”Hörru Blomgren! Chefen vill tala med dig på tu man hand”. Henry Blomgren blev orolig över arbetskamratens ord. Han hoppade av trucken och började gå mot chefens kontor. Tala med chefen? Den enda gång han talat med chefen tidigare var då han som 16-åring skrev under arbetsavtalet inne på chefens kontor. Vad kunde det gälla? Kanske en löneförhöjning!? Henry hade ju trots allt jobbat länge som truckförare och nu kanske ledningen äntligen hade insett hans kompetens. Stärkt av denna tanke knackade han på chefens dörr.
”Stig in…” (bläddrande bland papper) ”…öh…Blomgren” (ytterligare bläddrande bland papper) ”…Henry menar jag. Stig in och sätt dig Henry!”.
Henry Blomgren steg in i kontoret och satte sig, lugnad av att chefen verkade vara på gott humör.
”Jaha, grabben, hur trivs du här på jobbet?” Frågade chefen.
”Jag trivs väldigt bra chefen!” svarade Henry.
”Ja, men det var väl synd! Jag är tyvärr tvungen att säga upp dig Blomgren. Företaget har nämligen köpt in en automatisk truckrobot från Polen vilket gör dig överflödig”.
Henry ryckte till. Hade han verkligen hört rätt?
”Jo, du hörde rätt…” Sa chefen, som för att bekräfta hans tanke. ”…från Polen. Vi kommer att spara ungefär en kvarts miljon genom att ersätta dig med en polsk robot. Är det inte fantastiskt!”.
Även om Henry inte alls tyckte att det var fantastiskt så förstod han nu i alla fall varför chefen var så glad. Utan att vare sig skaka hand eller ta farväl reste han sig upp och lämnade rummet. På ben som kändes som om de var gjorda av gummi, med synen disig och med omvärlden som i ett töcken skyndade han sig in på toaletten. Han skulle inte börja gråta! Riktiga män gråter inte! … och det gjorde han inte heller. Tanken på att ha mascara rinnandes ner över hakan fick honom att återfå kontrollen. Han tog automatiskt upp mascaran ur fickan. Behövde han bättra på mustaschen? Nej, den skulle klara sig tänkte han och ställde mascaran på handfatet (där den sedan blev kvar). Han skulle ta beskedet som en man och vad gjorde en riktig man vid ett sånt här tillfälle? Gick ner på stan och tog en hamburgare!
Efter att ha ätit en torr hamburgare drev han omkring på stan, till synes utan mål. Han började svettas, men brydde sig inte längre om sin mascaraprydda mustasch. Vad spelade det för roll egentligen? Han hade inte längre något jobb att upprätthålla fasaden för. Med händerna i fickorna och axlarna uppdragna forcerade han stadens gågator en efter en. Svetten rann nu i strida strömmar ner för ansiktet, men det spelade som sagt ingen roll. Inget spelade längre någon roll.
Utanför en trädgårdsbutik stannade han. Han stannade så tvärt att en person gick rakt in i honom. Han muttrade fram ett ”ursäkta…” och gick sedan in i butiken. I skyltfönstret hade han sett något som fångat hela hans intresse. En röjsåg. Utan att bry sig om expeditens blickar på ränderna i hans mascaranedsmetade ansikte köpte han röjsågen. Han betalade dessutom extra för att få den hemkörd.
Efter att ha sprungit hela vägen till Fasadgränd väntade han otåligt på att röjsågen skulle komma. Han väntade och väntade i vad som verkade vara timmar. Han rörde sig rastlöst mellan lägenhetens rum, runt runt och fram och tillbaka. Men så tillslut ringde det på dörren.
Aldrig hade han sett en så vacker maskin. Den glänste sensuellt orange, som en brunbränd baddräktsmodell. Men en baddräktsmodell skulle aldrig kunna mäta sig med röjsågens skönhet, i alla fall inte i Henry Blomgrens ögon. Vad vacker den var!
Hela resten av dagen (och en bit in på kvällen) satt han och strök röjsågen kärleksfullt. Han lyfte på tändhatten och lät fingrarna smeka det nakna tändstiftet. Han tog bort locket för luftrenaren och klämde på luftfiltret. Han började andas tungt och ryckte till vid upptäckten av detta. ”Herregud, vad gör jag och vad är klockan egentligen!?”. Klockan visade sig vara kvart över tre på natten, men det andra lyckades han inte få något svar på.
Med en olustig känsla i magen beslutade han sig för att det var dags för sömn. Efter att han borstat tänderna hann han inte mer än lägga sig i sängen förrän han rusade upp igen. Han var tvungen att försäkra sig om att lägenhetsdörren var låst och att röjsågen fanns kvar. Han bar med sig röjsågen in i sovrummet så att han kunde förvissa sig om att den inte skulle försvinna.
Efter att ha vridit och vänt sig, sparkat ner sängkläderna till sänggaveln och utan att ha fått sig en blund på flera timmar klev han återigen upp. Efter en kort stunds inre rådbråkande gick han fram till röjsågen och tog med den till sängen. Skedande med röjsågen somnade han nästan direkt.
När han vaknade morgonen efter var han på ett strålande humör. Han gav röjsågen en lätt kyss på tanklocket och studsade upp ur sängen. Halvvägs ute ur rummet stannade han till. Hade han verkligen sovit tillsammans med en röjsåg? Och hade han pussat den alldeles nyss? Han stod stilla, fastfrusen i sina fotsteg en lång stund och funderade om han blivit galen. Till slut blev behovet av att urinera påträngande stort, så han gick in i badrummet. Efter att ha utfört sina naturliga behov (och återigen funderat över sina onaturliga behov) ställde han sig framför spegeln. ”Håller du på att bli tokig?” frågade han spegelbilden. Spegelbilden besvarade ljudlöst frågan med en flackande blick och ett nervöst leende.
Vid frukosten satt han och funderade över den märkliga och skamliga situationen. Han försökte koncentrera sig på att hitta en möjlig förklaring till det inträffade, men tankarna hann inte mer än snudda vid avskedandet från jobbet innan de åter drogs till röjsågen. Så vacker den var!
Under resten av dagen kom han på sig själv med att ständigt gå in i sovrummet och titta på röjsågen. Han började fundera på hur den skulle låta om han startade den. Han försökte skaka bort tanken från huvudet, men det gick inte. Han måste få veta. Naturligtvis kunde han inte starta sågen inne i lägenheten. Grannarna skulle klaga, särskilt den där bögjäveln Yang och hans fru. Men i skogen skulle det gå och dessutom hade han ju faktiskt en bil.
På vägen till skogen hade han svårt att koncentrera sig på körningen, blicken letade sig hela tiden till röjsågen som låg bak i bagaget. Men snart! Snart skulle han få starta upp den och njuta av det dova ljudet på tomgången som genom ett vrid på gasen skulle förvandlas till ett ettrigt och vildsint crescendo. Han rös av välbehag och började återigen andas tungt.
Väl framme parkerade han bilen och gick sedan djupt, djupt in i skogen för att vara säker på att ingen skulle komma och förstöra den här stunden. Han gav lätt choke (och rodnade av att han började tänka på strypsex då han gjorde det). Höll han verkligen inte på att förlora förståndet?
Röjsågen startade på första draget och han lät den bli genomvarm innan han varvade upp den. Så vacker den var här i sitt rätta element! Och ljudet, LJUDET! Efter att ha varvat upp den ett par gånger stängde han av den och bytte klingan mot trimmerhuvudet. Nästan utan att vara medveten om det startade han den igen och gasade upp röjsågen innan han förde trimmerhuvudet mot stövlarna och lät röjsågens trimmersnöre piska honom.
Utan att behöva beskriva den intima stund som inträffade mellan Henry Blomgren och sin nyinköpta röjsåg närmre, så kan vi nöja oss med att säga att det kändes rätt för honom. Han kände sig som en riktig karl.
Henry Blomgren - den förste på Fasadgränd med röjsågsfili.
Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar