Nya tag

http://albinstromberg.blogspot.com/

The End

...och med dessa ord säger jag tack och adjö. Eller kanske på återseende. Vi får se.

Shuffle-funktionens förbannelse

Som jag tidigare nämnde så brukar jag lyssna på musik under gräsklippningen. För att få lite variation i musiken har jag satt spellistan på shuffle. Tanken var också att jag inte skulle nöta sönder stones genom att bara spela dem 24/7 och därigenom älska dem till döds. Men idéen har baktänt eftersom Nokias syn på blandning innebär att samma låtar spelas hela tiden. Av 386 låtar har telefonen sållat fram 35 låtar som spelas hela tiden. Med ytterst liten variation. Den senaste veckan har därför bestått av ett av telefonen bestämt medley. Idag spelades t ex "Wild Horses" fyra gånger.

Ett i-landsproblem.

Att placeras i ett fack

Idag skickade jag in en ansökan om att gå med i facket. Till ingen nytta egentligen eftersom det bara är en tidsbegränsad anställning, men pappa tvingade mig. Facket? Fuck it! Det var min egentliga inställning, men sen insåg jag att man bör vara solidarisk med arbetarklassgrabbarna - killarna i blåställ med matlådan under armen och snusdosan i bakfickan.

Så nu sitter jag här, inlemmad i ett fack. Synd bara att det var Kommunal och inte Metall. Tänk bara att kunna säga att man är en del av "handskfacket".

Vådan av en låg batterinivå

Under tiden som jag klipper gräs brukar jag lyssna på musik. Jag kopplar telefonen till hörselkåporna och låter spellistan flöda. Det fungerar bra, men det slukar ström från telefonens batteri. Idag blev batteriet helt tomt och därför var jag tvungen att förlita mig till radion i kåporna istället. Trots ett frenetiskt rattande på tuner-vredet så hittade jag bara en radiokanal, en kanal med samiska nyheter - på samiska. Och jag förstod ingenting, men av låneorden att döma så handlade det om jogging och starköl. Det var ingen höjdare, men även samiska nyheter är bättre än det monotona malandet från gräsklipparen. Det är däremot inte jojk, särskilt inte upphottad jojk (techno-jojk!).

Samisk radiotortyr, typ. Som en i-landsversionen av kinesisk vattentortyr.

Vardagseufori

...men hörru! Vi ska inte klaga på sommaren allt för mycket, den får det trots allt att spritta i "gammkroppen" då det kommer till träning. Det var länge sen det kändes så bra att springa som det gjorde idag!

Regn #2

Såna här dagar med ömsom solsken och ömsom regnskurar får mig att fundera om inte sommaren lider av manodepressivitet .

Regn

När himlen gråter söker människan tröst inomhus. Men inte jag. Jag har trotsat elementen och varit utomhus hela dagen. I Baksjöliden, i Fredrika och i onödan. Men imorgon kanske solen lyckas armbåga sig fram bland molnen igen. Förhoppningsvis.

Det där som inte är Dartanjang eller Loranga

Det här går inte längre, min nyligt uppblossade förtjusning till mazariner måste få ett slut. "You've got to hide your love away" som Beatles (och Beach Boys) skulle ha sagt. Särskilt med tanke på den stundande badsäsongen. Som ni alla vet så tränger en massa bort en viss mängd vatten beroende på volym och densitet. Med en massa riner i magen så blir det inte mycket vatten över till de andra badgästerna. De små röda stugorna skulle spolas bort från campingen av översvämningen och fiskedammen skulle fusioneras med sjön, vars biologiska fauna för evigt skulle vara förändrad.

En ekologisk katastrof i proportion med BP:s, typ.

Snaggo

Det blåste kraftigt i Fredrika igår. Förändringens vindar drog genom huset och lämnade mitt huvud bart, som en skogsdunge efter en kraftig storm. I sann anglo-patriotism av huliganmodell rakade jag av mig håret för att vara solidarisk med Rooney and the lads. Eller inte. Egentligen var det ett steg mot att bli av med tankeströsslet.

Jag önskar att jag kunde skriva att snyggot blev ett snaggo, men det vore tyvärr att ljuga och inte ens jag ljuger på en söndag.

