

Sen skulle jag ta bort:

• · Moms (det gäller ju som sagt bara en dag och dessutom låtsas vi att butikerna har öppet trots att det är helgdag).
• · Melodifestivalen
• · Rättvisepartiet socialisterna

- Vad får dig att koka inombords?

Jag irriterar mig oerhört på självutnämnda experter inom områden där de är långt ifrån kunniga. Jag tål inte heller Basshunters reklam på Spotify (tackochlov så har den slutat gå nu).

- tidernas bästa låtar?

De bästa låtarna är de som man lyssnar på under en lång tid utan att tröttna på. I mitt fall är det: 24 hours from Tulsa, (I can’t get no) Satisfaction, Rocks Off, Let It Bleed, Start Me Up, Help Me Make It Through the Night, Just the Other Side of Nowhere, Cocaine Carolina, From the Bottle to the Bottom, Help Me Rhonda, I Get Around, Orange Juice Blues, Ticket to Ride och the Times They Are-A Changin’.

- världens bästa band?

Rolling Stones! (skrivet med ett enormt eftertryck). Beach Boys på andra plats och Beatles på tredje.

- var ser du dig själv om tio år?

På tv! Skämt åsido så har jag inget svar på den frågan. För tio år sedan så trodde jag nog knappast att jag skulle befinna mig i Umeå just nu. Framtiden är till för att upplevas, inte förutspås!

- det mest överskattade yrket?

Det mest överskattade vet jag inte, men det mest onödiga är däremot hovreporter. Hur kan det finnas någon som jobbar heltid med att bevaka kungafamiljen? Ett annat onödigt jobb är att vara schlagergeneral för melodifestivalen. Hovreportrar och Christer Björkman, där har ni två exempel på hur man slänger pengar i sjön på bästa sätt.

- vilken del i din personlighet tycker du mest om?

Min så kallade humor.

Följdfrågor emottages med glädje!

Peter Pan-syndrom

Jag dricker inte kaffe, mina 23 år till trots. Jag gör det lite som en revolt i miniatyr mot att bli vuxen. Att dricka kaffe är liksom sista steget in i vuxenlivet.

Puberteten, körkortet och att få handla på "krökskjulet". Det är alla viktiga steg till att få kalla sig vuxen, men jag upplever det som att kaffedrickandet också är en väsentlig del. Det brukar talas om "vuxenpoäng" på att göra olika saker (t ex stoppa i diskmaskinen och teckna försäkringar) och kanske är det så att man behöver ett visst antal poäng för att få kalla sig för vuxen. Typ som med nämnda körkort där man måste ha X antal poäng för att klara av teoridelen (även om det kanske inte krävs så mycket teoretiska kunskaper för att i laglig mening vara vuxen).

Alltså, om det ger ett visst antal poäng för att dricka kaffe, så kanske det är just de poängen som gör att jag inte är vuxen. Därför känner jag mig lite som Peter Pan (minus trikåerna och associationerna till Michael Jackson).

Fridens liljor

Dagens konstaterande

Benicio Del Toro är världens sämsta skådespelare.

Röstfiske

Jag fortsätter att tjata om den där frågestunden i ett inlägg till. För sista gången, jag lovar!

Fråga om vadsomhelst, det behöver inte handla om mig som person utan det kan vara allt från musik till träning till you name it!

Ur mitt eget, egoistiska, perspektiv så blir det roligare ju fler frågor som ställs eftersom de ger mig en hint om vad Du, kära läsare, vill veta mer om inför framtida inlägg.

Roger that over

Baggböleri

Den optimala affärsidén?

Minnesintelligens

Niclas lämnade en kommentar på ett tidigare inlägg som fascinerade mig oerhört. Han upplyste mig om att stora matte-genier använder sig av ett slags mind-map tänkande för att minnas olika formler.

Jag har länge trott att det finns åtminstone tre typer av intelligens, IQ, EQ och minnesintelligens. Om man som jag har stora brister i det logiska tänkandet och därför inte vågar göra ett IQ-test av rädsla för att bekräfta farhågorna om att understiga normal kvot, så känns det skönt att det också finns andra former av intelligens. Just den där minnesintelligensen, som snarare handlar om att lösa problem genom minnesassociationer än logiskt tänkande, känns mer som min cup of tea. Vi kan ju inte alla vara ingenjörer!

