Del 8 - "Röjsågsfetischism"

”Hörru Blomgren! Chefen vill tala med dig på tu man hand”. Henry Blomgren blev orolig över arbetskamratens ord. Han hoppade av trucken och började gå mot chefens kontor. Tala med chefen? Den enda gång han talat med chefen tidigare var då han som 16-åring skrev under arbetsavtalet inne på chefens kontor. Vad kunde det gälla? Kanske en löneförhöjning!? Henry hade ju trots allt jobbat länge som truckförare och nu kanske ledningen äntligen hade insett hans kompetens. Stärkt av denna tanke knackade han på chefens dörr.

”Stig in…” (bläddrande bland papper) ”…öh…Blomgren” (ytterligare bläddrande bland papper) ”…Henry menar jag. Stig in och sätt dig Henry!”.

Henry Blomgren steg in i kontoret och satte sig, lugnad av att chefen verkade vara på gott humör.

”Jaha, grabben, hur trivs du här på jobbet?” Frågade chefen.

”Jag trivs väldigt bra chefen!” svarade Henry.

”Ja, men det var väl synd! Jag är tyvärr tvungen att säga upp dig Blomgren. Företaget har nämligen köpt in en automatisk truckrobot från Polen vilket gör dig överflödig”.

Henry ryckte till. Hade han verkligen hört rätt?

”Jo, du hörde rätt…” Sa chefen, som för att bekräfta hans tanke. ”…från Polen. Vi kommer att spara ungefär en kvarts miljon genom att ersätta dig med en polsk robot. Är det inte fantastiskt!”.

Även om Henry inte alls tyckte att det var fantastiskt så förstod han nu i alla fall varför chefen var så glad. Utan att vare sig skaka hand eller ta farväl reste han sig upp och lämnade rummet. På ben som kändes som om de var gjorda av gummi, med synen disig och med omvärlden som i ett töcken skyndade han sig in på toaletten. Han skulle inte börja gråta! Riktiga män gråter inte! … och det gjorde han inte heller. Tanken på att ha mascara rinnandes ner över hakan fick honom att återfå kontrollen. Han tog automatiskt upp mascaran ur fickan. Behövde han bättra på mustaschen? Nej, den skulle klara sig tänkte han och ställde mascaran på handfatet (där den sedan blev kvar). Han skulle ta beskedet som en man och vad gjorde en riktig man vid ett sånt här tillfälle? Gick ner på stan och tog en hamburgare!

Efter att ha ätit en torr hamburgare drev han omkring på stan, till synes utan mål. Han började svettas, men brydde sig inte längre om sin mascaraprydda mustasch. Vad spelade det för roll egentligen? Han hade inte längre något jobb att upprätthålla fasaden för. Med händerna i fickorna och axlarna uppdragna forcerade han stadens gågator en efter en. Svetten rann nu i strida strömmar ner för ansiktet, men det spelade som sagt ingen roll. Inget spelade längre någon roll.

Utanför en trädgårdsbutik stannade han. Han stannade så tvärt att en person gick rakt in i honom. Han muttrade fram ett ”ursäkta…” och gick sedan in i butiken. I skyltfönstret hade han sett något som fångat hela hans intresse. En röjsåg. Utan att bry sig om expeditens blickar på ränderna i hans mascaranedsmetade ansikte köpte han röjsågen. Han betalade dessutom extra för att få den hemkörd.

Efter att ha sprungit hela vägen till Fasadgränd väntade han otåligt på att röjsågen skulle komma. Han väntade och väntade i vad som verkade vara timmar. Han rörde sig rastlöst mellan lägenhetens rum, runt runt och fram och tillbaka. Men så tillslut ringde det på dörren.

Aldrig hade han sett en så vacker maskin. Den glänste sensuellt orange, som en brunbränd baddräktsmodell. Men en baddräktsmodell skulle aldrig kunna mäta sig med röjsågens skönhet, i alla fall inte i Henry Blomgrens ögon. Vad vacker den var!

Hela resten av dagen (och en bit in på kvällen) satt han och strök röjsågen kärleksfullt. Han lyfte på tändhatten och lät fingrarna smeka det nakna tändstiftet. Han tog bort locket för luftrenaren och klämde på luftfiltret. Han började andas tungt och ryckte till vid upptäckten av detta. ”Herregud, vad gör jag och vad är klockan egentligen!?”. Klockan visade sig vara kvart över tre på natten, men det andra lyckades han inte få något svar på.

Med en olustig känsla i magen beslutade han sig för att det var dags för sömn. Efter att han borstat tänderna hann han inte mer än lägga sig i sängen förrän han rusade upp igen. Han var tvungen att försäkra sig om att lägenhetsdörren var låst och att röjsågen fanns kvar. Han bar med sig röjsågen in i sovrummet så att han kunde förvissa sig om att den inte skulle försvinna.

Efter att ha vridit och vänt sig, sparkat ner sängkläderna till sänggaveln och utan att ha fått sig en blund på flera timmar klev han återigen upp. Efter en kort stunds inre rådbråkande gick han fram till röjsågen och tog med den till sängen. Skedande med röjsågen somnade han nästan direkt.

När han vaknade morgonen efter var han på ett strålande humör. Han gav röjsågen en lätt kyss på tanklocket och studsade upp ur sängen. Halvvägs ute ur rummet stannade han till. Hade han verkligen sovit tillsammans med en röjsåg? Och hade han pussat den alldeles nyss? Han stod stilla, fastfrusen i sina fotsteg en lång stund och funderade om han blivit galen. Till slut blev behovet av att urinera påträngande stort, så han gick in i badrummet. Efter att ha utfört sina naturliga behov (och återigen funderat över sina onaturliga behov) ställde han sig framför spegeln. ”Håller du på att bli tokig?” frågade han spegelbilden. Spegelbilden besvarade ljudlöst frågan med en flackande blick och ett nervöst leende.

Vid frukosten satt han och funderade över den märkliga och skamliga situationen. Han försökte koncentrera sig på att hitta en möjlig förklaring till det inträffade, men tankarna hann inte mer än snudda vid avskedandet från jobbet innan de åter drogs till röjsågen. Så vacker den var!

Under resten av dagen kom han på sig själv med att ständigt gå in i sovrummet och titta på röjsågen. Han började fundera på hur den skulle låta om han startade den. Han försökte skaka bort tanken från huvudet, men det gick inte. Han måste få veta. Naturligtvis kunde han inte starta sågen inne i lägenheten. Grannarna skulle klaga, särskilt den där bögjäveln Yang och hans fru. Men i skogen skulle det gå och dessutom hade han ju faktiskt en bil.

På vägen till skogen hade han svårt att koncentrera sig på körningen, blicken letade sig hela tiden till röjsågen som låg bak i bagaget. Men snart! Snart skulle han få starta upp den och njuta av det dova ljudet på tomgången som genom ett vrid på gasen skulle förvandlas till ett ettrigt och vildsint crescendo. Han rös av välbehag och började återigen andas tungt.

Väl framme parkerade han bilen och gick sedan djupt, djupt in i skogen för att vara säker på att ingen skulle komma och förstöra den här stunden. Han gav lätt choke (och rodnade av att han började tänka på strypsex då han gjorde det). Höll han verkligen inte på att förlora förståndet?

Röjsågen startade på första draget och han lät den bli genomvarm innan han varvade upp den. Så vacker den var här i sitt rätta element! Och ljudet, LJUDET! Efter att ha varvat upp den ett par gånger stängde han av den och bytte klingan mot trimmerhuvudet. Nästan utan att vara medveten om det startade han den igen och gasade upp röjsågen innan han förde trimmerhuvudet mot stövlarna och lät röjsågens trimmersnöre piska honom.

Utan att behöva beskriva den intima stund som inträffade mellan Henry Blomgren och sin nyinköpta röjsåg närmre, så kan vi nöja oss med att säga att det kändes rätt för honom. Han kände sig som en riktig karl.

Henry Blomgren - den förste på Fasadgränd med röjsågsfili.

Over and out

Del 7 - "Röster från andra sidan"

Fru Yang hade gjort stora framsteg med sin kognitiva beteendeterapi. Hon kände sig nu så pass fri från sin agorafobi att hon skulle våga gå ut genom dörren. Planen var att gå till ingången till trapphuset och läsa vad som stod på anslagstavlan. Hon hade tänkt igenom det hela minst tusen gånger: först skulle hon öppna dörren, gå ut och sen ta de fem stegen till anslagstavlan (mer än en gång hade hon välsignat att de bodde på bottenvåningen). Hon skulle läsa alla lappar på anslagstavlan och sedan lugnt och sansat vända sig om, gå de fem stegen tillbaka till lägenheten, öppna dörren, kliva in och stänga dörren. Om det kom in någon i trapphuset skulle hon, avslappnat, säga ett käckt ”Hej!” varefter denne någon skulle replikera med ett glatt ”Hej!!”.

Nu skulle det ske! Hon tog ett djupt andetag och öppnade sedan dörren. Hon tittade ut, men upptäckte till sin lättnad att det var tomt. De fem stegen till anslagstavlan gick väldigt lätta, det var som om hon svävade på moln. ”Vad är det jag har varit rädd för under alla dessa år?” tänkte hon och kunde för sitt liv inte förstå vad det var hon varit rädd för. Samtidigt som hon stod vid anslagstavlan och läste en annons om något religiöst vid namn ”Jesu Kristi Kyrka Av Vad Som Komma Skall” så öppnades dörren. Fru Yang stelnade till, det kändes som om hon frös till is. Alla muskler i hennes kropp spändes och hon höll andan, eller rättare sagt så glömde hon bort att andas.

Personen som kom in genom dörren visade sig vara brevbäraren. Trots bristen på luft i lungorna lyckades fru Yang pressa fram ett väsande ”Hej” (allt för att hålla sig till planen). Brevbäraren tog ingen notis om detta utan fortsatte upp för trapporna. Fru Yang trodde att brevbäraren hade ignorerat henne och blev mycket besviken, eftersom det inte hade varit en del av planen att inte personen hon eventuellt mötte skulle säga hej (vad fru Yang inte visste var att brevbäraren hade dålig hörsel, efter att ha gjort arbetspraktik på ett dagis för överaktiva barn, och att han helt enkelt inte hade hört henne).

Fru Yang kände ett stort behov av att komma in i lägenhetens trygghet igen. Hon sprang de fem stegen, öppnade dörren, slängde sig in och kastade sedan igen dörren bakom sig. Väl inne i tryggheten började hon hyperventilera. Det hade inte alls gått enligt planen!

Istället för att bryta ihop valde fru Yang att bita ihop. De hade kanske inte tagit med sig så mycket i flytten från Macau, men en sak som följde med var hennes mors ständiga påminnelse om att man måste upp på hästen igen direkt efter att man ramlat av (sagt första gången efter att fru Yang ramlat av en elefant). Fru Yang började analysera situationen och kom fram till att brevbäraren inte besvarat hennes hälsning eftersom hon inte hade haft smink på sig. Tydligen var brevbäraren en man med gammaldags värderingar som inte pratade med osminkade kvinnor. Därför låste hon in sig i badrummet och applicerade ett lager smink för att se proper ut vid nästa försök att gå ut ur lägenheten.