Albin and the Passions

Idag har jag ägnat mig åt två av mina stora passioner: jag har skruvat i en bil och ätit leverbiff.

La dolce vita!

Motsägelsefullt

Tänk att en overall kan vara under all kritik modemässigt och funktionellt.

Det förbjudna ordet

Om jag skulle få välja ett enda ord att radera från det svenska språket så skulle jag välja entusiasmera. Vilket idiotiskt ord! Varför inte bara säga "skapa entusiasm"? Det är som om det skulle vara tillåtet att säga: konfliktera, vålda, slagsmålera o s v.

Hittepå.

Rumour has it

Rykten säger att det bedrivs en verksamhet på Folkets Hus där det säljs "kramar deluxe". Är det i så fall inte lite konstigt att Fredrika Själavårdscenter (frireligiöst sällskap) ligger i princip rakt över gatan från denna "Fredrika själavandringscentral"?

Det blir på något sätt en fin symbolik över moral. På ena sidan finns det goda (Själavårdscenter), på den andra sidan finns det onda - lustan - (Själavandringscentralen) och mitt där emellan går människorna (på vägen).

Jesushellbabygoddamnno som Phillip Jeffries i Twin Peaks skulle ha sagt.

Albin goes down

Som ni säkert har märkt så har antalet inlägg per dag minskat under de senaste två veckorna. Orsaken är förstås att jag glider runt på/med gräsklippare hela dagarna och därför inte får några nya intryck att skriva om. Botten har nåtts under de senaste två dagarna då jag nedlåtit mig själv till att skriva putslustigheter. Korta putslustigheter dessutom.

Sittande på gräsklipparen skramlar tankarna runt i huvudet, ungefär som de hoprullade lotterna i en tombola. De tankar som slutligen slumpas fram i den metaforiska tombolan har aldrig något samband med det vardagliga livet och ger därför inte uppslag till något att skriva om här. Oftast är det bara ord som skramlar fram. Ord som sått ett frö (vilket leder tankarna till internskämtet "Jag ska så mina frön") till ett nytt prettoprojekt. Dra inte för stora växlar av det utan vi lämnar det därhän så länge. Troligtvis blir det ingenting, eller för att citera en vis man - "Men det får vi se hur det går".

Lawnmowing log stardate 100610

Idag har jag arbetat i parken, så nu parkerar jag mig själv framför datorn.

Lawnmowing log stardate 100609

Idag har jag klippt och trimmat slänter, därför släntrar jag numera fram.

Motprestation

Let's face it, en blogg är inte mer än en enkelriktad icke-verbal kommunikation mellan två parter - jag skriver och du läser. Därför tror jag att det i de flesta fall är så att ni känner mig bättre än vad jag känner er och det gör i sin tur att det känns lite som att jag "outar" mig inför er (OBS! Inte som Ricky Martin). Som om vi skulle vara i en park och jag är mannen med trenchcoat och ni är dem jag blottar mig för, typ.

Jag skriver liksom ett fortlöpande försvarstal till varför jag är som jag är. Det är min del av kommunikationen. Er del av kommunikationen är att tyda denna "bruksanvisning" och sedan anpassa ert sätt att vara då ni umgås med mig, mihihihi! (vansinnesfnitter).

Lawnmowing log stardate 100608

Idag har jag klippt gräs. Igen. Inga konstigheter. Men idag skulle jag klippa vid reningsverket, alltså där Fredrikabornas samlade kroppsavfall samlas. Den sista anhalten - dumpstationen for those who take a dump. Ingenstans växer gräset så snabbt som där (vilket bevisar att invånarna i Fredrika är välmående).

Hursomhelst.

En av bassängerna där allt avfall samlas hade svämmat över och därför hade marken bakom bassängen underminerats och förvandlats till sörja. Tack vare det långa gräset (som växer som gräs, så att säga) så såg jag inte hur lös marken var. Därför höll jag på att köra fast. Det var nära, otäckt nära, att jag bokstavligt talat skulle sitta i skiten, men min gamle vän John Deere redde ut situationen (differentialspärr, hallelujah!).

Vardagsdramatik.

The fabulous life of Albin #2

Mitt fabulösa (ironi!) liv består av mer än bara böcker. Som ett led i att försöka presentera mig själv inför eder, kära läsare, så ska jag nu försöka beskriva mina fobier. I min mening så är det få saker som talar om så mycket om en person som personens fobier, so here goes:

• Second hand butiker - En butik fylld med avlagda saker som andra människor inte vill ha längre. Tänk dig det, en butik fylld med oönskade saker. Som om ett helt samhälle anordnade en loppmarknad. Men det är inte det som är det värsta, utan det är lukten. Lukten av tusentals saker från tusentals människor under samma tak. Det är ett potpurri av parfym, läder, svett och andra kroppsodörer. Usch!
• Juice med fruktkött (och alla andra drycker med klumpar i) - Den där känslan av fruktkött som stryker mot gommen, som jag hatar den! Det påminner om alla de gånger mamma skulle försöka tvinga i mig välling som liten. Välling med makaroner... Om det finns ett straff värre än döden så är det att behöva dricka varm välling med makaroner i. Det förefaller onaturligt att det ska vara klumpar i juicen, det är som om man försöker leka gud och skapar en kompromiss mellan att äta och att dricka. Juice dricker man och frukt äter man. Punkt.
• Clowner - Jag är av den uppfattning att alla fobier härstammar från något traumatiskt under barndomen. Ta mina obehagskänslor mot clowner som exempel. De grundar sig i mina allra första cirkusbesök där det fanns clowner som försökte vara roliga, men egentligen var de bara obehagliga då de gick runt och tog på allihopa. Finns det något falskare än en clown? De lägger sig till med en påhittad personlighet, pratar med tillgjord röst och döljer sitt ansikte bakom en mask av smink (en mask lika blek som ansiktet hos en död människa, vilket ger barnen den allra första föraningen om döden).

Den ultimata mardrömmen vore alltså en clown iklädd en skinnjacka köpt på second hand som bjöd på apelsinjuice med fruktkött i. Spooky!

Nike

"Göre ba!" - den svenska versionen av "Just do it!"

Grillapati

Idag har jag firat den svenska nationaldagen the american way. På amerikanskt manér grillade vi för mycket och åt för mycket. Jag åt så mycket att jag blev helt apatisk. Matsmältningen krävde en så stor mängd energi att alla andra av kroppens processer stängdes ner. Så då satt jag där vid middagsbordet, fortfarande vid liv men med nedsatt existens. Jag hade nått existensminimum, typ.

Grillapati - en sommarsjukdom.

Replikation

Apropå det där filmcitatet av Frank Booth, här kommer en kort lista över fler minnesvärda filmrepliker:

• "Jesushellbabygoddamnno" - David Bowie i "Twin Peaks: Fire Walk With Me"
• "Heineken? Fuck that shit! Pabst Blue Ribbon!" - Dennis Hopper i "Blue Velvet"
• "Ruuun! Gooo! Get to the chopper!" - Arne Schwarzenegger i "Rovdjuret"
• "The horror! The horror!" - Marlon Brando i "Apocalypse Now"
• "Dug int' svenske fjälla nu?" - Kvinna från Vilhelmina med otroligt gnällig röst i "Sällskapsresan 2: Snowroller"

Att passivitetsskämmas

Idag har jag varit till Umeå, jag handlade och rensade lite i lägenheten för att förbereda inför den stundande flyttstädningen. På väg till busstationen, på Vasaplan, såg jag en liten folkklunga som stod och fotograferades. Det verkade ha varit någon slags prisutdelning eftersom en kvinna och en man i klungan hade tilldelats varsin blombukett och paket. Det var nog en finare tillställning med tanke på att den prismottagande kvinnan bar en festblåsa och mannen försökte sig på casual elegance genom att kombinera en mocka-kavaj med ett par jeans. Jag gissar på att jeansen var nyinköpta på Dressmann dagen till ära, det där klistermärket som visar byxornas storlek satt nämligen kvar. Pinsamt. Jag skämdes å hans vägnar.

Det måste vara empatins baksida, den där benägenheten man har att skämmas över saker som andra gör (huruvida jag är mer eller mindre empatisk än genomsnittet lämnar vi därhän). Den där passivitetsskammen, som uppstår av att någon t ex har suttit på en chokladbit och därefter går omkring ovetande om det, kan vara lite jobbig tycker jag. Jag blir lite illa till mods av det. Men bara då det händer såna som jag uppfattar som sympatiska människor (d v s alla utom de som jag räknar som strebrar och överallvarliga).

Ain't that a shame.

The f-word

"Fuck you, you fucking fuck!" - återkommande replik från filmen "Blue Velvet" där Dennis Hopper spelar Frank Booth, mannen med världens mest begränsade svordomsvokabulär.

Et tu, munnen?

Idag sms:ade en person som ville komma och titta på lägenheten. Eftersom jag befinner mig i Fredrika, ambulerande mellan kommunens grönytor, kunde jag inte visa lägenheten idag. Därför kom vi överens om att jag skulle visa lägenheten imorgon istället. Trodde jag.

En stund senare ringde personen. Som ni redan vet så är "talkin' on the phone not my speed" så den vanliga paniken, ångesten och skräcken infann sig direkt då ringsignalen slog sitt första ackord. Jag kunde inte heller låta bli att svara då personen visste att jag hade telefonen på mig eftersom vi hade haft sms-korrespondens tidigare. Så jag svarade. Hon, det visade sig att personen var en tjej, undrade om det inte gick för sig att kvartersvärden låste upp och visade lägenheten.

Det kändes inte bra, dels för att Jonas jobbat natt och därför låg och sov och dels för att det är lite olustigt att främmande människor skulle få tillgång (förvisso tillfälligt) till mitt hem. Hjärnan sa "Nej nej nej nej nej" och därför blev jag förvånad då jag hörde mig själv säga "Det går bra". Munnen agerade Judas Iskariot och svek mig.

Jag blev verbalt bedragen av mig själv.

(...och jo, jag ringde och förvarnade Jonas).

Going postal

Är det inte märkligt att så fort någon löper amok och mördar tio personer så säger den närmaste omgivningen alltid att de tycker att personen verkat så normal? De säger alltid att de aldrig hade kunnat tro att personen skulle go postal och och försöka meja ner en hel by. Alltid.

Går det verkligen inte att se några tecken på att förståndet håller på att brista? Är man verkligen helt normal tills ögonblicket då första skottet avlossas? Kan någon som uppenbarligen mår så dåligt verkligen upprätthålla en fasad så länge att illamåendet resulterar i en kaskad bly istället för en kaskadspya?

...eller behöver de där människorna i den närmaste omgivningen ett nytt umgänge så att de får en ny uppfattning om vad som är normalt och inte?

(Men å andra sidan, definiera begreppet normalt!)

Glesbygdsromantik

I lördags, på rockfesten hemma i byn, stod jag i biljettkuren och tog inträde. Förutom en idiot från Örnsköldsvik och en annan från Lycksele var de flesta trevliga och glada.

En aningen överförfriskad man med medföljande sällskap kom fram till kuren och sa: "Jag ska betala för mig och för världens vackraste kvinna". Det tycker jag var mycket fint sagt. Skönhet är som jag nämnt tidigare (vid åtminstone fem tillfällen) en definitionsfråga. Det skulle troligen inte vara någon fler än mannen i fråga som skulle ha ansett att kvinnan var världens vackraste och det är det som gör det så fint. Det är lite som i countrylåten "The most beautiful girl in the world" där en man är ute och letar efter sin kvinna och frågar alla om de sett, just, "the most beautiful girl in the world". Orimligheten i att alla ska definiera henne som det största snyggot är om någonting en kärleksbetygelse.

Det är kärlek countrystyle.

3000 Man

Nu har antalet spelade Rolling Stones låtar på min last-FM användare nått 3000. Det motsvarar ganska precis 41 % av mina totala lyssningar.

Stoned!

Hair Genius

Jag vet inte om ni tänkt på det, men är inte genialitet ganska likt hår? Hår ser som bäst ut då det är på gränsen till att vara smutsigt. Det är som snyggast och ligger som bäst då det balanserar på den tunna linjen till att vara flottigt. Samma sak med intelligens. Genialitet gör sig bäst på gränsen till galenskap.

Jag tror att man är som smartast i ögonblicket innan gränsen till att skära av sig öronen och skicka dem med posten passeras. Ju mer av hjärnans vanliga funktioner som kan kopplas bort desto högre blir tankekapaciteten kring ett riktat ämne. För det är det som som är genialitetens begränsning - ett intelligensens tunnelseende. Försök tänka ut ett geni (förutom DaVinci!) som inte begränsades till mer än ett område så förstår ni vad jag menar.

