Filmen om mitt liv

Ikväll såg jag och pappa "No country for old men". Det var en mycket bra film. Javier Bardem var cool. Särskilt frisyren. Eftersom jag nästan hade en sån frisyr i somras så började jag tänka på vem som skulle spela mig i filmen om mitt liv. Det hade förstås varit enkelt att välja Bardem just därför. Enkelt men tråkigt. Som jag ser det finns det två alternativ:

1. Precis som i Dylan-filmen ska rollen delas av flera skådespelare. Förslagsvis: Thommy Berggren från "Elvira Madigan" (på grund av den otroligt softa mustaschen). Per Oscarsson från "Vaxdockan" (sveriges bästa skådespelarinsats genom tiderna). Marlon Brando från "Linje Lusta" (Stella! Stella!). Dennis Hopper från "Blue Velvet" (Frank Booth!). Jack Nicholson från "the Shining" (Heeeere's Johnny!). Det skulle alltså krävas alla de här skådisarna för att fånga min mångfacetterade personlighet (ironi).

2. Att det ska vara som i ett spel med "first person view" där man aldrig ser vem som spelar mig, utan bara hör rösten (alternativt en berättarröst). Typ som i "Titta, han snackar". Rösten skulle spelas av både Lotta Bromé och Rolf Lassgård. Bromé innan målbrottet. Lassgård efter målbrottet. Sen skulle det bli en liten twist i slutet av filmen så att både rösterna skulle höras samtidigt.

Pappa ville för den delen att han skulle spelas av Tommy Lee Jones vid en filmatisering. Vem som ska spela Jonas har varit klart sen länge: John Goodman.

Peace out fridens vänner.