Maks Thelin, den okysste 32-åringen som dagligen övat en timme på vad han skulle säga vid ett samtal med en kvinna, befann sig vägg i vägg med fru Yang. Precis som alla andra dagar övade han sig framför spegeln. ”Hej mitt namn är Maks” sa han till spegeln. ”Du är väldigt vacker idag!” fortsatte han (och rodnade fortfarande över att säga detta till sin egen spegelbild). ”Jag tror inte att jag har sett dig förut, kommer du hit ofta?”

På andra sidan väggen hörde fru Yang allt detta. Hon tyckte att mannen som talade lät väldigt trevlig och framförallt tyckte hon att han talade direkt till henne. Det var länge sedan herr Yang talat till henne på det där kärleksfulla sättet (hon verkade ha missförstått hans dagliga kärleksyttring av att spela ”Forever Young”).

Senare samma dag tog fru Yang mod till sig att återigen lämna lägenheten, men inte för att läsa anslagstavlan denna gång. Istället tog hon två steg, ringde på dörren märkt ”M.Thelin” och sa "Hej Maks! Jag är fru Yang, dina drömmars kvinna.

Maks blev först väldigt ställd av att en, för honom, okänd kvinna kommer och säger en sådan sak. Men sen tänkte han att han nu inte skulle behöva gå på krogen. Även om en asiatisk kvinna i övre medelåldern kanske inte var högst upp på hans önskelista så fick det gå an.

Det fick gå an och det var så Maks Thelin fann kärleken.

Over and out

Del 6 - "Countrysiast"

”Den här låten, den är ju för fan skriven om mig!” tänker Glenn Sikbäck som så många gånger förr då han hör en countrylåt. Hjärta och smärta, fylla och slagsmål; det är ord som han väl känner till och countrymusiken uttrycker dem bättre än något annat.

Glenn Sikbäck växte upp i en mellanstor ort i Värmland som den äldste av fem syskon. Uppväxten hade varit bra, men det kändes alltid som att det saknades något. Som tolvåring hade han hittat detta något då några kompisar frågat om han ville följa med på en hårdrockskonsert. Det var inte enbart hårdrocksmusiken som hade varit det han saknat, utan också effekten av den alkohol han drack för första gången (i form av en flaska vin som en av hans kompisar stulit från sina föräldrar). Ända sedan den dagen hade han alltid haft begäret efter mer alkohol. Spriten hade fyllt ett tomrum, ett hål (ett hål som med tiden kom att kräva alltmer för att fyllas). Då hans båda föräldrar var helnykterister hade det inte gått att få tag på sprit hemma och det var där som hårdrocken kom in i bilden. Genom att följa med sina vänner ut på olika konserter (där spriten flödade fritt) så kunde han mätta begäret. Men det var alltid sprit OCH hårdrock, aldrig sprit ELLER hårdrock. Han kunde inte dricka till annat än Sabbath och han kunde inte lyssna på Sabbath annat än till drickat. Eftersom Värmland var (och fortfarande är) Sveriges hårdrocksmecka var det en ohållbar situation.

Vid 30 års ålder beslutade sig Glenn för att det inte längre gick att leva ett liv på det sätt han levde. Han behövde komma bort från sina suparkompisar och framförallt behövde han komma bort från hårdrocken. Han klippte strängarna från sitt förra liv och flyttade till Fasadgränd. I samband med flytten, under bilturen till Fasadgränd, hade han hittat sin passion i livet. Han hade hittat countrymusiken.

Flytten från Värmland hade varit lätt att besluta, men svår att genomföra. Han hade ljugit för sina hårdrockskompisar och sagt att han fått ett jobb i en annan stad (”Ett jobb!? Du som vare sig har satt din fot på en gymnasieskola eller jobbat en dag i hela ditt liv!” hade de häpet svarat). Dessutom fanns en böna vid namn Rebecka kvar i Värmland. Han brukade retfullt kalla henne ”Ruby Tuesday”, dels eftersom han första gången träffat henne på en tisdag och dels för att hon hatade all musik som inte var hårdrock (särskilt Rolling Stones). Hon hade varit den som tog hans flyttplaner hårdast (kanske för att hon var den ende med nog många hjärnceller kvar för att förstå att det inte var ett nytt jobb han flyttade till).

Upptäckten av countrymusiken hade varit det närmsta ett mirakel Glenn Sikbäck någonsin kommit (om han bortsåg från den gången då han blivit bjuden med på efterfest av bandet ”Killer Instinct” efter en konsert – han av alla tusentals som fanns i publiken). Han lovade dyrt och heligt att han från den stunden skulle viga sitt liv till country. I sann country-anda skulle han hoppa upp på sadeln igen och ta sig i kragen med sitt liv.

Den första morgonen i sin nya lägenhet, med hela bohaget fortfarande nedpackat i kartonger, började han fundera om han verkligen hade tagit rätt beslut. Här kände han inte en själ, och även om han bara kände sina suparkompisar hemma i Värmland vid förnamn/smeknamn så var det i alla fall bättre än ingenting.

Efter en stunds självömkan gaskade han upp sig. Han hade den senaste tiden varit besviken både över sitt liv och att han förvandlats till en stereotyp av en alkis. Här på Fasadgränd fanns möjligheterna till ett nytt liv! Nu då han inte längre var fast i hårdrocksträsket, utan numera var en "countrysiast" (country entusiast) så skulle allt ordna sig.

Detta kändes som en början på något riktigt stort!

Over and out

Del 5 - "Yesterdays paper"

”Tyvärr herr Björkhage, er fru har drabbats av en minnesförlust som är av sådan karaktär att hon inte längre minns vad som hände innan olyckan”.

Ture Björkhage kan inte hjälpa det, men han tycker att den dag som Rosa föll från stolen och slog huvudet var en av de bättre i deras äktenskap. Han avskyr sig själv för att tänka så, men det har gett honom en så mycket större kontroll över äktenskapet. Naturligtvis hade han varit orolig över hur allvarligt skadad hon blivit och han hade inte kunnat slappna av förrän läkaren gett honom de lugnande orden att det endast handlade om en hjärnskakning och ett brutet lårben, inget livshotande.

Olyckan hade inträffat då Rosa skulle hänga upp julgardiner i köket. Hon hade tittat ut genom fönstret (och förundrats över hur okristligt tjock Henry Blomgren hade blivit) samtidigt som hon skulle luta sig åt höger för att plocka ner gardinstångsfästet när gravitationen gjorde sitt intåg. Rosa hade fäktat med armarna i ett fåfängt försök att återfå balansen och sedan hade hon helt enkelt ramlat. I fallet hade hon sparkat omkull trappstolen hon stod på och nu ramlade hon rakt på den. Det vänstra benet hade gett ifrån sig samma ljud som då en bräda knäcks och huvudet hade träffat golvet med samma dova smäll som då två plankor slås hårt mot varandra. ”Men jag låter ju som en hel brädgård!” hade hon hunnit tänka innan medvetslösheten omslöt henne.

På väg hem från sjukhuset (där Rosa fortfarande fanns kvar för observation) hade Ture tänkt över situationen. Läkaren hade sagt att hon inte längre hade något närminne. Hon visste inte längre vilken dag det var. Ture bestämde sig. Så fort Rosa kommit hem igen skulle han först ge henne en dubbel dos smärtstillande och sen, när hon vaknade till liv igen, skulle han lura henne att igår är idag. Han skulle få henne att leva med en dags förskjutning. Planen fick honom att skämmas, men det var bara det att han nu äntligen fick möjligheten att vara bättre än henne på att lösa korsord. Rosa hade, så länge han kunde minnas, gjort narr av honom för att han på sin höjd kunde lösa två ord i korsordet innan hon tvingades ta över för att lösa resten. Detta hade tärt på Tures självförtroende eftersom han ansåg sig vara en bildad man.

Men nu! Nu skulle han allt visa henne!

Over and out

Del 4 - "Kyrkan Av Vad Som Komma Skall"

Ett änglaspel. Det var ett änglaspel som Gud hade valt för att tala med änkefru Merit Lenndo.

Den dag Gud fann henne (och hon fann honom) hade för evigt etsat sig fast i hennes minne. Till en början hade det varit en helt vanlig, grå, höstdag. Merit hade gått ut för att köpa garn. På väg till garnaffären (med det fåniga namnet ”GARN - korsvirkaren”) hade hon passerat en nyöppnad lågprisbutik. Hennes första tanke hade varit att bara gå förbi, men utan att veta hur det gått till hade hon helt plötsligt befunnit sig inne i butiken. ”Ja, jag kan väl ta en liten titt då” hade hon tänkt. En tanke som var mycket olik Merit Lenndos vanliga tankar. Normalt avskydde hon ”billighetsaffärer” som enligt henne sålde skräp till folk som inte visste bättre än att köpa just skräp. Dessutom skulle pensionen räcka resten av månaden också (hennes make, maskinföraren Kurt - må han vila i frid – Lenndo hade inte precis lämnat henne i sus och dus).

När hon vandrade runt i butiken hade hon fått upp ögonen för änglaspelen. De 5 kronor som ett spel kostade kunde hon kanske trots allt kosta på sig, oavsett om det var skräp eller inte.

Väl hemma med oförrättat ärende (”GARN – korsvirkaren” hade visat sig ha lunchstängt) bestämde Merit sig för att se om det där billiga-skräp-änglaspelet fungerade. Hon hade, trots den bristfälliga intruktionsmanualen, pillrat ihop änglaspelet och därefter tänt ett värmeljus. Men ingenting hände, änglaspelet rörde sig inte det minsta. ”Jävla rat!” utbrast Merit högt för sig själv. Hon hade grabbat tag i änglaspelet och skulle just kasta det i väggen när hon började tänka på Kurt (måhanvilaifrid). Kurt (måhanvilaifrid) hade charmats av hennes hetsiga temperament och dessutom hade han ju köpt ett konkurslager av värmeljus. Med ett snett leende konstaterade Merit att Kurt (måhanvilaifrid) kanske inte lämnat henne i sus och dus, men han hade då efterlämnat tillräckligt med värmeljus för att hon skulle kunna förse hela Fasadgränd med värme om strömmen skulle försvinna. Hon kunde när allt kom omkring ta ett till värmeljus och se om det blev bättre fart på änglaspelet.

Ett värmeljus hade inte gjort någon skillnad, men tanken på Kurt (måhanvilaifrid) hade lugnat henne och gett henne tålamod att använda ytterligare ett ljus. Utan skillnad. Inte ens med 30 värmeljus på bordet rörde sig änglaspelet. Ungefär samtidigt som hon sträckte sig över bordet (och insåg hur mycket värme 30 värmeljus faktiskt ger) för att återigen ta tag i änglaspelet så insåg hon sitt misstag. Änglaspelet var felmonterat.

När Merit rättade till det fel hon hade gjort i monteringen så började änglaspelet snurra. Det snurrade fortare och fortare. Änglarna i spelet ilade runt i sin cirkel och slog till de små klockorna som snart plingade som de 350 triangelspelarna i världens största afrikanska kör (1000 personer!) som Merit hade sett under första adventsfirandet -93. Farten på spelet ökade tills änglarna såg ut att flyta samman till en enda guldglänsande klump. Klockornas plingande tilltog och tilltog tills Merit trodde att hennes huvud skulle explodera. Sedan tystnad. Innan Merit ens upptäckte den plötsliga tystnaden hade änglaspelet lossnat från sitt fäste och kom flygande mot henne som en kaststjärna designad av Pingstkyrkan. Merit hade, sin 82-åriga ålder till trots, en förvånansvärt snabb reaktionsförmåga och hann nästan kasta sig undan från det amoklöpande änglaspelet. Projektilen studsade mot hennes huvud och träffade sedan radion, som gick igång. Träffen fick henne att slå huvudet i bordet så att hon svimmade. Med blodet ymnigt flödande från såret där änglaspelet träffade, med pannan tryckt mot den gula vaxduk som prydde köksbordet, låg Merit avsvimmad i 25 minuter. De viktigaste 25 minuterna i hennes 82-åriga liv. Under tiden i medvetslöshet hade hon hört en röst tala till henne. En röst som enligt Merit måste tillhöra Gud (men som i själva verket kom från radion).

Rösten sa egentligen:

”Kyrkan måste förbereda sig på de finansiellt besvärliga åren som komma skall. Fler människor måste komma till kyrkan för att det ska gå ihop ekonomiskt”.

Det här hörde Merit:

”DU måste förbereda Kyrkan Av Vad Som Komma Skall. Människor ska komma till kyrkan och gå ihop kosmiskt”.

Merit vaknade sakta till liv, med både tankar och huvudvärk bultande i huvudet. Att Gud hade talat med henne fick henne att både bli rädd och vimmelkantig av lycka. Tidigare hade hon inte varit det minsta religiös, den enda gud hon tillnärmelsevis tillbett hade varit Mammon (pensionen hade alltid legat henne varmt om hjärtat). ”Kyrkan Av Vad Som Komma Skall”? ”Kosmiskt”? Vad menades med detta? Tydligen verkade det som att hon skulle starta en ny kyrka. Men hur? Och var? Upptäckten av det blod som fortfarande rann från såret i huvudet fick henne att genast avbryta tankegångarna och rusa in i badrummet.

Synen av det blodiga ansiktet i spegeln fick henne först att drabbas av panik, men sedan kände hon ett slags stolthet över såret. Det var ett bevis på att Gud valt just henne för att utföra sitt arbete (och hon kom i framtiden att tänka på såret som "Guds kyss").

Det hade tagit ett par dagar för henne att rannsaka sig själv och sin mentala balans, men såret i pannan ljög inte och därför hade hon börjat planera hur hon skulle värva medlemmar.

Merit Lenndo - den moderna korsriddaren.

Del 3 - "Blygläppar"

”Du måste våga ha ögonkontakt med dem!” Med sin mammas bestämda råd ringandes i öronen beslutar sig Maks (som Max, men med försvenskad stavning p g a att föräldrarna haft en patriotisk period i samband med dopet) för att en förändring måste ske. Maks Thelin – 32 år och okysst. Men inte länge till! … men Maks är blyg, jätteblyg. En blyghet som inte kan botas i en handvändning. Han brukar tänka att han, i ansiktet, har det som flickor har i underredet – blygläppar. Blyga läppar som inte vågar prata med kvinnor. En enda gång, i samband med ett kraftigt starkglöggsrus under en kvartersfest hade han gjort ett försök att prata med en av kvinnorna i cateringpersonalen. Det hela hade gått ganska bra, om han bortsåg från att han inte hade vågat se kvinnan i ögonen. I stället hade han fäst blicken vid kvinnans solar plexus, något som missuppfattades och samtalet hade abrupt avslutats med hot om polisanmälan för sexuella trakasserier.

En förändring alltså, men hur? Och vad? Med sin mors råd som ett eko i huvudet beslutar han sig för att först och främst arbeta med ögonkontakten. Maks hade tack vare sin blygsel haft en svår skolgång. Inte på så sätt att han blivit mobbad eller att han inte haft några vänner, utan snarare på grund av alla muntliga redovisningar. Problemet var att allas blickar var fästa på honom. Han hade liksom alltid tappat orden, ansiktet hade fått en praktfull röd kulör, han hade fått panik och börjat svamla och fastna i ordens stavelser. Och som de hade skrattat åt detta, både klasskamraterna och lärarna. Efter varje redovisning hade han alltid velat sjunka genom jorden (och ibland hade han tänkt att om han faktiskt skulle sjunka genom jorden, ner i helvetet, så skulle han erbjuda djävulen sin själ i utbyte mot en lyckad redovisning).

Något som hade lugnat blygseln och nervositeten hade varit att öva framför spegeln i hemmets lugna vrå (men till och med där hade Maks haft problem med ögonkontakten). Med en förhoppning om att övning skulle ge färdighet började han att träna framför spegeln nu också. Varje dag övade han en timme inne på toaletten (där lägenhetens enda spegel fanns). Han presenterade sig själv inför sin spegelbild. Han talade om för spegelbilden var han bodde och vad han gjorde. Han berättade för spegeln vilka hans intressen var. Han frågade spegelbilden vad den hette och berättade hur vacker den var ikväll (han kände sig lite som Narkissos då han sa det sista).

Allt i hopp om att få modet att någon gång föra ett helt samtal med en kvinna.

Over and out.

Del 2 - "Forever Yang"

”Det här måste vara det västerländska helvetet!” skriker herr Yang när han än en gång motat bort en jultidningsförsäljare från ytterdörren. ”Är det inte jultidningsförsäljare så är det brödförsäljare… Vad kommer här näst? Strumpprenumerationsförsäljare!?” Det sista fick honom att fnissa högt. En sådan lustighet måste han minsann komma ihåg att berätta för fru Yang.

Herr och fru Yang invandrade till Sverige i mitten av 70-talet från landet Macau. För att ha råd med resan till Sverige sålde de sina förnamn, varför de numera endast heter herr och fru Yang. De valde Sverige av en slump efter att fru Yang klagat på att herr Yang var för förutsägbar. Herr Yang bestämde då att fru Yang, blundandes, skulle kasta pil på världskartan och det land där pilen slog fast, dit skulle de flytta. Sagt och gjort.

Herr Yang ångrade bittert flytten till Sverige. Han ångrar sig fortfarande varje dag. Bittert. Det hade gjort ont att slita upp rötterna i Macau och sedan försöka återplantera sina liv på andra sidan jorden. Men, eftersom herr Yang är en principfast man så skulle det aldrig komma på fråga att flytta tillbaka. Även fru Yang saknar Macau, kanske till och med mer än herr Yang. I Macau hade hon haft en viktig roll i samhället som domare i elefantskönhetstävlingar medan hon i Sverige lever ett undanskymt liv inne i lägenheten. Hon har inte varit utomhus sedan hon drabbades av svår agorafobi då världens största afrikanska kör (1000 personer!) trängt in sig i ortens sporthall i samband med firandet av första advent -93. Trots detta så klagar fru Yang aldrig, hon vet mycket väl hur principfast herr Yang är och vet därför att klagandet skulle vara lönlöst.

Man skulle kunna luras att tro att herr och fru Yang lever i ett kärlekslöst äktenskap på grund av detta, men så är inte fallet. Varje dag när herr Yang kommer hem från arbetet (som lokalvårdare på ortens snusfabrik) så bedyrar han sin kärlek till fru Yang genom att spela Alphavilles ”Forever Young”.

-”Hör du att det är oss de spelar om min älskade fru Yang”, brukar han säga. ”Forever Yang, det är det vi är. Nu och för alltid”.

Herr Yangs kärlek är dess värre inte fullt ut besvarad av fru Yang. Hon har genom att endast vistas i lägenheten byggt upp en enorm irritation gentemot herr Yang. Hon irriterar sig på alla hans vanor, från hans konstanta skrikande åt dörrförsäljarna till hans sätt att andas tungt genom näsan då han äter sina riskakor.

Fru Yang har tröttnat på sitt nuvarande liv och har därför bestämt sig för att en förändring måste ske. Genom korrespondenskurser i Kognitiv beteendeterapi hoppas hon kunna bota sin agorafobi och på så sätt ta första steget mot ett roligare liv. Inte nödvändigtvis för att lämna herr Yang (som hon trots allt delat hela sitt vuxna liv med och som hon, fortfarande, älskar på någon grundläggande nivå), utan snarare för att få komma bort en stund från honom och på så sätt väcka den falnande glöd som en gång var deras kärleks låga.

Herr Yang har å sin sida istället fullt upp med att göra sig av med sina aggressioner genom att skrika åt de dörrförsäljare som ringer på. Herr Yang, som av naturen är en fridfull man, upprörs enormt av att ständigt behöva skrapa ner snus som någon lagerarbetare spottat upp i taket i fikarummet på snusfabriken. För att inte försämra stämningen på arbetsplatsen (som redan är kylig sedan han en gång råkade använda snus istället för kaffe i kaffebryggaren) avreagerar han sig därför istället på dörrförsäljarna. Dessutom blev han föregående år utsedd till snusfabrikens gladaste medarbetare (mycket tack vare hans asiatiska artighet)och på grund av det vågar han inte konfrontera fabrikens ledning, eftersom det skulle förstöra den bild de har av honom.

Både herr och fru Yang försöker hålla fasaden upp, han inför sin arbetsgivare och hon av ett lyckligt äktenskap.

Over and out

Fasadgränd 2b, del 1 - "Macho man"

”Henry Blomgren är en riktig karl”, det är så Henry Blomgren vill uppfattas av andra och det är så han uppfattar sig själv. Han arbetar som truckförare på lagret i en snusfabrik, ett arbete han haft sedan han som 16-åring hoppade av grundskolan (enligt Henry är det inte viktigt för en karl att kunna läsa och skriva mer än, om nödvändigt, sitt eget namn oavsett hur många gånger man tvingas gå om sjätte klass).

Man skulle kunna säga att Henry lever av och för att bevisa sin manlighet. ”Av” för att han som truckförare dagligen staplar tiotals kubikmeter snus, samtidigt som han är den som trissar upp den ”grabbhurtiga” stämningen i fikarummet. ”För” för att han har många hobbys som alla går ut på att förhärliga sin egen manlighet bl a genom att kalla alla för ”bögjävlar” som inte uppfyller, den av honom bestämda, definitionen av vad en riktig man är (vilket är de allra flesta utanför fikarummet på snusfabriken). Att hävda sin egen manlighet får Henry att må enormt bra.

Han tycker om att bejaka sin maskulina sida och finner det inte det minsta konstigt att varje morgon, stående framför spegeln, mimandes till ”Macho man”, lägga ett lager mascara på mustaschen. Detta är Henry Blomgrens stora hemlighet och skam - klen skäggväxt (enligt Henry ska en riktig karl ha en riktig mustasch). Det är en hemlighet som har orsakat stora problem i Henrys vuxna liv, problem som krävt att hela livet förändrats. Han kan inte längre gå ut om det regnar, anstränga sig så att han svettas eller dricka vätskor på arbetstid. För att få folk att tro att han har en äkta mustasch har han tvingats ta till åtgärder för att kringgå de problem som uppstår på grund av hans hemlighet. Regnar det ute så sjukanmäler han sig från jobbet. Han rör sig så lite som överhuvudtaget är möjligt för att undvika ofrivillig svett (vilket har fått honom att öka i vikt som i sin tur gjort att han svettas lättare – paradox!). För att inte drabbas av uttorkning på arbetet ser han alltid till att det finns isbitar i frysfacket i fikarummet.

Allt för att upprätthålla fasaden om en riktig karl.

