Meningen med livet

För lite drygt en vecka sen hävdade meister att meningen med livet är att fortplanta sig (det kan tyckas att meningen med livet är en fråga som är för stor för att rymmas vid en diskussion i en husvagn, men se det mer som att tänka utanför den låda som en husvagn faktiskt är). Visserligen har väl meister rätt, men känns det inte lite tråkigt att människans liv jämställs med dagsländans?

Är livet i så fall meningslöst om en människa inte lyckas föra sina gener vidare? Till skillnad mot för dagsländorna så tenderar vi att leva längre än en dag. Förvisso ges vi då en längre tid att sprida generna, men å andra sidan så ger ett misslyckande med detta ett längre lidande (om nu livet skulle vara meningslöst i detta fall). Den unge (gamle) Werthers (vemsomhelsts) lidande, typ

I mitt tycke så borde livet i stället ha en mer romantiserad mening: att leva det. Alltså att meningen med livet är att leva det; att samla så mycket kunskap och erfarenheter som möjligt i ett försök att sprida dem vidare till nästkommande generationer. Som evolutionen, men med den skillnaden att det går mycket snabbare. Dock kräver denna "livsåskådning" naturligtvis att det finns en framtida generation att förmedla den förvärvade kunskapen till, vilket på sätt och vis gör detta till en slags version 2.0 av meisters påstående.

I grund och botten kan man väl alltså säga att de två synsätten är likadana. Men med skillnaden att det i det andra gäller att "resan är större än målet", istället för att bara nöja sig med att ha fått in en bulle i ugnen.

Sen kanske det egentligen är så att meningen med livet, liksom skönhet ligger i betraktarens öga, varierar från person till person (så vilka är egentligen vi som försöker sätta en unison stämpel över hela mänskligheten?)

Som vanligt så skylls allt svammel på trötthet.

Fridens liljor