Lunner

De senaste veckorna har jag ätit lunner, ni vet som brunch men med lunch och middag istället - lunner. Blodsockerfallet blir inte lika stort som om man äter lunch vid "vanlig" tid och brukar träna vid middagstid. Dessutom slipper man träna på fastande mage. Positivt.

Lunner kan rekommenderas för de stillasittande som har möjlighet att äta en lite senare frukost eftersom kalori intaget, sett över hela dagen, blir lägre av att slå ihop de två måltiderna (förutsatt att ingen middag äts naturligtvis). Det kan vara ett sätt att bli av med lite trivselvikt. Positivt.

Å andra sidan är det nog bara studenter och arbetslösa som har tid över till att äta lunner. Negativt.

/ Albinrexia

Gräsklipparmannen

Den metaforiska plogen i föregående inlägg är egentligen en gräsklippare. Jag ska hem till byn för att börja sommarjobba.

Det ligger något oerhört rogivande i att klippa gräsmattor, något harmoniskt. Lukten av nyklippt gräs i kombination med solsken och bra musik i hörlurarna - det är nästan transcendentalt.

"I love the smell of lawnmowers in the morning", typ

Goodbye Yellow Brick School

Nu får det vara nog. Jag lämnar Handelshögskolan för näst sista gången och åker hem till Fredrika istället.

"So goodbye yellow brick road

Where the dogs of society howl

You can't plant me in your penthouse

I'm going back to my plough"

...som Elton John sjunger i låten som rubriken ovan är en spoof på.

Sympathy for the meister

Under natten mot lördag var meister ute och tävlingscyklade mot en bil på en cykel vars däck var lite rundare än vanligt (det kan också ha varit meister som var lite mer rund under fötterna än brukligt). Trots att han tankat sig själv med raketbränsle slutade det med en vurpa, en fraktur i axeln och skrubbsår på his once so youthful face.

Ett par övningar in i dagens pass på IKSU började det värka i min axel. Det mystiska är att det är precis samma axel som meister gjorde illa sig i. Som om axeln har gått ut i strejk för att sympatisera med meisters. Det är lite som då man var liten och började grina för att kompisen gjort illa sig. Nästan som om man telepatiskt kunde känna kompisens smärta. Telempati, typ.

Med tanke på rådande motivationsstrejk och den nytillkomna axelstrejken så måste det finnas franska gener simmande i den Strömbergska genpoolen.

Utopia

Jag skulle vilja bo Drover's Run, stället där tv-serien McLeod's Daughters utspelar sig (en serie som blivit en vana att se under uppsatsskrivandets gång). Tänk utopin i att vara omgiven av kvinnor, få jobba utomhus och samtidigt få gå draperad i flanell på daglig basis.

En utopi!

Väsenskillt

Förresten: Party pooper och Party popper = motsatser.

Den eviga kampen mot kameran

Om det finns något värre än att fastna på bild så är det att fastna på bild då man inte är riktigt beredd (och om man är beredd kan man undvika att hamna på bild). Man liksom fastnar mitt i en rörelse eller mitt i en konversation. Allting blir ryckt ur sitt sammanhang eftersom bilden bara fångar ett ögonblick av situationen och det resulterar alltid i att man ser ut som ett åkerspöke. Alltid. Varenda gång.

Och för att vrida om kniven riktigt så hamnar bilderna på Facebook för allmän beskådan.

Kanske borde jag istället göra som den där överallvarliga killen? Låt oss säga att han heter Spexel Arson (vilket är ett anagram, så om ni har "brown capacity" borde ni kunna lista ut det riktiga namnet). Spexel Arson har samma ansiktsuttryck i varje bild, han poserar på vartenda fotografi. Han är en manlig motsvarighet till Paris Hilton. Det är väl på sätt och vis smart, eftersom han redan i förväg vet hur han kommer att se ut på bilden. Men å andra sidan, hur förbereder han sig för oförutsedda fotograferingstillfällen? Agerar han "stoneface" och håller samma ansiktsuttryck hela kvällen? Försöker han att bara tänka på tråkiga saker så att han undviker att skratta och på så sätt förstöra sin pose?

Borde jag också göra så, att låtsas vara som Cher efter plastikoperationerna och inte "bust-A-move" i ansiktet någon gång under kvällen? Eller ska jag satsa på att se arg och hotfull ut istället? Det skulle dessutom ge den positiva spin-off effekten av att ingen vill fotografera "den där killen som ser arg ut". Men å andra sidan skulle jag framstå som en party pooper om jag såg arg och hotfull ut hela tiden. Det skulle hota feststämningen, typ.

Posing a threat, är det bästa lösningen?

Booze

Med först Umeås och sen byns största fylleslag i det nyblivna förflutna så känns det äntligen ( jag borde ha dragit in "!!!!!") lämpligt att skriva om alkohol. Jag fascineras av det, av hur det blivit en nödvändighet för att kunna umgås i större sällskap (som inte är frireligiösa), av hur accepterat det är inom samhället, av hur det är besjunget och bespottat inom populärkulturen och av hur det kan ta fram det bästa hos vissa och det värsta hos andra.

Alkohol är lite som demonen Legion i bibeln, ni vet den som har tagit över en mans kropp och som Jesus skickar in i en flock grisar som gör ett lämmeltåg och dränker sig i vattnet. Legion är ju egentligen flera demoner (därav namnet) och därför tycker jag att det blir en ganska passande jämförelse. Alkoholen fyller nämligen flera funktioner, den är som en schweizisk armékniv i sociala sammanhang (och likt alla knivar så kan den också vara farlig, tänk på det kids). Det är ett socialt smörjmedel, ett syntetiskt självförtroende, ett verbalt laxermedel och ett emotionellt upp-/nedtjack - allt i samma förpackning.

Bussosaurier

Är det bara jag som tycker att lokalbussarna i Umeå påminner om dinosaurier? De är stora, långsamma, klumpiga och chaufförernas konstanta pumpgasande med efterföljande panikbromsningar gör att de låter som plågade urtidsdjur.

Albin got fingered

Igår var det tillställning hemma i byn. Det rockade och det rollade hela kvällen. Huvudsakligen spelades dock rock med tanke på att det verkade spela mindre roll över hur folk betedde sig. Då jag och JT på eftermiddagen klev av bussen ute vid hållplatsen vid 92:an var det första vi mötte en sliten Mercedes vars passagerare gjorde obscena fingertecken mot oss. Innan vi hann svara med att också "flippa the bird" så hade de hunnit köra iväg.

Jag kände mig nästan skändad. Vad hade jag gjort för att förtjäna ett finger egentligen? Var det för att jag gick draperad i flanell på överkroppen? Var det alltså ett slags hatbrott (grundat i avundsjuka)? Med tanke på hur fördelningen ser ut bland flanellskjortebärare så gjorde de lite av ett risktagande. Tänk om jag hade varit en tough-guy! (och för den som undrar så tillhör jag alltså kategorin "De som tycker att det känns som att gå klädd i en kram").

Jag förstod att de skulle vara vid rockfesten senare på kvällen så jag hade god lust att "go Karl-Alfred" och slå in tänderna på dem (det hade varit roligt att se dem försöka "spela Allan" utan smajlklaviatur). Men det gjorde jag inte. Den aggressivitet jag känt under eftermiddagen orsakades i grund och botten av för lite sömn, så en power-nap senare hade tough-guy tankarna försvunnit. Alla kvarvarande aggressioner fick istället utlopp genom armbrytning inne på serveringen (titelförsvarare heck yeah!)

Slynglar!

Kineseri

I går blev jag bjuden på lunch av mamma. Vi åt lunchbuffé på kinarestaurangen Eurasia och som alltid resulterade kombinationen av yours truly och bufféer i magont. Det blev "chinese democracy" i magen.

En berättelse från verkliga livet.

Pessimism

Igår var jag ute i svängen och träffade mina blivande före detta klasskompisar en sista gång. Vi skulle inte ut på någon krog, så jag tvekade om jag skulle ta med mig körkortet eller inte. Med förevändningen om att det kunde vara bra att ha med sig legitimation om jag skulle behöva identifieras vid en olycka, så tog jag med det ändå.

Ingenstans kraxar olyckskorparna så högt som inne i det egna huvudet.