Over and out

Nya grepp

Kära läsare, som ni säkert har märkt så har uppdateringen av bloggen varit synnerligen bristfällig. Det beror förstås på att jag inte har haft något att skriva om, att det helt enkelt inte händer så mycket spännande i mitt liv just nu. Tanken om att det går att skriva utfyllnadsinlägg har slagit mig och därför tänker jag nu lansera (vilket låter väldigt högtravande) en liten följetong. Typ som radioteater, fast för bloggen då och mer pretto förstås.

Jag hade tänkt att den skulle heta "Fasadgränd 2b" och handla om de boende i de sex lägenheter som finns i trappuppgången till nämnda adress. Precis likadant upplägg som i "Kvarteret Skatan" men heeeelt annorlunda.

Nåväl, vi får se hur saker och ting artar sig.

God jul fridens vänner!

Dagens fascination

Rallybilar från 80-talet!

Fridens liljor

Inland Empire

Igår åt jag julbord för första gången på drygt 15 år. Det var ett mycket gemytligt julbord, med lagom mycket att välja på. Det fanns inte 20 olika sorters sill och det tycker jag är en fördel. Less is more, typ.

Julbordet tog plats utanför Vilhelmina, så vi passade på att handla på ICA Tallen innan vi åt. Inne i butiken, på klädavdelningen, hängde en paljettröja. Det hade riktats tre spotlights mot tröjan, vilket skapade en slags discokula-light känsla. (Detta måste förstås låta helt obegripligt, men förhoppningsvis lyckas jag knyta ihop säcken i slutet och skapa ett sammanhang).

AT hade tidigare i veckan hört ett radioreportage som gjorde honom enormt upprörd. Reportaget handlade om "Inlandsbon". En skåning åkte runt i Västerbottens inland och observerade vad inlandsborna gjorde. Enligt AT så pratade skåningen om inlandsborna på ett sätt som gjorde att det lät som att det handlade om djur. Som om vi inlandsbor var lägre stående. AT var hursomhelst väldigt upprörd över detta.

Men tänk om det var så? Att inlandsbon var en egen "ras" (ett resonemang som påminner väldigt mycket om von Linnés kategorisering och rangordning av människoraserna, vilket sägs vara grunden till all rasism).

Tidigare idag läste jag om hur däggdjur delas in i olika huvudgrupper, undergrupper etc. Typ, carnivora, canoidea osv. Om nu Inlandsbon (med stort I) var en annan ras än "vanliga" människor, skulle det då också finnas olika undergrupper? Att Inlandsbor från Åsele räknades som ett annat släkte än Inlandsbor från Vilhelmina, baserat dels på geografiskt ursprung och dels på vissa karaktäristiska drag. Exempel:

"Inlandsbon från Åseles honor kännetecknas av sin benägenhet att smycka ut sig med färgglada pannband vilket skiljer sig från Inlandsboshonan från Vilhelmina som utsmyckar sig med färgstarka paljettröjor i parningstider".

Skulle turister i så fall vallfärda till "Inlandssafarin"?

Eller börjar vi räknas som en slags minoritetsbefolkning och, likt indianerna i US of A, tilldelas reservat (som entreprenöriella sydländare sen kan exploatera som nämnda inlandssafarin)?

...eller börjar vi Inlandsbor, tillsammans med schimpanser, gorillor och orangutanger, att räknas som människoapor av "Sörlänningarna"? (vilket skulle förvandla Sverige till en slags verklig motsvarighet till "Apornas planet").

Som Devo sa:

Q: Are We Not Men?

A: We Are Inlandsbor!

Fridens liljor

Geni 2009

Igår anordnade JT spelkväll i sin gillestuga.

Först spelade vi en rip off av"Så ska det låta" som hette "Så det kan låta", en titel som visade sig mycket passande då jag tvingades nynna en låt för min lagkamrat meister. Vi kan nöja oss med att säga att vi förlorade. Stort. JT och Maria vann, främst tack vare JT's "Rain Man" kunskaper om musik.

Sen spelade vi "Geni 2000" och där vann vi. Stort. Man skulle kunna säga att vi "nailed it like a coffin lid". Segern kom mycket tack vare att jag hade ett konstaterat geni i mitt lag (meister, IQ minst 126). Segerns sötma fick dock snabbt en fadd smak då motståndarlaget skulle förringa vinsten genom att påstå att vi fick "lätta" frågor. För ett geni (meister, IQ minst 126) blir naturligtvis alla frågor lätta. Det är ungefär som att påstå att man blir blöt av regn - en självklarhet.

Jag vill inte spekulera för mycket i det hela, men det finns skäl att tro att motståndarlaget planerade en genväg till segern. De försökte, i ett tidigt skede, sätta meister (IQ minst 126) ur spel genom att lura i honom kakor med nötter i. Ett oerhört fult tilltag enligt devisen "if you can't beat the genius, kill the genius". Som tur var så klarade meister (IQ minst 126) situationen med livet i behåll.

Fridens liljor

Topp 3

...lista över de tråkigaste maträtterna:

3. Kalops

2. Makaronpudding

1. Korvsoppa

Som ni kanske märker, kära läsare, så råder det en slags lågkonjunktur på skrivfronten. Vi får se om det blir bättre närmare jul. Bättring önskas men utlovas ej.

Fridens liljor.

A little less spontanitet

Jag har, ända sedan jag fick problem med hörseln, haft svårt för det här med spontanitet. Att i stundens ingivelse göra något oplanerat och då menar jag kanske främst att åka iväg någonstans utan att ha planerat det tidigare. Det beror på att hörseln (eller snarare bristen av) skapar en enorm rädsla och ångest för att genanta situationer ska uppstå.

Det går förstås inte att planera bort risken att pinsamheter i bullriga miljöer ska uppstå, men det går åtminstone att mentalt förbereda sig. Förberedelsen förstör i sin tur det hela då det inte finns någon planerad spontanitet (vilken fantastisk paradox!).

(Så, JT, där har du orsaken till varför jag tackade nej till din spontanresa till Umeå i fredags).

Enligt Homer Simpson ska det finnas en del av hjärnan som heter "the impulse zone". Jag skulle tro att min impulszon i det närmsta har förtvinat då den inte används så ofta. Därför är min spontanitet ungefär som begreppet "spontan självantändning" - ingen vet om det existerar i verkligheten.

Fridens liljor

Drömfångare

Den senaste veckan har jag drömt samma dröm varje natt. Samma scenario återupprepas hela tiden: Jag får kramp i käkarna och biter ihop så hårt att tänderna spricker.

Vad skulle Freud säga om detta?

Fridens liljor

Haveri

Det har blivit något fel på "gammkroppen". Det finns inte samma energi som vanligt och dessutom verkar den gå sönder uppseendeväckande ofta. Först ljumsken, sen vaderna och nu benhinnorna. Jag som vanligtvis har svårt för att bli skadad. Just detta föranleder mig att tro att det är återhämtningen som spökar.

Som Rodney Dangerfield sa: "It started out so well, but now it's all falling apart - like a chinese motorcycle".

Lite så känns det.

Fridens liljor

Programpitchning

Min morfar brukar ofta berätta om den gång då han och mormor var på pensionärsdans i Örträsk. I slutet av kvällen utspelades ett drama då en tant sparkade en annan tant så att hon föll ihop. Bakgrunden var att tanten som blev sparkad hade pratat med den andra tantens man. "Du ska ge fan i min man!" hade tanten skrikit samtidigt som hon måttade sparken (roundhouse kick?).

Fantastiskt roligt!

Skulle det inte gå att göra ett program om detta? Det skulle liksom vara att sammanfoga det bästa från Ullared, Färjan, Grannfejden, the Ultimate Fighter och Cops i ett och samma program.

Namnförslag: "Sista dansen".

Live long and prosper

Drömjobb

Tänk vad roligt det skulle vara att äga en serietidningsaffär. Att få vara byns "comic book guy". Att få leva i en bubbla bestående av Batman, Stålmannen och Conan. Att få klä sig i t-shirtar med töntiga serietidningstryck utan att det blir töntigt (det blir tragiskt istället, men det är en helt annan sak). Att få svara "Nä, på torsdag" på frågan "Har nya Fantomen kommit?".

Att få leva!

Fridens liljor

Gladpop

Beach Boys är minsann gladpop när den är som bäst.

Word.

The simple life

Tänk vad enkelt livet var då man var 9-10 år. Det var liksom bara att äta, sova, skola och inget annat. Man behövde aldrig tänka på pengar, betyg eller arbetslöshet. De få problem som fanns var oftast Nintendo-relaterade och aldrig särskilt allvarliga.

Det var minsann så nära "la dolce vita" det går att komma.

Fridens liljor

Sockerkaka

Idag har jag mått dåligt. Dåligare än vad jag har mått på mycket länge. Orsak: en bit sockerkaka som min lillasyster bakade förra söndagen och som jag åt igår.

Sockerkaka - den tysta döden.

Om en bok

Jag ser verkligen framemot att få läsa Filip & Fredriks nya bok "Tårtgeneralen". Jag blir helt lyrisk över handlingen - en man försöker få bort Köpings stämpel som "Sveriges tråkigaste stad" genom att göra världens längsta smörgåstårta. Fantastiskt!

Fridens liljor

Internet dating

Tidigare i veckan stod det på aftonbladet.se att det fanns en datingsida som skulle sortera bort alla sina fula medlemmar. Det var medlemmarna själva som genom en omröstning skulle välja vilka som skulle vara kvar och vilka som skulle försvinna. Som Idol fast ännu mer utseendefixerat, typ.

I mitt tycke verkar Internet datingen vara lite av en "last resort". Om krogmingling inte fungerar så kan man falla tillbaka på Internet dating (i alla fall enligt meister som säger att det är ett säkert kort). Och om Internet i sin tur misslyckas, så är nästa steg att överväga postorderfru/tvångsgifte (därav begreppet "last resort" då det liksom är den sista utposten på moralskalan).

Därför nekas alltså dem som inte lyckas på krogen sin chans till denna sista utpost, åtminstone på nämnda datingsida. Med tanke på matchmaking statistiken så är det säkert smart att göra så. Å andra sidan är det väl de "fula" människorna som bidrar med mest pengar då de, kan tänkas, är medlemmar en längre tid än vackra människor.

Sen tycker jag att det är lite av en "Flugornas Herre" situation över att medlemmarna själva ska bestämma vem som är "ful" och inte. ...men å andra sidan (vilket verkar vara det uttryck som präglar detta inlägg) så blir det ju en demokratisk omröstning och, eftersom det var så många som röstade, en slags gemensam "klassning" av vilka som är fula och vackra skapas. Man brukar ju säga att skönhet ligger i betraktarens öga, men någonstans måste det ändå finnas ett "genomsnitt" och kanske är det detta genomsnitt som medlemmarna på den där datingsidan har hittat?

Missförstå mig rätt, jag tycker att det är förkastligt att kasta ut dem som är "estetiskt handikappade". Kärleken sägs ju vara blind, så utseendet ska egentligen inte vara så viktigt. Som tidigare nämnts så ligger skönhet i betraktarens öga, vilket gör det enormt vanskligt att kalla en annan människa ful, vilket medlemmarna på datingsidan informellt gör genom att rösta bort de andra.

Det mest rättvisa hos alla datingsidor borde istället vara att "lotta" ut medlemmarna till varandra. Låt slumpen styra. Typ som i vissa sekter med månggifte där medlemmarna kan tvingas gifta sig med den som står närmast.

Live long and prosper

Alfons Åbergs syndrom

Idag anklagade min bror mig för att ha Alfons Åbergs syndrom. En, av honom påhittad, sjukdom som innebär att man aldrig blir klar med någonting, utan "ska bara, ska bara" göra något annat först (alltså som Alfons Åberg då han tvingades av sin pappa att göra något tråkigt). Alfons Åbergs syndrom skulle förövrigt även kunna vara en psykisk sjukdom - han ser ju trots allt spöken.

Tänk vilken ära det skulle vara att få en sjukdom uppkallad efter sig (som forskare alltså, inte som patient med en sjukdom som är den första i sitt slag). Typ som Hansen's disease (spetälska) eller Creutzfeldt-Jacobs sjukdom (galna kosjukan). Eller varför inte Münchhausens syndrom, en sjukdom som i mitt tycke förtjänar ett eget stycke (eftersom jag hyser en enorm fascination för nämnda sjukdom).

Ett eget stycke alltså. Sjukdomen definieras enligt wikipedia som: "...en psykisk sjukdom som innebär att patienten uppsöker sjukvården och uppger falska symptom för att komma under vård." Just detta i sig är förstås inte så kul, varken för de drabbade eller för sjukvården (även om det har förekommit att drabbade personer haft med sig teaterblod till akutmottagningar, som de senare har låtsats spy upp, vilket är lite kul). Nej, min fascination kommer istället från ursprunget till sjukdomens namn. Sjukdomen är uppkallad efter den tyske baronen von Münchhausen, "ljugarbaronen", som var känd för sina fantastiskt överdrivna anekdoter (mytomani). Han sade bl a att han flugit på en kanonkula över ett slagfält. Ett slags självförhärligande värdigt en nutida amerikansk rappare, typ.

Det kan naturligtvis inte vara roligt för de som lider av sjukdomen då de i allmänhetens ögon snarare anses som "attention whores" än som sjuka på riktigt, men jag fascineras ändå till fast och fullo av sjukdomen och historien bakom denna.

Live long and prosper fridens vänner.

Fundering

Om det finns hård rock varför finns det då inte hård pop? Eller är hård pop och soft rock samma sak?

Något för intresseklubben att undersöka vidare!

Roger that over

Slentrian

Idag har det varit en synnerligen tråkig dag, Farsdag och dess tårta till trots. Det verkar som att jag har fått a bad case of the mondays på en söndag.

Roger that over

A town called Mallis

Snart far JT och Maria till Gran Canaria. Jag hoppas att de får roligt och att JT får sin efterlängtade solbränna (så att han slipper bekosta dyra "spray-on-brännor" i vinter eller smörja in magen med brun utan sol). Men, jag tycker att det vore bättre om de åkte till Mallorca istället. Det är mycket roligare att skriva Mallis än Gran Canaria (som enligt samma logik borde bli Grannis eller Cannis), så därför skriver jag Mallis istället.

Som alla vet så åker de flesta på solsemester i förhoppningen om att någon, när de kommer hem, säger "Men guuud, vad fräsch du ser ut! Har du varit på Mallis?" (denne någon säger alltid Mallis, aldrig Gran Canaria). Så frågan är vem som kommer vara först att bemöta JT med denna komplimang?

Mallis alltså. Det hade varit fantastiskt avkopplande att få åka till solen. Jag vet att meister har funderat på att åka utomlands och jag hade gärna följt med honom om jag hade haft råd. Jag tror dock att vi, arbetarklassgrabbar som vi är, inte hade valt Mallis utan snarare Sunny Beach (budget-Mallis). Mest procent för pengarna, typ.

Fridens liljor

Kommunistpoesi

Då jag gick i 9:an läste jag en dikt som jag kom att tänka på nyss:

"Vad hörs det för rop ifrån staden?

Vad hör folken för skrin?

Jaha, det är bara republikanen

som hyllar monarkin".

Det är underligt hur minnet fungerar. Hur en så irrelevant sak som dikten ovan kan lagras, medan viktigare saker glöms bort.

Just att saker som liksom sker i förbifarten kan etsa sig fast medan sådant som "nöts in" (t ex inför tentor) försvinner tycker jag är väldigt fascinerande. Ta dikten ovan som exempel, jag hittade den då jag bläddrade igenom en bok om svenska författare inför ett författarporträtt. Jag minns inte vad diktens författare heter, men han var inte "min" författare så därför ögnade jag bara igenom dikten som hastigast. Ändå fastnade den.

Som en kontrast till detta så kommer jag inte ihåg ett dyft från Tyska B i gymnasiet, ett ämne vars kunskap ändå bankades in av språk-nazisten till lärare.

Med tanke på denna prioritering så är det någon som inte gör sitt jobb inne på hjärnkontoret.

Fridens liljor

A T-bag situation

I mitt senaste inlägg skrev jag att jag numera dricker mycket te. Grönt te.

Artikel i dagens Aftonbladet: GRÖNT TE GIFTIGT.

...och så enkelt tappade vardagen sitt mest sofistikerade inslag.

Roger that over

Little Britain

På senare tid har jag börjat dricka väldigt mycket te. Särskilt på kvällen. Detta skapar lite av ett glamoröst och intellektuellt skimmer över mitt i övrigt händelsefattiga och arbetslösa liv. Findest du nicht?

Fridens liljor

Something eljest

Idag har jag varit till Umeå. Jag och morfar körde dit för att köpa vinterdäck till min bil (hade jag velat vara macho hade jag skrivit vintersulor istället). Vi hittade inte till mannen som sålde däcken direkt, utan vi irrade omkring på Teg ett tag. Mannen ringde och undrade var vi var, för han började bli sen tillbaka till jobbet. Morfar tyckte då att mannen skulle säga till sin chef att han hade haft med "lantisar" att göra. Det tycker jag var lite nedvärderande sagt. Förvisso sagt på skämt, men ändå.

Om det nu är en förmildrande omständighet för mannen ifråga att ha med lantisar att göra, vad kan vi då beskylla stadsborna för? Att de inte vet hur man skruvar i en bil? Att de inte kan se skillnad på en älg och en ren (och en häst)? Att de har rutiga strumpor?

Å andra sidan, om det nu är tillåtet för en inlandsbo att köra vilse i en stad, vilka fler fördelar har vi då? Kan vi köra på någon vid ett övergångsställe och komma undan med orden "Jag kan inte rå för det konstapeln, jag är en lantis"?

På tal om inlandsbor så läste jag ett inlägg i en annan blogg. Inlägget handlade om att de som kommer från små orter har en särskild sorts humor. Att den utvecklas av att vi inte har så mycket annat att göra, utan att vi får roa oss själva. Jag tror delvis att det är så, men också att vi, eftersom vi inte har så "många" att umgås med, utvecklar en humor som är skräddarsydd för vårt närmaste umgänge. Alltså att vi liksom skapar en gemensam humor som blir på ett särskilt sätt eftersom den skapas i tätt samspel med varandra (och då inte influeras av "fler" personer som det kan vara på större ställen).

It's just a thought (som Creedence sjöng).

Om jag skulle hajpa en blogg så vore det den p g a det fantastiska konceptet att ha två bloggare, så att man får två synvinklar av samma händelse. Genialt! Antingen den eller Marias blogg (som bl a innehåller mycket ögongodis i form av JT).

Fridens liljor

the Joker

Ett skämt har bubblat upp till ytan. Jag tror att det funkar bäst på engelska, so here goes:

How can you tell the difference between a normal turkey and a nazi-turkey?

- The nazi-turkey goes "Goebbels Goebbels" instead of "gobble gobble".

Dåligt? Jag skyller på att jag fortfarande lider av jet lag sedan övergången till vintertid (vilket är ett uttryck myntat av JT, så han ska ha cred för det).

På tal om det så vore det lite kul om en filmkritiker skulle såga en så kallad Hongkong-action med orden "det verkar som att Jet Li är slut som actionskådis. Jet Li har blivit Jet Lag".

Jag verkar bitvis ha snöat in på det här med nazismen (endast skriftligt dock - inte som livsideologi). Så därför bryter jag av med ett annat skämt, en gammal goding:

Hur vet man att en prostituerad robot fungerar?

- Man sätter på den.

Äsch, då vi ändå håller på så kan vi ta ett tredje också:

Vad heter kroppens mest lesbiska del?

- Handflatan (alt. armbögen).

Fridens liljor

Hell-of-a-ween

Halloweenrocken blev en lyckad tillställning. Mer folk än väntat lade grunden till en ekonomiskt lyckad kväll. Om man bortser från det ekonomiska så vet jag inte om det var så mycket att hänga upp i den beryktade julgranen. Att stå i insläppet tar liksom bort udden av "partystämningen".

Nåväl.

Kvällen började med att P:et våldgästade såväl bandet som publiken med att storma scenen och börja sjunga. Klockan var då inte ens 21 (fast i P:ets värld var den nog, gissningsvis, fun o'clock). Det fortsatte sen i samma mönster, då en av representanterna för den utsocknes arbetskraften först spydde i trappen för att sedan spårlöst försvinna (typ som då major Briggs försvann i Twin Peaks!). Ett mysterium.

Kvällen avslutades med att jag fick ansvaret att låsa efter att bandet packat ihop (läs: plocka upp tomburkar). Allt folk försvann och jag förvandlades till Fredrikas ensammaste man. Folkets Hus blev Ensamhetens Borg. Så där satt jag, som en modern Ebeneezer Scrooge, och räknade pengar. Och åt överbliven varmkorv.

Efter att jag kommit hem så kom JT förbi. Vi gick till campingen i jakt på en efterfest. Dock utan att hitta någon. Istället gick vi tillbaka till Folkets Hus, åt upp den överblivna maten och konverserade.

På det stora hela så var det ganska mycket som en vanlig fest i byn: meister dansade så att hans t-shirt var genomblöt av svett, vi bröt arm och P:et blev klappkanon.

FIN

Downtown Suzie

"Smala Sussie" är minsann den bästa svenska filmen sedan "Vaxdockan".

Word.

Fridens liljor

I'm with the band

Jag vet att JT har pratat om det länge, men nu tycker också jag att vi gör slag i saken. Vi startar ett band!

Vi kan sikta på att bli det första bandet som spelar alla genrer (som tur är så räknas inte David Bowie som ett band). Allt från synth-pop till synth-techno till new age till speed metal till dansband, typ.

Hur går vi till väga då?

Steg 1: Vi drar ihop nog med folk (minst tre) för att kunna kallas ett band.

Steg 2: Vi lär oss att spela instrument. Någon (den som ser bäst ut) får lära sig att sjunga. Alternativet är att vi nöjer oss med instrumenten och bara spelar instrumentala låtar, som ett modernt Spotnicks.

Steg 3: Hitta på ett bra namn till bandet. Här bör vi nog se upp så att vi inte väljer något opassande. Det är rock'n'roll med ett politiskt inkorrekt namn, men det måste vara rock'n'roll på rätt sätt:

Rock'n'roll: Kapital1 och de andra 2 (om vi nu skulle vara tre i bandet), Nyllmeister T & the Pretty Faces, Pinen & the Magic Johnsons.

Inte rock'n'roll: Sieg Heil & the Hitlers, Mean Mr. Mustard & the Gas chambers, Hagaman & the Psykbryts, Tegmister A och Talibanerna.

Steg 4: Sy upp scenkläder.

Steg 5: Uppträda på Sjönäs på Hembygdsdagssöndagen.

Steg 6: Världen!

Over and out

Meningen med livet

För lite drygt en vecka sen hävdade meister att meningen med livet är att fortplanta sig (det kan tyckas att meningen med livet är en fråga som är för stor för att rymmas vid en diskussion i en husvagn, men se det mer som att tänka utanför den låda som en husvagn faktiskt är). Visserligen har väl meister rätt, men känns det inte lite tråkigt att människans liv jämställs med dagsländans?

Är livet i så fall meningslöst om en människa inte lyckas föra sina gener vidare? Till skillnad mot för dagsländorna så tenderar vi att leva längre än en dag. Förvisso ges vi då en längre tid att sprida generna, men å andra sidan så ger ett misslyckande med detta ett längre lidande (om nu livet skulle vara meningslöst i detta fall). Den unge (gamle) Werthers (vemsomhelsts) lidande, typ

I mitt tycke så borde livet i stället ha en mer romantiserad mening: att leva det. Alltså att meningen med livet är att leva det; att samla så mycket kunskap och erfarenheter som möjligt i ett försök att sprida dem vidare till nästkommande generationer. Som evolutionen, men med den skillnaden att det går mycket snabbare. Dock kräver denna "livsåskådning" naturligtvis att det finns en framtida generation att förmedla den förvärvade kunskapen till, vilket på sätt och vis gör detta till en slags version 2.0 av meisters påstående.

I grund och botten kan man väl alltså säga att de två synsätten är likadana. Men med skillnaden att det i det andra gäller att "resan är större än målet", istället för att bara nöja sig med att ha fått in en bulle i ugnen.

Sen kanske det egentligen är så att meningen med livet, liksom skönhet ligger i betraktarens öga, varierar från person till person (så vilka är egentligen vi som försöker sätta en unison stämpel över hela mänskligheten?)

Som vanligt så skylls allt svammel på trötthet.

Fridens liljor

En nära nära döden upplevelse

Kära dagbok!

Idag var jag till Åsele och gjorde ett besök på arbetsförnedringen. Helt i onödan egentligen. På arbetsfronten intet nytt, typ.

Det mest spännande som hände var istället på vägen hem, då det blev punktering på ett av bakdäcken. Det var egentligen aldrig någon fara att jag skulle köra av vägen eller så. Med Beach Boys poppandes på stereon hade jag hamnat i ett "zen-liknande" tillstånd som gjorde det lätt att häva sladden som uppstod. Lugna puckar.

Men, eftersom det här var det mest nära en nära döden upplevelse som jag har haft på länge så anser jag att ni, kära läsare, bör vara antingen lite extra glada eller extra ledsna över att se mig nästa gång vi träffas (beroende på om vi är vänner eller om vi har något otalt med varandra naturligtvis).

Fridens liljor

Memory lane

Idag har jag varit i Lycksele. På Dollarstore fick jag en väldig flashback, orsakad av en schampoflaska. Det var liksom att vara 15 igen och skynda från gymnastiken för att hinna upp till skolan innan nästa lektion började.

Blå Dubbel Dusch - Doften av högstadiet.

På besök i Pannbandsland

Idag har jag varit i Åsele. Helt i onödan visade det sig, men det är en helt annan historia.

Jag har lagt märke till det förut, men det är först nu reaktionen kommer. Jag vet inte om ni, kära läsare, har lagt märke till det, men har inte en stor andel av kvinnorna i Åsele pannband? En större andel än övriga Sverige. Inte mössa och inte bara huvuden, utan pannband.

Det bör kanske direkt tilläggas att inte alla kvinnor har så, men en anmärkningsvärt stor del har det. Åtminstone enligt mig.

Typ som kvinnorna i Fredrika i början av 90-talet.

Det måste vara ett fashion statement!

The Talented Mr. Strömberg

Nu, kära läsare, har vi känt varandra så pass länge att jag kan avslöja en av mina dolda talanger: att memorera bilars registreringsskyltar, eller i varje fall bokstäverna i dessa skyltar.

Vad har ni för dolda talanger, kära läsare? Vi kanske kan samla ihop en slags "league of extraordinary gentlemen" där vi slår våra talanger samman?

Huvudsyftet skulle förstås vara att bekämpa brott, men vi kan ju göra andra saker också. Typ spela badminton.

Over and out fridens vänner

Fingerspitzengefühl

Fingertoppskänsla, det är vad det handlar om. Både i röjning och i badminton. Och i verkliga livet för den delen också.

Att angöra en brygga

Att angöra en brygga, eller snarare motsatsen; att bärga en flotte. Det har jag ägnat en del av dagen åt. Det var AT's flotte som drogs upp på land för att inte pressas sönder av ismassorna (och på så sätt bli den svenska motsvarigheten till Titanic). Själva bärgandet gick bra, det var mycket välplanerat av Tegnestigarna. Planerat in i minsta detalj.

Efter att bärgandet var klart så sprang AT och jag tillbaka till byn. Det gick tungt.

Over and out fridens vänner

Lebbigt

Det cirkulerar en artikel om att det ska finnas en stad i Norrland där det enbart bor lesbiska kvinnor.

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1734465/kinesiska-medier-lesbianstad-i-norrland

Roligt! Särskilt att de livnär sig som timmerhuggare och att poliserna misshandlar de män som råkat hamna i staden.

När jag först läste om det tänkte jag direkt på ett avsnitt i Family Guy där Meg låtsas vara lesbisk för att få vänner. Hon säger sig vara en "super huge mega lesbian". Det måste vara det de är, timmerhuggarna, "super huge mega lesbians".

Är denna stad kvinnornas motsvarighet till San Francisco?

Fridens liljor! (Som AT sa idag)

Att sova som en stock

Efter fyra dagars röj i skogen känns det att man lever (vilket är ett ganska dumt uttryck egentligen, lever man inte om man inte är trött?). Det gör ont i kroppen, men det gör ont på ett skönt sätt. Mens sana in corpore sano, typ.

Den som sa att ett rent samvete är den bästa huvudkudden verkar aldrig ha satt sin fot ute i skogen, det är en sak som är säker.

Sen är frågan vad som är mest tröttsamt, att röja ett minfält eller att röja ett hygge?

Tål att tänkas på!

Mystik

Tidigare denna afton gymmade jag och AT på brandstationen. Då vi cyklade dit såg vi att det lyste i fönstren i "gymmet", men när vi kom dit var det ingen där. Dessutom var lamporna släckta. Däremot var fönstret öppet. Det märkliga var att det var varmt i rummet, så fönstret kan inte ha varit öppet någon längre stund.

Vi blev lite "spooked" av detta så vi var tvungna att undersöka om det var någon som gömde sig på övervåningen. Sökningen gav dock inget resultat.

Vem var där och tränade? Var det någon där överhuvudtaget?

Det är förstås möjligt att någon gick ut genom bakdörren i samma ögonblick som vi klev in i brandstationen, men varför hörde vi då inte smällen av att dörren stängdes? Eller hoppade personen som var där ut genom fönstret? Om så var fallet, varför gjorde personen det i så fall?

Ett fall för Special Agent Dale Cooper!

Filmen om mitt liv

Ikväll såg jag och pappa "No country for old men". Det var en mycket bra film. Javier Bardem var cool. Särskilt frisyren. Eftersom jag nästan hade en sån frisyr i somras så började jag tänka på vem som skulle spela mig i filmen om mitt liv. Det hade förstås varit enkelt att välja Bardem just därför. Enkelt men tråkigt. Som jag ser det finns det två alternativ:

1. Precis som i Dylan-filmen ska rollen delas av flera skådespelare. Förslagsvis: Thommy Berggren från "Elvira Madigan" (på grund av den otroligt softa mustaschen). Per Oscarsson från "Vaxdockan" (sveriges bästa skådespelarinsats genom tiderna). Marlon Brando från "Linje Lusta" (Stella! Stella!). Dennis Hopper från "Blue Velvet" (Frank Booth!). Jack Nicholson från "the Shining" (Heeeere's Johnny!). Det skulle alltså krävas alla de här skådisarna för att fånga min mångfacetterade personlighet (ironi).

2. Att det ska vara som i ett spel med "first person view" där man aldrig ser vem som spelar mig, utan bara hör rösten (alternativt en berättarröst). Typ som i "Titta, han snackar". Rösten skulle spelas av både Lotta Bromé och Rolf Lassgård. Bromé innan målbrottet. Lassgård efter målbrottet. Sen skulle det bli en liten twist i slutet av filmen så att både rösterna skulle höras samtidigt.

Pappa ville för den delen att han skulle spelas av Tommy Lee Jones vid en filmatisering. Vem som ska spela Jonas har varit klart sen länge: John Goodman.

Peace out fridens vänner.

Dagens I-landsproblem

Basshunters reklam på Spotify. Skottpengar säger jag bara. Skottpengar...

Simma lugnt fridens vänner

Yrke: Hemmansägare

Idag har jag och WS presterat lite skogsarbete för Skoterklubbens räkning. Det är alltid väldigt roligt och livgivande att vara ute i skogen. Balsam för själen (sen går det inte att förneka hur oerhört macho det är att såga med motorsåg). Det vore egentligen det optimala arbetet, att jobba i skogen. Alltså inte att köra skogstraktor åt något skogsbolag, utan att sköta om sin egen mark. Själv är bäste dräng som man säger.

Ett sånt här tankesätt fordrar förstås att man har en hel del skog, annars skulle det vara svårt att försörja sig. Dock har jag ingen skog i skrivande stund, så det är dömt att misslyckas. Det behövs alltså inget gevär för att skjuta denna dröm i sank.

Men det skulle se fantastiskt ut i telefonkatalogen! Albin Strömberg, hemmansäg. (eller det lite fyndigare, som en person i Fredrika faktiskt är betitlad som, tumrullare).

Over and out

Brainstorming

Idéer från kvällens gympass:

AT: Att skapa en "overall" av Abtronics (alltså bälten som skickar elektriska impulser genom musklerna och därför får dem att kontraheras, även känd från TV-shop). Genom denna overall skulle kroppen automatiskt styras av elektronik och göra "riktigt" användande av musklerna överflödigt.

Jag undrar hur denna overall skulle se ut? Som Tron guy? Och vad händer då batteriet tar slut?

JT: Att skapa en mix av Tvål/schampo/balsam/lotion så att man bara behöver en enda tub/flaska/dunk i badrummet. Slänger man i lite hårvax eller hårmousse och tandkräm så har man en optimal produkt. En annan idé i samma anda, var att skapa en mix av ketchup/senap/dressing/bostongurka/matolja/diskmedel för att förenkla köksarbetet.

Där har ni det alltså, kökets och badrummets motsvarighet till en schweizisk armékniv (alternativt multi-fjärrkontroll).

Over and out

The Hurtbulls

Ikväll sprang jag och AT ett kvartsmaraton. Ganska hurtbullish gjort tycker jag, med tanke på hur satikens kallt det blåser. Det tog ett bra tag att bygga upp värmen i benen, men när det väl var gjort så gick det överraskande lätt. För AT gick det så lätt att springa att han blev lite orolig över att inte kunna stanna. Typ som "Den flygande holländaren" fast snarare "Den springande kabelmontören". Dömd att för alltid jogga runt 92:an.

Något för Norrlandsoperan att spinna vidare på.

Over and out

MacGyver

Igår var jag rätt händig om jag får säga det själv. Jag bytte på prov display på en mobiltelefon. Det fungerade ypperligt och var ett fantastiskt mycket billigare sätt att få en "ny" telefon än att köpa en ny telefon.

Det kanske är nåt att satsa på i framtiden, att köpa in trasiga telefoner från t ex Tradera, byta display och sedan sälja med vinst. En slags förädlingsindustri. Frågan är om det är en bra eller dålig idé? Eller frågan kanske snarare är om det är bättre eller sämre än Andreas idé att Skoterklubben borde anordna rysk roulette på nästa årsmöte?

Over and out

Att marknadsföra sig själv

Enligt Maria så måste man ha bilder på sig själv om man har en blogg. Det är en oskriven lag. Helst ska det vara många bilder dessutom. Jag förstår inte riktigt varför det ska vara så, men jag antar att det är för att läsaren lättare ska kunna relatera till det man skriver då de vet hur "författaren" ser ut. Lite som de subliminala meddelanden som finns i reklam på TV. Det liksom lurar läsaren att tro att bloggen är bättre än den är. Eller sämre än den är om bloggaren skulle se ut som ett bombskadat Dresden (återigen en risk-att-kasta-sten-i-glashus sak att skriva).

Nu måste jag alltså börja med detta, att lägga upp bilder på mig själv. Eller åtminstone en bild. Problemet är bara att jag, sedan 8-års ålder, har varit i konflikt med kameran. Vi tycker inte om varandra och därför har vi försökt att undvika varandra så gott det går. Inte så att vi är dödsfiender, utan snarare att vi har enats om att vi är oense och därför tagit avsked från varandra.

En bild kan jag dock bjuda på, crowd-pleaser som jag är:

Bilden är tagen av meister (under kvällen då bilden togs drack han nästan ett helrör Absinthe själv, vilket alltså är förklaringen till om bilden skulle uppfattas som suddig).

meister verkar för den delen använda sig av bilder för att få fler läsare, hur förklaras annars utviket och sängkammarblicken i "headern" till hans blogg?

meister - SKOJA!

Håll till godo!

Malplacerad

Kära dagbok!

Igår kväll var jag i Lycksele, på Seaside Club (ett namn som enligt JT för tankarna till Sunny Beach). Jag gjorde en tråkig upptäckt igår, samma upptäckt som jag alltid gör då jag går ut på krogen. Att jag inte riktigt passar in där. Lite som elorgelsolot i Animals version av "Hallelujah, I love her so".

Trots att detta sker varje gång jag är ute på krogen och att jag varje gång tänker att det är sista gången så upprepas det gång på gång. Självplågeri. Men det var rätt kul ändå! En av kvällens höjdpunkter var att få träffa Kristoffer "Blood on the dancefloor" Kjäll igen.

Kvällens finaste stund inträffade vid gångtunneln vid OKQ8 då JT och jag rev av en diger samling Beatles-låtar. Det var to die for.

Over and out.

Mystik

Idag har jag, AT och JT beslutat oss för att genomföra ett stort projekt. Det blir lite av ett mandomsprov (dock inte samma sorts mandomsprov som Dustin Hoffman). Problemet med projektet är att jag måste köpa nya pjäxor...

Förövrigt verkar det som att det blir Lycksele ändå, redan imorgon dessutom. Jag hoppas att lyckan står mig bi denna gång.

Over and out

The L-word

Skulle det vara värt att fara till Lycksele i helgen?

Förra gången jag var där på marknaden så blev jag jinxad. Först lyckades jag tappa telefonen så att displayen sprack, sen gick bussen sönder på väg tillbaka till stan och väl framme i stan skar jag av mig fingertoppen då jag skulle splitta en apelsin (ja, det sved som satiken). Mr otur.

Om jag far dit igen, far jag då dit med livet som insats?

Det tål att tänkas på, så svaret på din fråga, meister, är ett definitivt kanske.

Over and out

Visdomsord

Jag gjorde ett försök att lansera en metafor för pappa idag. Att livet är som ett körkort. Tanken var att det skulle bli en liknelse i klass med Hasse Alfredssons "Livet är som en påse - tomt och meningslöst om man inte fyller det med något". Men det visade sig ganska snart att det var bättre lämpat som ett avskräckande exempel för tungt kriminella:

"Livet är som ett körkort - polisen kan ta det ifrån dig."

...eller som en slags Spola kröken propaganda:

"Livet är som ett körkort - rattfyllon blir av med det."

...eller som en slags åldersrasism:

"Livet är som ett körkort - gamla människor bör inte ha ett."

Men till sist blev det ändå någorlunda rimligt:

"Livet är som ett körkort - du mister det efter 110."

Peace out fridens vänner

The kristet utseende

Idag var det kyrkoval. Jag förutsätter att ni har röstat kära läsare. Om man inte röstar så urholkas värdet i att leva i ett demokratiskt samhälle. Med risk för att framstå som en hycklare tvingas jag erkänna att jag inte har röstat. Jag som skulle förtidsrösta!

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men ser inte folk som är väldigt religiösa ut på ett visst sätt? Tråkiga kläder, tråkiga frisyrer och alldagliga på alla sätt och vis (skrivet med en enorm risk för att "kasta sten i glashus"). The kristet utseende, typ.

Over and out

Male bonding

Idag har Skoterklubbens styrelse varit ute i skogen och byggt en bro. Det är en sak som är lite fin, att tre killar åker ut och bygger broar.

Skoterklubben - Din bro över mörka vatten.

Pretty pretto

Det har bubblat upp en idé till en berättelse i den gyttja som även kallas för mitt intellekt. Berättelsen skulle faktiskt kunna räcka till så mycket som en bok, eller åtminstone en novell.

Nu är frågan om ett försök att skriva en bok skulle vara för pretentiöst till och med för att vara mig?

Over and out

L-town

Kära dagbok!

Ikväll har jag skjutsat Emma till Lycksele.

Av sentimentala skäl var jag tvungen att köra förbi Prästbolsvägen 7G för att få minnas tillbaka.

Nu bodde det nya hyresgäster i lägenheten. Hyresgäster med vargtavlor uppsatta i det som var JTs rum. Jag hade hoppats få se Skuggan också, men jag fick inte en skymt av honom. Det kan innebära att han blivit skickligare på att gömma sig. Kanske rentav så skicklig att han försvunnit på riktigt. Eller så har han verkligen försvunnit på riktigt från Pb-vägen 7G.

Lycksele är förövrigt en rätt fin stad och jag måste erkänna att jag saknade stället lite grann då jag var där ikväll. Det är liksom en lagom mix av storstad och landsbygd. Inte 100 % storstad som Umeå och inte 100 % landsbygd som byn, utan någonstans mittemellan.

Peace out fridens vänner

Whole lotta love

Ikväll har jag varit på fest i meisters husvagn. Det är lite fint i all sin enkelhet, att sitta i en husvagn en mörk höstkväll som denna.

Kvällens snackis var vem meisters nya flickvän är. Ett rykte som startades efter att han ändrat sin relationsstatus på Facebook. Det gav också upphov till kvällens roligaste citat, då Jimmie sa att det var bra att meister skaffat tjej eftersom man då kan säga att man känner en kille som har en tjej. Någonting som inte alls är en självklarhet i Fredrika.

Men frågan kvarstår, vem är det som fångat meisters hjärta?

Over and out.

In dreams...

På senare tid har jag sovit väldigt dåligt och det är ovanligt. Jag brukar aldrig ha några problem att somna. Sömnproblemet är förstås en direkt konsekvens av det som ältats i dagens tidigare inlägg.

Att ha svårt att sova är väl kanske inte så mycket att skriva om, utan det är snarare de drömmar som uppstod då jag väl somnade som är värda att nämna.

Dröm 1: Jag och pappa höll på att bygga ett hobbyrum i källaren. Hela källaren hade fått träpanel (till skillnad mot för verklighetens gula betongväggar). Av någon anledning finns det en grotta i källaren och ur grottan kommer en kvinna springandes. Det låter som att det är någon som jagar kvinnan. Kvinnan faller och det kommer en man krälandes ut ur grottan. Mannen har bar överkropp och är helt nerblodad i ansikte och armar (dock inte torso, mannen har liksom ett osynligt linne på sig). Mannen hinner ikapp kvinnan. Kvinnan skriker. Mannen väser till kvinnan "Nu ska vi göra som du gjorde förut"...

Här vaknar jag!

Dröm 2: Jag och en grupp andra är på en mässa. Mässan är i ett vitt hus men montrarna ser ut som livsmedelsaffärer från 30-talet. En reporter, som ser precis ut som killen som spelar Zoller i Inglourious Basterds, kommer fram och tjatar om att han vill intervjua oss. Vi säger nej och reportern blir otrevlig och skriker efter oss. Plötsligt väller det in en massa folk och reportern liksom drunkar i folkhavet.

Det blir alldeles mörkt.

Då det blir ljust igen har mässan försvunnit och kvar finns bara det stora vita huset. Huset är stort som en hangar och allt är vitt. Taket och golvet. Det finns inga möbler. Nu har mitt sällskap försvunnit och det är bara jag och en annan kvar. Den andra personen är en kameraman.

Vi ser folk långt, långt borta i huset. Då vi går närmare ser det ut som om en docka hänger i två kedjor. Då vi kommer närmare ser vi att det är reportern som hänger där. Istället för händer har han kättingar och längst ut i dessa sitter två krokar (som ser ut precis som krokarna som sitter längst ut i spännband). Reportern ler ett otäckt leende mot oss.

Jag inser (på något oförklarligt sätt) att huset i själva verket är något slags inomhusrastplats för ett mentalsjukhus. Reportern hakar loss sig från taket, där krokarna suttit fast och börjar gå mot oss. Jag frågar oroligt en av väktarna (det finns fyra som alla ser ut som Randy i "My name is Earl") om de verkligen vågar låta honom vara lös. Väktarna flinar mot mig och reportern börjar springa. Han springer mot oss och börjar veva med sina kättinghänder som liksom viner i luften. Reportern grimaserar så att ansiktet ser ut som ett vansinningt flin. Han svingar en av kättingarna mot mig. Jag känner hur den slår fast i skinnet och skrapar mot okbenet...

Här vaknar jag!

Finns det någon drömtydare bland Er kära läsare (10 unika läsare idag!) som kan förklara vad dessa drömmar betyder?

Sweet dreams!

Sabbath bloody sabbath

Det finns nog ingenting som gör så ont som då den bild man har av sig själv raseras. Det är ett smärtsamt uppvaknande att inse att man inte klarar av att göra samma saker som man en gång kunde.

Förra veckan slogs jag plötsligt av en tanke: "klarar jag verkligen av att jobba med det här resten av livet?".

Jag försökte skjuta tanken åt sidan så gott det gick, men den hade hunnit få fäste. Nu har jag försökt vrida och vända på den så gott som det går. Det tidigare nämnda uppvakandet skedde i formen av ett nej. Nej, jag klarar nog inte av att jobba med det här.

Orsaken till detta är förstås min dåliga hörsel. Som alltid.

Jag såg universitetsstudierna som en chans att visa att jag kunde spela med "de stora pojkarna". Det blev dock ingen storstilad comeback. Två år. Under dessa två år känns det inte som att jag har gjort mig själv rättvisa heller. Godkänt visst, men inte så mycket mer än så.

Kontentan av det hela är förstås att om jag inte klarar av dryga tre timmars skola per dag utan att känna mig mer död än levande resten av dagen, hur ska jag då klara av att jobba åtta timmar med det sen resten av livet? Eller i bästa fall jobba halvtid. Det känns inte precis värt med 300 000 kr i studielån bara för att jobba halvtid.