Jag vet att jag har skrivet det förut, men det tål att upprepas - minnet är ganska fantastiskt. Att så mycket information kan lagras i en grå fettklump är otroligt. Hur man sedan kan minnas så mycket genom att associera en händelse med saker i omgivningen kring händelsen är också det svårt förstå.

Roger that over

Sekretess

På tal om frågestunden så går det naturligtvis bra att skriva frågorna anonymt också. Tänkte bara förtydliga det.

Sen så finns det varken några tabun eller censurer, fråga vaaadsomhelst.

Roger that over

Q & A

Eftersom det verkar vara en oskriven lag för varje bloggare att anordna en frågestund så får ju inte jag vara sämre. Jag inser att det blir svårt att skapa ett inlägg värdigt en frågestund på dryga tiotalet läsare och jag förmodar att det inte blir så mycket frågor då de allra flesta känner mig sedan tidigare (let's face it, jag är inte precis någon "international man of mystery").

Men shoot away! Fråga mig om precis vadsomhelst, så lovar jag att försöka svara så gott jag kan.

...sen får vi se hur lång tid det tar att skrapa ihop nog många frågor (5!) innan svarsdelen av frågestunden kan hållas. Det som är så bra med en dylik frågestund är att det kan fungera som något att falla tillbaka på då idétorka uppstår.

Roger that over

De fördömdas tempel

Det har säkert inte undgått någon att tempelföreningen har värvat en tidigare dömd bedragare som ansvarig för insamlingen. De allra flesta menar säkert att detta är något dåligt. Att denne bedragare bara kommer att förskingra pengar som finns (finns det några pengar att förskingra överhuvudtaget?) för att sedan lämna tempelbygget. Att tempelföreningen skulle bli sol-och-vårad, typ.

Jag tycker däremot att det är bra. Det vore naturligtvis inte bra om pengar förskingrades från templet. Men om vi vänder på myntet så framstår bedragaren som en potentiell räddare-i-nöden. Han kan ju förskingra pengar TILL templet. Med tanke på hur lång tid och litet framsteg som tempelbygget har gjort så borde alla vägar (och genvägar) till pengar övervägas.

Roger that over.

Namn från en annan tid

Idag hade jag och AT (som förresten fyller år idag, så säg grattis om ni träffar honom) tänkt ta en liten skotertripp. Vi hade tänkt åka till "Sexberget", ett ställe dit jag aldrig har varit förut. Enligt AT så ska det vara en fin utsikt från det brandtorn som står uppställt där. Martin och hans kvinna Emma hakade på våra planer och agerade vägvisare då varken jag eller AT hittar dit. Tyvärr visade det sig att ingen hade kört dit tidigare, så leden var i princip obefintlig. En fastkörning senare beslutade vi oss i stället för att åka till Rävlyan. Ytterligare en fastkörning senare, på sjön denna gång, var korvgrillningen och den varma brasan ett mycket uppskattat inslag i utflykten (mycket tack vare mina genomblöta skor, fotbad på vintern - heck yeah!).

Men namnet på det egentliga utflyktsmålet - "Sexberget". Det känns lite obekvämt att både säga och skriva tycker jag, man liksom rodnar lite varje gång. Namnet måste helt tydligt komma från en tid då sexuella undertoner inte tolkades på samma sätt som idag (eller inte tolkades överhuvudtaget).

Nåväl.

Om någon skulle komma på tanken att exploatera utkikstornet så är mitt förslag till en marknadsföringsslogan: "Sexberget - dit du åker upp som en pojke och kommer ner som en man".

Fridens liljor

Dagens ord

Ikväll var jag ute och promenerade tillsammans med Niclas och AT. Eftersom AT var den ende med reflex så fick han gå ytterst. Han tyckte att reflexvästen glänste så fint, att den liksom var lite blingig. Han myntade då vad som får bli dagens ord:

Inlandsbling = Reflexväst.

Fridens liljor

OCD

På tal om begreppet tvångstankar i förra inlägget så har jag lagt märke till ett visst vanemönster i mitt vardagliga liv. Inte riktigt tvångstankar, men likväl vanor som sker med automatik. En mer passande beskrivning kanske är dåliga ovanor:

• Jag spottar alltid i handfatet/diskhon innan jag dricker ur en kran. Det är lite som att ge ett "tionde" till avloppet för det vatten man får.
• Jag måste alltid, ALLTID, ha något att läsa innan jag somnar. Bok, tidning, reklamutskick eller baksida av schampoflaska, det spelar ingen roll så länge det är något med text.
• Så fort jag passerar en bil och ser registreringsbokstäverna så försöker jag bilda ett ord där de tre bokstäverna ingår. JT's gamla bil, NHO, blev t ex nykterhetsorganisation. Som en bieffekt av detta så har jag utvecklat en talang för att komma ihåg bokstäverna i bilars reg.plåtar (Maria och Niclas, när ska vi ha vår reg.plåts-showdown förresten?)
• Ibland kan jag sluta prata mitt i en mening om jag tycker att mitt budskap har gått fram. Språkekonomi när den är som bäst. Som eco-driving fast med pratande, typ.

Det här var alltså några av de ovanor som jag upptäckt själv. Tänk bara vad många som jag är lyckligt ovetande om.

Fridens liljor

När världar kolliderar

Idag såg jag något vid busshållplatserna vid Vasaplan som jag tyckte var lite roligt. Det var en kille som kombinerade ett par väldigt lågt hängande byxor (OBS! Inte "gällivarehäng") med cowboy-boots. Det var något jag aldrig sett förut. Han kompletterade hela outfiten med en arbetsjacka. Ett försök att sammanfoga Run DMC och Alan Jackson med Marxism, typ.

Kulturkrock, var ordet.

...sen kan man fråga sig hur det ser ut inne i huvudet på dem som spelar hög musik genom högtalarna (alltså inte genom hörlurarna) på sin telefon på bussen. Är det någon slags tvångstanke?

Roger that over

Revideringar

Innan sista handen läggs på följetongen så finns det två ändringar som jag vill göra:

• Då Ture Björkhage drömmer sin mardröm i delen betitlad "I gryningen" så drömmer han att Rosa rispar ihjäl honom med en kniv. Det skulle jag vilja ändra till att hon rispade in korsordsrutor i honom och att han sedan blöder bokstäver.
• I samma del, i Glenn Sikbäcks mardröm hör han "...Hank Williams gälla röst". Det vill jag ändra till Hank Williams nasala röst.

Om DU, kära läsare, av outgrundlig anledning finner anledning att läsa avsnittet "I gryningen" igen, så ber jag dig att tänka på dessa ändringar.

Tack för kaffet!

Yours truly.

En dåres försvarstal

Nu är det alltså slut på följetongen. Jag hoppas att den varit lika rolig att läsa som den var att skriva. Då skolan började igen för två veckor sedan så kändes det som att det inte riktigt fanns tid till att göra varje del så bra som den kunde bli och därför är vissa av de senare delarna, i min mening, hafsverk.

Det kändes som att berättelsen blev lite ryckig på grund av att en del skrevs per dag och att dagsformen därför blev avgörande för hur bra/dålig varje del av följetongen blev. Om ni tycker att "storyn" är osammanhängande så skyller jag på ovanstående där också (det är lite märkligt, förresten, hur berättelsens upplägg och stil kunde variera från dag till dag)

Från första början var det egentligen inte meningen att det skulle bli mer än på sin höjd 18 delar, men sedan utvecklade sig berättelsen oväntat (den skrev i princip sig själv) och började närma sig 30 delar. Eftersom min absoluta favoritserie, Twin Peaks! (som är så bra att den måste föräras med ett utropstecken), bestod av 30 avsnitt, så tänkte jag att det skulle bli ett jämt och bra tal att avsluta "Fasadgränd" på också. Men sen fortsatte berättelsens synopsis att svälla (jag vidhåller fortfarande vid att det var en berättelse som skrev sig själv) och det var först nu, i 34:de delen som det någotsånär gick att knyta ihop säcken.

Min tanke med följetongen var att det skulle bli ett bra sätt att skapa "utfyllnadsinlägg", men skrivandet gav blodad tand och väckte ett sug efter mer, så det kan hända att det blir mer skrivande framöver (kanske dock i ett annat format). Jag anser att det finns en viss potential i "Fasadgränd", kanske inte en kommersiellt gångbar potential, men likväl en potential till att göra en riktigt bra berättelse. Bara man skulle ge den lite tid "att växa" så...

...sen vet jag inte om ni la märke till mina Rolling Stones referenser i texten?

Sincerely

A. Strömberg

Epilog: Hem-Brent

Han borde aldrig ha satt sig i bilen, det var det andra misstaget. Dels för att han inte hade något körkort och dels för att han var onykter. Det första misstaget var att krossa sidorutan och öppna dörren. Det tredje misstaget var att tjuvkoppla bilen och det fjärde var att köra iväg. Det femte och sista misstaget var att krocka. Med en lastbil.

Anledningen till att han flyttat från USA till Sverige var att han kört onykter. Inte bara det, han hade kört onykter och kört ihjäl en liten flicka. Han hade bott i en liten stad i södra USA, en stad där alla kände varandra. Därför kunde han inte vara kvar, alla tittade anklagande på honom hela tiden. Med all rätt, det var trots allt hans fel att den lilla flickan inte levde längre. Han hade varit onykter då han körde på henne och han fann ingen anledning till att sluta vara onykter nu då hon var död. Det lindrade ångesten lite. Men bara lite. Och visst, fyllan hjälpte. Men bara ett tag. Sen kände han deras anklagande blickar igen och då insåg han att han inte kunde vara kvar. Eftersom han enligt amerikanska mått var en fyllbult enligt standardformulär 1A, så fanns det egentligen ingen anledning till att vara kvar i landet. Han hade sett ett nyhetsreportage om Sverige (han mindes inte längre vad reportaget handlade om) och beslutade sig för att flytta dit. Det var något med renheten i den snö som fanns i reportaget som gav löften om en nystart av livet.

Redan på planet över till Sverige hade hans nystart fått ett litet annorlunda upplägg då han söp sig full som en alika på gratisspriten som flygvärdinnorna kom med. Han hamnade i Värmland och där hade det sedan fortsatt enligt samma mönster. Men varför inte? Livet är väl en fest? (som något svenskt band sjöng). Livet är en fest och jag är inte bjuden tänkte han ibland, vissa morgnar då bakfyllan höll på att spränga huvudet i tusen bitar.

Men drickandet fortsatte, han kom in i ett gäng och blev sedermera gängets ledare. Sen hade en i gänget flyttat och det kunde han inte tolerera. Den där killen, Glenn, hade ju inte frågat om lov och dessutom skulle Glenn inte få tro att han var bättre än de andra bara för att han flyttade bort från krökandet. Så därför hade han sökt efter Glenn med ljus och lykta och sen, då han hittade var Glenn befann sig, så hade de flyttat dit.

Var det något han ångrade så var det att de inte lät Glenn få ett bättre liv. Men den insikten hjälpte inte så mycket i hans nuvarande läge; fastklämd i en brinnande bil.

Där satt han rökskadad, krökskadad och krockskadad. Det blödde kraftigt från ett sår i hans panna, ungefär som det gjort den gången då Glenn slagit honom i huvudet med en flaska. Med all rätt. ”Let it bleed!” det var vad han hade skrikit då och det tyckte han att det skulle få göra nu också. Han förtjänade att blöda för de misstag och fel han gjort i livet. Han förtjänade också att sitta fastklämd i en bil medan röken gjorde att det stack i halsen och att ögonen tårades. Han förtjänade att känna den smärtsamma hettan från elden i bilen då den slog upp brännblåsor över hela hans kropp och fick fettet i hans hud att fräsa och bubbla. Det luktade som stekt fläsk, som hans favoriträtt i Sverige: fläskpannkaka.

