Fru Yang hade gjort stora framsteg med sin kognitiva beteendeterapi. Hon kände sig nu så pass fri från sin agorafobi att hon skulle våga gå ut genom dörren. Planen var att gå till ingången till trapphuset och läsa vad som stod på anslagstavlan. Hon hade tänkt igenom det hela minst tusen gånger: först skulle hon öppna dörren, gå ut och sen ta de fem stegen till anslagstavlan (mer än en gång hade hon välsignat att de bodde på bottenvåningen). Hon skulle läsa alla lappar på anslagstavlan och sedan lugnt och sansat vända sig om, gå de fem stegen tillbaka till lägenheten, öppna dörren, kliva in och stänga dörren. Om det kom in någon i trapphuset skulle hon, avslappnat, säga ett käckt ”Hej!” varefter denne någon skulle replikera med ett glatt ”Hej!!”.
Nu skulle det ske! Hon tog ett djupt andetag och öppnade sedan dörren. Hon tittade ut, men upptäckte till sin lättnad att det var tomt. De fem stegen till anslagstavlan gick väldigt lätta, det var som om hon svävade på moln. ”Vad är det jag har varit rädd för under alla dessa år?” tänkte hon och kunde för sitt liv inte förstå vad det var hon varit rädd för. Samtidigt som hon stod vid anslagstavlan och läste en annons om något religiöst vid namn ”Jesu Kristi Kyrka Av Vad Som Komma Skall” så öppnades dörren. Fru Yang stelnade till, det kändes som om hon frös till is. Alla muskler i hennes kropp spändes och hon höll andan, eller rättare sagt så glömde hon bort att andas.
Personen som kom in genom dörren visade sig vara brevbäraren. Trots bristen på luft i lungorna lyckades fru Yang pressa fram ett väsande ”Hej” (allt för att hålla sig till planen). Brevbäraren tog ingen notis om detta utan fortsatte upp för trapporna. Fru Yang trodde att brevbäraren hade ignorerat henne och blev mycket besviken, eftersom det inte hade varit en del av planen att inte personen hon eventuellt mötte skulle säga hej (vad fru Yang inte visste var att brevbäraren hade dålig hörsel, efter att ha gjort arbetspraktik på ett dagis för överaktiva barn, och att han helt enkelt inte hade hört henne).
Fru Yang kände ett stort behov av att komma in i lägenhetens trygghet igen. Hon sprang de fem stegen, öppnade dörren, slängde sig in och kastade sedan igen dörren bakom sig. Väl inne i tryggheten började hon hyperventilera. Det hade inte alls gått enligt planen!
Istället för att bryta ihop valde fru Yang att bita ihop. De hade kanske inte tagit med sig så mycket i flytten från Macau, men en sak som följde med var hennes mors ständiga påminnelse om att man måste upp på hästen igen direkt efter att man ramlat av (sagt första gången efter att fru Yang ramlat av en elefant). Fru Yang började analysera situationen och kom fram till att brevbäraren inte besvarat hennes hälsning eftersom hon inte hade haft smink på sig. Tydligen var brevbäraren en man med gammaldags värderingar som inte pratade med osminkade kvinnor. Därför låste hon in sig i badrummet och applicerade ett lager smink för att se proper ut vid nästa försök att gå ut ur lägenheten.
Maks Thelin, den okysste 32-åringen som dagligen övat en timme på vad han skulle säga vid ett samtal med en kvinna, befann sig vägg i vägg med fru Yang. Precis som alla andra dagar övade han sig framför spegeln. ”Hej mitt namn är Maks” sa han till spegeln. ”Du är väldigt vacker idag!” fortsatte han (och rodnade fortfarande över att säga detta till sin egen spegelbild). ”Jag tror inte att jag har sett dig förut, kommer du hit ofta?”
På andra sidan väggen hörde fru Yang allt detta. Hon tyckte att mannen som talade lät väldigt trevlig och framförallt tyckte hon att han talade direkt till henne. Det var länge sedan herr Yang talat till henne på det där kärleksfulla sättet (hon verkade ha missförstått hans dagliga kärleksyttring av att spela ”Forever Young”).
Senare samma dag tog fru Yang mod till sig att återigen lämna lägenheten, men inte för att läsa anslagstavlan denna gång. Istället tog hon två steg, ringde på dörren märkt ”M.Thelin” och sa "Hej Maks! Jag är fru Yang, dina drömmars kvinna.
Maks blev först väldigt ställd av att en, för honom, okänd kvinna kommer och säger en sådan sak. Men sen tänkte han att han nu inte skulle behöva gå på krogen. Även om en asiatisk kvinna i övre medelåldern kanske inte var högst upp på hans önskelista så fick det gå an.
Det fick gå an och det var så Maks Thelin fann kärleken.
Over and out
vilken twist.
SvaraRadera