True story

Syrebrist

I södra USA (var annars, ya hear?) hade en yngling kraschat in i ett träd efter att ha svimmat av att hålla andan. Tanken var att föraren skulle hålla andan under den tid det tog att passera samhället som snart skulle köras igenom. Resultatet blev att alla fyra som färdades i bilen fick föras till sjukhus. Till saken hör att det var ett litet samhälle, bara 0,5 km långt, och att föraren körde i 90 km/h (enligt ett vittne). Om man kör i 90 km/h så förflyttar man sig en sträcka av 1,5 km i minuten. Det innebär att en kilometer passeras varje 40 sekunder och att en halv kilometer tar 20 sekunder att köra.

Om man inte kan hålla andan i 20 sekunder utan att svimma så kanske det är läge att dra ner på cigaretterna?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7200804.ab

Det där med klistermärken och tryck på t-shirtar

Om det är någonting som kännetecknar "bumper stickers" så är det putslustighet. Nere på parkeringen här på Kvartsvägen finns det en liten Nissan med klistermärket "Större bakrutor till småbilar!", klistermärket är gjort med bokstäver som blir mindre för ökad effekt. Eller klassikerna "Honk if you're horny" och "How the hell am I driving? Call 555-fck-U". Samma sak med t-shirtar som "My other t-shirt is in the laundry" eller, tjejvarianten, "If you can read this your eyes are too low" (trycket sitter på kvinnornas behag). Sen finns det också snällare versioner, som "Mom and dad went to London and all I got was this lousy t-shirt" (en mer vågad variant vore "My other personality got around all over London and all I got was a swollen prostate").

Det känns lite som studentspex, den där putslustigheten. Något som är påhittat nere i källaren på ett universitet av såna studenter som aldrig tycks bli bruna under sommaren (studenter som i själva verket är blekare i augusti än i april tack vare ett okontrollerbart eskalerande dataspelande under sommaren). Det är killar som tittar på Monty Python på daglig basis. Men jag ska inte vara den som är den, det enda som skiljer mig från dem är att jag är sämre på att räkna, så därför tänkte jag ge spexarna lite förslag på t-shirttryck med utbildningstema, såna där skämt av slaget "Byggarbetare gör det med stora skruvar" och "Dykare gör det djupt", något som de kan sitta och fnissa åt i källaren på universitetet:

"Civilekonomer gör det sparsamt", "Tekniska fysiker gör det onödigt komplicerat", "Tekniska fysiker gör det inte alls" (meister - SKOJA!), "Teologer gör det med dåligt samvete", "Farmaceuter gör det med hjälp av piller", "Optiker gör det med skärpa", "Audionomer gör det högljutt" osv.

Putslustigt.

Albinvardet.blogg.se

Dagens drapering:

Var det bättre med bild än med ord?

Rofl-ing with the flow

Just nu sitter meister bredvid mig och skryter om, för att citera: "Hur jävla rolig man kan vara ibland på msn".

His jokes makes me crack up like being hit with a tire-iron in the head.

meister - en komiker i vardande.

Böcker

Just nu pågår en kampanj på universitetet som går ut på att samla in böcker som ska skickas till Zimbabwe. Det är en mycket fin och human tanke, men innan man bärs iväg av euforin som goda gärningar medför så måste man stanna upp och fundera. Vad har egentligen de afrikanska barnen för nytta av böcker på svenska? Det officiella språket i Zimbabwe är engelska, så jag kan inte för mitt liv förstå varför barnen ska få lära sig att läsa med hjälp av svenska böcker.

Eller genomförs kampanjen enbart av sympatiska skäl, för att få de afrikanska barnen att förstå att på andra sidan jorden, i det snöklädda Sverige, där finns det minsann människor som tänker på Er i Zimbabwe och därför skänker sina utnötta böcker. Skulle de då bli glada, de afrikanska barnen? Skulle de reagera på samma sätt som i "Karl Bertil Jonssons Julafton" - där en utslagen analfabetisk människospillra rörs till tårar av att få den franska originalutgåvan av "Les Mots" - om de fick Strindbergs samlade verk?

...men tänk om vi bara skickar pocketböcker med tantsnusk! Då skulle vi för guds skull förstöra flera generationer afrikanska barn! Det skulle utmynna i afrikansk dekadens. Som en vuxenversion av det där pratet om att "Vilse i pannkakan" förstört en hel generation, typ.