"Pangkaka är gått" blev hans sista tanke.

THE END

Epilog: Ture och Rosa Björkhage

Det krävdes ett dödsfall för att Rosa skulle inse att hon under hela tiden levt med en dags förskjutning. Det var Ture som talat om för henne att Merit hade dött och då hon väldigt gärna ville gå på begravningen så tvingades hon lita på honom då han visade i tidningen vilken dag begravningen var. Motvilligt hade hon följt med honom den dag han sa att begravningen var (hon levde fortfarande en dag efter och trodde således att begravningen också skulle vara en dag efter).

Hon visste inte om det var chocken eller om det var jet-laggen av att byta 24 tidszoner i ett ögonblick som orsakade det, men hon svimmade under begravningen. Då hon piggnade till liv igen var hon den gamla vanliga Rosa. Den Rosa som Ture kände så väl. Och ingen var lyckligare än Ture över att hon var tillbaka i sitt gamla vanliga jag.

Den enda kvarvarande effekten av Tures lögn för henne var en kraftig rädsla för robotar av alla de slag. Men med hjälp av fru Thelin (som var självlärd expert av kognitiv beteende terapi) så lyckades Rosa få bukt på det problemet också. Det var dock ironiskt att hon senare avled efter att, under en promenad, ha blivit påkörd av en automatiskt robotstyrd plogbil (som orten köpt in i ett pilotprojekt om automatiserade vardagssysslor). Men innan olyckan hann hon och Ture få ett par lyckliga år tillsammans, där de hjälptes åt att lösa korsordet i tidningen varje morgon.

Gasoltuberna? De användes tillsammans med en av kvartersrådet inköpt gasolgrill till att anordna den största grillfest Fasadgränd någonsin skådat.

Epilog: Maks och fru Thelin

Även om sagorna aldrig berättar om att en tidigare okysst 32-åring och en asiatisk kvinna i övre medelåldern hittar varandra och lever lyckliga alla sina dagar, så var det precis vad de gjorde.

De levde lyckliga i alla sina dagar.

Epilog: Henry Blomgren-Yang och herr Yang

Herr Yangs mor hade en gång sagt till honom att ett äktenskap skulle hålla lika länge som bröllopsservisen som maken gav till frun (maken) i bröllopsgåva. Det var därför ett dåligt tecken att Henry tappade lådan med porslinet i golvet i samma ögonblick som de kom innanför tröskeln till deras rum på vandrarhemmet ”Läderremmen”.

Trots detta hade de ett långt och synnerligen lyckligt äktenskap. Herr Yangs affärsidé om strumpprenumerationer växte till en mångmiljonindustri med prenumeranter i alla länder i västvärlden. Herr Yang som tidigare hyst agg mot västvärlden ville nu omfamna alla människor som bodde där.

De flyttade ifrån Fasadgränd och köpte en nybyggd villa strax utanför orten.

"Forever Yang" nu igen - nu och för alltid.

Epilog: Glenn Sikbäck

”You can make it if you try”. Det var de sista orden Merit hade sagt i sitt liv och hon hade sagt dem till honom. Hon menade förstås att han skulle klara av att besegra spritdjävulen om han bara försökte. Det var åtminstone så han tolkade det.

Men än hur mycket han försökte så fanns alltid risken för återfall kvar så länge Hem-Brent och de andra befann sig på samma ställe som han. Därför hade han bestämt sig för att flytta från Fasadgränd nu då begravningen av Merit var avklarad.

Det hade varit en mycket fin begravning och Glenn hade tagit på sig ansvaret för musiken. Som han tidigare konstaterat så var countrymusiken ett bättre instrument för sorg och begravningar än för glädje och bröllop. Det var med ett milt vemod han fann att den musik han älskade gjorde sig bäst då det handlade om att begrava en vän. Som den sanne countrysiasten alltid gjorde så förlitade han sig på Hank Williams låtar. I det här fallet behövde han inte leta särskilt länge för att hitta något som passade in i sammanhanget. Han valde två; ”Six more miles” och ”I saw the light”. Efter begravningen satte han sig i bilen och började färden hem till Värmland, för nu var Värmland hemma igen.

Då han rullade in i sin forna hemstad lyssnade han på låten ”Green green grass of home”, som visade sig vara synnerligen passande. ”The old hometown looks the same…” sjöng Elvis och precis så var det tyckte Glenn. Inget hade förändrats, inte här i staden i alla fall. Men han hade förändrats.

Det första han gjorde var att söka reda på ”Ruby Tuesday” och det blev ett kärt återseende (den där mardrömmen om att hon hatade honom var ingen sanndröm, som tur var).

Han hade flyttat hemifrån för att komma bort från sina demoner, men det var genom att komma hem som han blev fri från dem.

"You can make it if you try"

Del 34 - "Två bröllop och en begravning"

Som vanligt var Merit Lenndo först på plats. Känslan av déjà vu var stark då hon låste upp dörren till sporthallen och möttes av den där svettdoften som liksom satt fast i väggarna. Hon tänkte att det måste vara lukten av byggnadens själ. Hennes högklackade skor (aj, så ont det skulle göra i fötterna ikväll) gav ifrån sig det välbekanta ekot då hon gick över sporthallens golv. Men det var inte samma eko som förut, idag tyckte hon sig höra en positiv resonans i stegen. Med tanke på att det var hennes stora dag, så kunde väl stegen inte vara annat än positiva?

Men riktigt tom var salen ändå inte, där fanns också de bullar och tårtor som Glenn bakat. Vaktmästaren hade ställt fram det tidigare under morgonen. Hon gick fram till bordet och kontrollerade att plastkuporna satt riktigt runtom tårtorna så att de inte skulle vara torra vid serveringen efter vigseln.

Den starka lukten av svett tvingade in henne mot hallens mittcirkel. Tack och lov var en del av det konkurslager av värmeljus som Kurt (måhanvilaifrid) köpt upp doftljus. Strategiskt började hon placera ut doftljusen där svettlukten var som kraftigast (utanför herrarnas omklädningsrum). Medan hon gjorde detta gick hon igenom den predikan hon skulle hålla. Hon hade redan memorerat den så att hon kunde den utantill, som ett rinnande vatten.

Efter att hon ställt ut ljusen gick hon ut på sporthallens golv igen. Hon satte sig i mittcirkeln och blundade. Var hon nervös? Hon tog ett par djupa andetag och fann att hon faktiskt var lite nervös. Det var inte så att fjärilarna i magen spelade bowling eller så, men lite pirrade det allt. Hon satt kvar en stund och njöt av stillheten, tystnaden och den söta lukten av körsbär från doftljusen.

Ljudet av steg i sporthallens entré talade om för henne att fler hade börjat söka sig till sporthallen. Trots att hon varit vaken sedan tidig morgon så var det först nu hennes stora dag började! Det var Glenn (vem annars om inte en kille att lita på!) som dök upp som andre man. Då Merit försökte resa sig upp insåg hon att hennes ben somnat. Hur länge hade hon suttit i mittcirkeln? (Var det verkligen bara benen som somnat?) Glenn stegade ut på sporthallens golv och hjälpte henne upp (han var som sagt en kille att lita på). Hon tyckte att Glenn såg mycket trött ut, som om han varit uppe hela natten. Kanske var det så att han också var nervös? Merit skulle just säga till honom att han inte skulle ta det på så stort allvar, att allt skulle gå bra, då det åter hördes steg ute i entrén.

Den här gången var det Ture Björkhage. Duschen han tagit hemma hos Merit hade gjort underverk både för humöret och för fräschören på hans utseende. Nu då han andades vanlig luft och inte unken källarluft längre var han som en helt ny människa. Han gick bort till Glenn och Merit och hjälpte dem att stuva i ordning. Snart skulle bröllopet börja.

Det första av bröllopsparen som anlände var Henry Blomgren och herr Yang. Hand i hand gick de över sporthallens golv för att hälsa på Merit och de andra. Det brukar sägas att det inte finns något som strålar så vackert som en gravid kvinna, men Henry Blomgren var inte långt ifrån. Han var osedvanligt stilig i sin vita kostym och sin mascarasvarta mustasch (dagen till ära hade hans ansiktsbehåring fått en dos MaxFactor). Herr Yang kompletterade, som alltid, Henry på ett bra sätt med sin enkelt eleganta svarta kostym.

Inte långt efter kom också det andra paret. Förbryllade blickar utbyttes mellan herr och fru Yang då de insåg att de var parter i varsitt bröllop, men det blev ingen obekväm eller krystad stämning. Istället gladdes de båda åt varandra (även om herr Yang kände ett sting av avundsjuka gentemot Maks Thelin då fru Yang var så vacker i sin klänning). Fru Yang slappnade märkbart av då hon insåg att herr Yang numera inte skulle vara ensam resten av livet och att han nu hade någon som skulle ta hand om honom, i nöd och lust. Det allra sista av den oro hon känt sedan hon lämnade herr Yang försvann. Det här skulle bli en fantastisk dag!

Besökarna började sakteligen droppa in. Precis som Merit befarat så kom det inte så mycket folk. Hon hade insett att det var en fantasi att tro att flera hundra skulle dyka upp till ett bröllop om de inte hade någon anknytning till något av bröllopsparen. Dessutom hade hon inte annonserat i tidningen eftersom hon egentligen inte hade licens att viga folk (bitterheten mot svenska kyrkan låg och pyrde inom henne över detta). Men Hem-Brent och hans gäng dök upp, liksom andra representanter av ”Les Misérables” som snappat upp att gratis fika vankades.

På utsatt tid, prick klockan 12.00, började Merit sin predikan. Allt gick som planerat. Det dryga 70-talet av representanter från a-laget (dock utan sportslig anknytning) som bänkat sig lyssnade andäktigt. Det kunde bero på att de var gråtmilda av gårdagens (som alkoholist fanns det aldrig en dagen efter, bara en dagen före) krökande och dagens bakfylla, men då Merit avslutat sin predikan fanns det inte ett öga som var torrt. Det jubel som uppstod efter det att Merit förklarat paren för man och hustru respektive man och man hade inte hörts i sporthallen sedan ortens gymnastiktrupp vunnit SM-guld i rytmisk gymnastik 20 år tidigare.

Då allas blickar var fästa på de kyssande paren, så märkte ingen att Merit gick lite avsides från de andra. Ingen såg heller hur hon vacklade till och tog sig för hjärtat innan hon föll omkull.

Den förste som reagerade var Glenn, som genast rusade fram till hennes undsättning. Fortfarande med handen i ett fast grepp över hjärtat (som om hon försökte hålla fast det, tänkte Glenn) log hon mot honom. ”Du är en fin kille Glen... En kille att lita på!” hennes ögon började få en glasartad blick, som dock försvann tillfälligt då hon blinkade. ”Jag är stolt över dig… You can make it if you try…” det sista sades som ett väsande och det blev också hennes sista ord. Fortfarande med ett leende på läpparna stängde hon ögonen.

Hennes liv passerade i revy under den sista plågsamma minuten innan hjärtat slutade slå. Höjdpunkterna i hennes liv återupplevdes innanför hennes ögonlock, som film som spelas upp på en bioduk. Hon var 5 år igen, sittandes i knäet på sin älskade morfar medan de läste högt ur en bok av Selma Lagerlöf. Hon var 15 år igen, överlycklig över att ha tagit examen. Hon var 18 år igen, iförd sin finaste klänning på dansen där hon träffade Kurt för första gången. Hon var 21 år igen, ståendes framför altaret tillsammans med Kurt. Hon var 23 år igen, som nyutexaminerad fluortant görandes sin första arbetsdag på förskolan ”Raketgeväret”. Hon var 41 år igen, firandes sin 20-åriga bröllopsdag med en resa till Provence. Hon var 82 år, i kontakt med Gud vid sitt köksbord med gul vaxduk. Hon var här, i sporthallen i vad som skulle bli hennes stora dag. Hon var… död.

Hennes sista tanke var: ”Så det var alltså det här jag väntade på i 82 år, att få komma till himlen?”

FIN