Ett änglaspel. Det var ett änglaspel som Gud hade valt för att tala med änkefru Merit Lenndo.
Den dag Gud fann henne (och hon fann honom) hade för evigt etsat sig fast i hennes minne. Till en början hade det varit en helt vanlig, grå, höstdag. Merit hade gått ut för att köpa garn. På väg till garnaffären (med det fåniga namnet ”GARN - korsvirkaren”) hade hon passerat en nyöppnad lågprisbutik. Hennes första tanke hade varit att bara gå förbi, men utan att veta hur det gått till hade hon helt plötsligt befunnit sig inne i butiken. ”Ja, jag kan väl ta en liten titt då” hade hon tänkt. En tanke som var mycket olik Merit Lenndos vanliga tankar. Normalt avskydde hon ”billighetsaffärer” som enligt henne sålde skräp till folk som inte visste bättre än att köpa just skräp. Dessutom skulle pensionen räcka resten av månaden också (hennes make, maskinföraren Kurt - må han vila i frid – Lenndo hade inte precis lämnat henne i sus och dus).
När hon vandrade runt i butiken hade hon fått upp ögonen för änglaspelen. De 5 kronor som ett spel kostade kunde hon kanske trots allt kosta på sig, oavsett om det var skräp eller inte.
Väl hemma med oförrättat ärende (”GARN – korsvirkaren” hade visat sig ha lunchstängt) bestämde Merit sig för att se om det där billiga-skräp-änglaspelet fungerade. Hon hade, trots den bristfälliga intruktionsmanualen, pillrat ihop änglaspelet och därefter tänt ett värmeljus. Men ingenting hände, änglaspelet rörde sig inte det minsta. ”Jävla rat!” utbrast Merit högt för sig själv. Hon hade grabbat tag i änglaspelet och skulle just kasta det i väggen när hon började tänka på Kurt (måhanvilaifrid). Kurt (måhanvilaifrid) hade charmats av hennes hetsiga temperament och dessutom hade han ju köpt ett konkurslager av värmeljus. Med ett snett leende konstaterade Merit att Kurt (måhanvilaifrid) kanske inte lämnat henne i sus och dus, men han hade då efterlämnat tillräckligt med värmeljus för att hon skulle kunna förse hela Fasadgränd med värme om strömmen skulle försvinna. Hon kunde när allt kom omkring ta ett till värmeljus och se om det blev bättre fart på änglaspelet.
Ett värmeljus hade inte gjort någon skillnad, men tanken på Kurt (måhanvilaifrid) hade lugnat henne och gett henne tålamod att använda ytterligare ett ljus. Utan skillnad. Inte ens med 30 värmeljus på bordet rörde sig änglaspelet. Ungefär samtidigt som hon sträckte sig över bordet (och insåg hur mycket värme 30 värmeljus faktiskt ger) för att återigen ta tag i änglaspelet så insåg hon sitt misstag. Änglaspelet var felmonterat.
När Merit rättade till det fel hon hade gjort i monteringen så började änglaspelet snurra. Det snurrade fortare och fortare. Änglarna i spelet ilade runt i sin cirkel och slog till de små klockorna som snart plingade som de 350 triangelspelarna i världens största afrikanska kör (1000 personer!) som Merit hade sett under första adventsfirandet -93. Farten på spelet ökade tills änglarna såg ut att flyta samman till en enda guldglänsande klump. Klockornas plingande tilltog och tilltog tills Merit trodde att hennes huvud skulle explodera. Sedan tystnad. Innan Merit ens upptäckte den plötsliga tystnaden hade änglaspelet lossnat från sitt fäste och kom flygande mot henne som en kaststjärna designad av Pingstkyrkan. Merit hade, sin 82-åriga ålder till trots, en förvånansvärt snabb reaktionsförmåga och hann nästan kasta sig undan från det amoklöpande änglaspelet. Projektilen studsade mot hennes huvud och träffade sedan radion, som gick igång. Träffen fick henne att slå huvudet i bordet så att hon svimmade. Med blodet ymnigt flödande från såret där änglaspelet träffade, med pannan tryckt mot den gula vaxduk som prydde köksbordet, låg Merit avsvimmad i 25 minuter. De viktigaste 25 minuterna i hennes 82-åriga liv. Under tiden i medvetslöshet hade hon hört en röst tala till henne. En röst som enligt Merit måste tillhöra Gud (men som i själva verket kom från radion).
Rösten sa egentligen:
”Kyrkan måste förbereda sig på de finansiellt besvärliga åren som komma skall. Fler människor måste komma till kyrkan för att det ska gå ihop ekonomiskt”.
Det här hörde Merit:
”DU måste förbereda Kyrkan Av Vad Som Komma Skall. Människor ska komma till kyrkan och gå ihop kosmiskt”.
Merit vaknade sakta till liv, med både tankar och huvudvärk bultande i huvudet. Att Gud hade talat med henne fick henne att både bli rädd och vimmelkantig av lycka. Tidigare hade hon inte varit det minsta religiös, den enda gud hon tillnärmelsevis tillbett hade varit Mammon (pensionen hade alltid legat henne varmt om hjärtat). ”Kyrkan Av Vad Som Komma Skall”? ”Kosmiskt”? Vad menades med detta? Tydligen verkade det som att hon skulle starta en ny kyrka. Men hur? Och var? Upptäckten av det blod som fortfarande rann från såret i huvudet fick henne att genast avbryta tankegångarna och rusa in i badrummet.
Synen av det blodiga ansiktet i spegeln fick henne först att drabbas av panik, men sedan kände hon ett slags stolthet över såret. Det var ett bevis på att Gud valt just henne för att utföra sitt arbete (och hon kom i framtiden att tänka på såret som "Guds kyss").
Det hade tagit ett par dagar för henne att rannsaka sig själv och sin mentala balans, men såret i pannan ljög inte och därför hade hon börjat planera hur hon skulle värva medlemmar.
Merit Lenndo - den moderna korsriddaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar