”Den här låten, den är ju för fan skriven om mig!” tänker Glenn Sikbäck som så många gånger förr då han hör en countrylåt. Hjärta och smärta, fylla och slagsmål; det är ord som han väl känner till och countrymusiken uttrycker dem bättre än något annat.
Glenn Sikbäck växte upp i en mellanstor ort i Värmland som den äldste av fem syskon. Uppväxten hade varit bra, men det kändes alltid som att det saknades något. Som tolvåring hade han hittat detta något då några kompisar frågat om han ville följa med på en hårdrockskonsert. Det var inte enbart hårdrocksmusiken som hade varit det han saknat, utan också effekten av den alkohol han drack för första gången (i form av en flaska vin som en av hans kompisar stulit från sina föräldrar). Ända sedan den dagen hade han alltid haft begäret efter mer alkohol. Spriten hade fyllt ett tomrum, ett hål (ett hål som med tiden kom att kräva alltmer för att fyllas). Då hans båda föräldrar var helnykterister hade det inte gått att få tag på sprit hemma och det var där som hårdrocken kom in i bilden. Genom att följa med sina vänner ut på olika konserter (där spriten flödade fritt) så kunde han mätta begäret. Men det var alltid sprit OCH hårdrock, aldrig sprit ELLER hårdrock. Han kunde inte dricka till annat än Sabbath och han kunde inte lyssna på Sabbath annat än till drickat. Eftersom Värmland var (och fortfarande är) Sveriges hårdrocksmecka var det en ohållbar situation.
Vid 30 års ålder beslutade sig Glenn för att det inte längre gick att leva ett liv på det sätt han levde. Han behövde komma bort från sina suparkompisar och framförallt behövde han komma bort från hårdrocken. Han klippte strängarna från sitt förra liv och flyttade till Fasadgränd. I samband med flytten, under bilturen till Fasadgränd, hade han hittat sin passion i livet. Han hade hittat countrymusiken.
Flytten från Värmland hade varit lätt att besluta, men svår att genomföra. Han hade ljugit för sina hårdrockskompisar och sagt att han fått ett jobb i en annan stad (”Ett jobb!? Du som vare sig har satt din fot på en gymnasieskola eller jobbat en dag i hela ditt liv!” hade de häpet svarat). Dessutom fanns en böna vid namn Rebecka kvar i Värmland. Han brukade retfullt kalla henne ”Ruby Tuesday”, dels eftersom han första gången träffat henne på en tisdag och dels för att hon hatade all musik som inte var hårdrock (särskilt Rolling Stones). Hon hade varit den som tog hans flyttplaner hårdast (kanske för att hon var den ende med nog många hjärnceller kvar för att förstå att det inte var ett nytt jobb han flyttade till).
Upptäckten av countrymusiken hade varit det närmsta ett mirakel Glenn Sikbäck någonsin kommit (om han bortsåg från den gången då han blivit bjuden med på efterfest av bandet ”Killer Instinct” efter en konsert – han av alla tusentals som fanns i publiken). Han lovade dyrt och heligt att han från den stunden skulle viga sitt liv till country. I sann country-anda skulle han hoppa upp på sadeln igen och ta sig i kragen med sitt liv.
Den första morgonen i sin nya lägenhet, med hela bohaget fortfarande nedpackat i kartonger, började han fundera om han verkligen hade tagit rätt beslut. Här kände han inte en själ, och även om han bara kände sina suparkompisar hemma i Värmland vid förnamn/smeknamn så var det i alla fall bättre än ingenting.
Efter en stunds självömkan gaskade han upp sig. Han hade den senaste tiden varit besviken både över sitt liv och att han förvandlats till en stereotyp av en alkis. Här på Fasadgränd fanns möjligheterna till ett nytt liv! Nu då han inte längre var fast i hårdrocksträsket, utan numera var en "countrysiast" (country entusiast) så skulle allt ordna sig.
Detta kändes som en början på något riktigt stort!
Over and out
Du skriver så bra att jag inte vill att det ska ta slut! :) /K
SvaraRadera