Redan då jag fick mina problem med hörseln i gymnasiet sa skolsköterskan att jag kanske skulle sänka mina förväntningar. Att sänka sina förväntningar då man är 16 år. Det var alltså vid den åldern jag nådde mitt livs peak. 16 år. Deprimerande. Minst sagt.

Nu ska jag ta ett litet skoluppehåll. Eller sabbat som det också kallas. Fullt tillåtet enligt de flesta, men varför känns det då som ett stort misslyckande?

Som tur var så var föräldrarna väldigt förstående. Något som var kanske ännu viktigare var att mina två stora förebilder i livet, mormor och morfar, också accepterade beslutet.

Först sabbat, sen beslut. Ett beslut om jag ska fortsätta studierna eller utbilda mig till något annat. Om jag väljer något annat så blir det en dyr lärpenning för det beslutet. Cirka hundratusen i studielån.

Som Karin Boye sa "Ja, visst gör det ont när knoppar brister". Visst fan gör det ont.

Ont i själen.

Detta var alltså dagens avsnitt av klagomuren. Kära läsaren får ursäkta, men jag kände ett tvång att lätta mitt hjärta.

Peace out fridens vänner!

Peggan!

Plötsligt händer det!

Alldeles nyss, när jag var på väg hem från universitetet, så såg jag Peggan. Peggan!

Problemet nu är hur jag ska få tillbaka Peggan. Är det någon läsare som vet hur man bör gå tillväga?

Uppdagande

Tydligen hade någon/några "lånat" min mobil i fredags och ringt till bl a min lillasyster. En sån sak är absolut inte ok.

Jag förstår inte riktigt vitsen med det hela. Att dessutom låtsas vara mig under samtalet säger väl egentligen allt om hur oerhört dumt det hela är? Att utge sig för att vara mig under ett samtal med min egen syster. Skulle hon inte höra skillnad på rösten? Idioti på hög nivå.

Det här gjorde mig verkligen Pissed Pissedofferson.

Over and out.

Teckenspråk # 2

Ytterligare ett säkert tecken på att JT har varit i lägenheten - Du hittar en halväten pannkaka liggandes direkt på rotationsfatet i mikrovågsugnen samtidigt som halva köksbordet är nersmetat med jordgubbssylt.

Hänt Bild

Gårdagskvällens bästa bild.

Kvartsvägen Block Party - summering

Igår var det kalas här på Kvartsvägen.

Kvällen började med att AT och Niclas kom hit från Berghem. Vi beställde pizza. Sen kom Björn-Erik hit. Varken AT, Niclas eller jag har haft tillfälle att prata så mycket med honom sen grundskolan så man kan väl säga att vi inte känner honom så jättebra, men det tog inte mer än två minuter förrän han var en aktiv del av samtalet. Han har en enorm social kompetens, Björn-Erik. Imponerande!

Typ 1,5 h efter utsatt tid kom meister n' the funky bunch. Jag fick en barnvagnsskylt av JT och Maria där det stod Albin och meister fick epilepsi-drinkglas. Hygglo!

Jag gillar verkligen fester då AT är med eftersom vi båda hyser en förkärlek för att diskutera olika saker. Igår diskuterade vi kommunpolitik tillsammans med Niclas. AT hettade till rejält på detta ämne och blev riktigt upprörd. Kul.

Jag fick också veta under kvällen att thailändare köper oerhört mycket mariekex. Jag visste sedan tidigare att de köpte mycket öl, men mariekex hade jag ingen aning om. Vi kom fram till att det var en lite vuxnare variant av skoltidens Singoalla och Cola under Majtjärnsutflykterna.

Som alla vet så råder det en oskriven lag om att man ska ha med sig kex då man är ute i skogen och thailändarna verkar tydligen också anamma dettta.

Kvällens dummaste: meister lekte Spiderman och klättrade upp för stuprören. Säkerligen uppskattat av grannarna! ...eller inte.

Kvällens pinsammaste: Att AT fick en användare på Facebook. En användare som inte skapades av honom själv. Plågsamt pinsamt. Särskilt alla vänförfrågningar och då Tommy (Tommi) kommenterade hans status. Plågsamt.

Over and out

Teckenspråk

Ett säkert tecken på att JT varit i lägenheten - Det finns tre olika sorters tvål att välja på och ändå är det någon som har tvättat händerna med schampo.

Industrisamhället

Dagens I-landsproblem:

Varför smakar jordgubbssylten som punchpraliner?

Typiskt

Två saker som har varit typiska:

1. Att den som jobbar som programvägledare inte funnits på sitt kontor i dag. Typiskt.

2. Att armarna kändes som om de var gjorda av maräng i dag på gymmet. Typiskt.

Roger that over

Kvartsvägen Block Party

Tja Svenne, Tjo Svenne, Hej Svenne.

Jag vet inte om ni minns reklamen på Spotify om festen "Grolsch Block Party"? Den inleddes ungefär som det står skrivet här ovanför. Nåväl, det var inte det som det här inlägget skulle handla om.

Både undertecknad och meister är födda under sommaren, i lejonets tecken (och därför naturligtvis är självutnämnda alfahannar). Därför har det inte funnits tid för någon uppvaktning av meister. Det har vi tänkt råda bot på nästa fredag och eftersom jag är en stor vän av effektivitet så tyckte jag att vi skulle ha kalaset hos mig på Kvartsvägen så att jag äntligen får ha en liten inflyttningsfest.

Därför undrar jag nu, kära läsare, om Du har lust att komma på denna lilla tillställning? Det skulle uppskattas av både mig och den lilla kille (som blivit stor) i vars ära vi håller kalaset.

Eftersom jag fått lite av ett storhetsvansinne av att ha fem (5!) unika besökare dagligen på denna blogg, så ansåg jag därför att detta var det optimala sättet att "sprida budskapet" (men det beror kanske framförallt på att jag är på tok för lat för att bemöda mig att skicka ett sms).

Väl mött!

Ett socialt experiment

Tidigare ikväll var meister här. Han var på ett ytterst dåligt humör och betedde sig skrämmande rastlöst. Ungefär samma beteende som man förväntar sig av en heroinist på avvänjing. Lite cold turkey.

Ingenting fungerade för att få honom på bra humör. Jag provade allt. Jag erbjöd honom till och med Nötcréme flera gånger, men han ville inte ha (vilket är förståeligt med tanke på hans allergi mot nötter).

Just det här med Nötcrémen skulle bli ett fantastiskt bra socialt experiment: efter hur många gånger skulle meister bryta ihop och bli antingen apatisk eller aggressiv?

Vad tror ni kära läsare? Och vad tror DU meister?

Roger that over

Höstsol

Jag är tillbaka i Umeå vilket per definition betyder att sommaren är slut (i alla fall för min del).

Just den här sommaren kommer väl kanske inte att gå till historien som den bästa sommaren någonsin (dock topp 15 ...kanske). Man kan säga att det har varit en bra bredd, men en extremt dålig topp på sommaren. Hembygdsdagslördagen och Flottdagen var nog sommarens två, enstaka, "peakar". Fast å andra sidan så är det kanske inte just såna kvällar som man kommer att minnas längre fram i livet.

Som vi konstaterade under sommarens sista träningspass (igår), så var det bästa med sommaren den vardagliga sak som man tagit för givet eftersom det blivit en vana. Jag menar förstås träningen (vad vore en blogg vid namn "Träningsverk" utan åtminstone sporadiskt användande av ordet/begreppet träning?). Träning är så mycket mer än bara den fysiska delen. Den sociala biten får absolut inte underskattas; att få "hänga" med AT och JT (och bitvis meister och Niclas) och få utlopp för det skitsnack som byggts upp under dagen. Det är sånt som kommer att värma i hjärtat på ålderns höst när man minns tillbaka (att träningen också ger en "bättre" ålderns höst är naturligtvis ett stort plus).

Simma lugnt fridens vänner!

Döden

Min morfar berättade en gång om en äldre man i Vilhelmina.

Varje kväll brukade den äldre mannen och hans fru ta sig något stärkande, eftersom det sades vara bra för hjärtat. Varje kväll, samma sak. Men så en kväll tog den äldre mannen glaset, kastade dess innehåll över axeln och sa till frun "Hej! Hallå där, nu sticker NN! Varefter han segnade ner och dog. (Jag skriver NN eftersom jag inte minns det riktiga namnet).

Tänk vilket fantastiskt sätt att vika hädan på. Lite humor och lite tragik, det är minsann så man ska gå bort!

Roger that over

Sounds of Silence

I helgen har jag varit ensam hemma och det har resulterat i en slags lågkonjunktur för mina stämband. Under det föregående dygnet yttrade jag endast totalt 10 ord. Jag skulle tro att om jag pratade nu så skulle min röst låta ungefär som Hannibal Lecter i "När Lammen Tystnar". Lite metalliskt raspig sådär.

Jag känner mig nästan som Illy.

Detta inlägg är särskilt tillägnat intresseklubben.

Roger that over

Honky Tonk Women

Jag kom att tänka på en väldigt dum sak.

I lördags på puben frågade vindkraftkillarna flera gånger hur stor chansen var att få tag på ett fruntimmer. De frågade alltså på en pub i Fredrika (!) anordnad av Skoterklubben (!) hur stor chansen var att få ligga.

Vilken oerhört plump sak att fråga och vilken oerhörd brist på respekt genom att fråga något sådant. Men samtidigt är det en oerhört kul missräkning från deras sida om det var den enda anledningen till att de kom till puben.

Jag menar, hade de bara tänkt sitta där och vänta på att någon kvinna skulle komma fram till dem och säga "Hey babe, take a walk on the wild side"?

Idiotiskt och manschauvinistiskt.

Over and out

Den lilla människan

Jag hittade en blogg som var rätt kul. Den egna beskrivningen är "Denna blogg tillägnas alla besvikna människor som finns i vårt avlånga land och har behovet att påtala det för oss andra genom lokal media".

I det senaste inlägget skriver ett par besvikna arbetskamrater om hur besvikna de blev på den Liza Minnelli konsert de varit på. De hade minsann åkt dit för att höra Liza Minnelli sjunga och inte för att se Liza Minnelli kollapsa! En av kollegorna säger i artikeln "Det var helt fruktansvärt. Efteråt kände man sig helt tom inombords".

Man måste fråga sig om hon (ja, det var en kvinna) blev så upprörd över att Liza Minnelli kollapsade eller för att Liza Minnelli hade mage att kollapsa på den konsert som HON och hennes ARBETSKAMRATER var på? I vilket fall som helst skulle hon kontakta sin advokat angående konserten. Notera att de använder ordet sin advokat och inte en advokat vilket indikerar att hon varit med om något liknande tidigare (jag undrar om kvinnan hade biljetter till Michael Jacksons sista konserter och om hon i så fall tänker stämma honom för att han dog?)

Jag vet inte vad Ni tycker, men jag tycker att artiklar som denna är fantastiskt roliga eftersom de som medverkar i dem är så oerhört upprörda över saker som de flesta uppfattar som nonsens.

Dramatik på gräsrotsnivå.

http://lokaltidningsbesvikelse.blogspot.com/

Simma lugnt fridens vänner!

En liten kille har blivit stor

He is meister, eager for fun

When meister wears a smile - everybody run

Grattis på födelsedagen Tobias!