...eller är tanken att göra en svensk koloni av Zimbabwe?

Men det är väl vid närmare eftertanke inte särskilt humant att skicka gamla böcker? Om nu de afrikanska barnen ska lära sig svenska så kan de väl få lära sig modern svenska, så att det inte, vid ett eventuellt besök i Sverige, blir fel: "Törhända hafver jag kommit fel i mitt sökande efter den swenska hufvudstaden". Det är lite som med insamlingen av gamla glasögon som ska skickas till tredje världen, även om vissa säkert har synfel som stämmer överens med de, i Sverige kasserade, glasögonen så ska väl de andra inte behöva gå omkring i glasögon som inte passar? Bättre då att ge riktade bistånd!

Det är lite "Gudarna måste vara tokiga" över hela idén.

Put some hjortron on me baby

På tal om hjortronsylt vid godishyllorna, så är det precis så man känner sig i närheten av meister. Som hjortronsylt bland Tutti Frutti askar. I vissa sammanhang kan man vara som bara hjortronsylt - man har ett lite speciellt utseende, är kanske inte gillad av alla, men de som väl gillar de tycker att man är en lagom blandning av söthet och karaktär. Sen kan man också vara som hjortronsylt bland Tutti Frutti - man tycks vara lite felplacerad och den lilla söthet som man besitter står sig slätt gentemot omgivningens.

It's quite a jam, isn't it.

(Visste ni förresten att hjortron är ett teleskopord för hjort + ostron?)

Tvångstanke

Vi var nyss på Ica Maxi, jag och meister. Jag vet inte om ni har tänkt på det, men det brukar alltid ligga udda varor i de där "tre-för-tio kronor" godishyllorna närmast kassan. Det kan vara allt från krosskadade mums-mums till ekologiska dambindor. Idag låg det en burk hjortronsylt vid den kassa som vi stod vid. Den låg mitt bland Tutti Frutti askarna, som en katt bland hermelinerna.

Tänk om man led av tvångstanken att vara tvungen att köpa alla de udda varor som låg vid godishyllorna. Tänk ångesten av att gå in på affären med 100 kronor, plocka på sig varor för 100 kronor och sedan se att det ligger en burk hjortronsylt vid kassan. Tänk vad jobbigt det skulle vara att behöva gå tillbaka med någon annan vara för att ha råd med hjortronsylten. Tänk sedan att komma tillbaka till kassan bara för att se att någon annan lagt ifrån sig en annan vara. Tänk paniken! Paniken i att utgöra skytteltrafik mellan hyllorna inne i butiken och kassorna, paniken i att aldrig få komma hem.

OCD (vilket alltid får mig att tänka på OCP - RoboCops arbetsgivare)

Popeye

Då jag var (det något relativa begreppet) liten så var Karl-Alfred min favorit bland tecknade serier. Jag tyckte att det var lite häftigt att de illustrerade hur stark han blev av spenat genom att visa en bild av t ex ett elkraftverk eller en stridsvagn på hans biceps. Och sen effekten av att de spelade "Yankee Doodle"efter att Karl-Alfred, givetvis i massivt underläge och stående på fallrepet, fått i sig en burk spenat, DÅ visste man att rättvisa skulle skipas. Det var starka scener för en femåring.

Jag kom att tänka på Karl-Alfred igår då jag läste en artikel om spenat, så därför var jag tvungen att mätta det uppkomna nostalgibehovet genom youtube. Det var inte riktigt samma sak, att se det nu som att se det då, men det var helt okej ändå. Sådär i efterhand märkte jag dock varför det inte görs några Karl-Alfred klipp numer, sånt där som man inte la märke till då man var mindre:

• Våldet! Budskapet som förmedlas är att konflikter löses med prat - genom att tala med nävarna, that is. Den icke-verbala kommunikationen är den bästa. Resultatet blir också att det är mer våld i ett fem minuters avsnitt av Karl-Alfred än vad det är i en hel film med JCVD. Det är också en serie som visar på att du oprovocerat får smälla till mexikaner om de flinar mot dig (se klippet "Blow me down").
• Förstörelsen! Varje avsnitt brukar mynna ut i att Karl-Alfred och Bluto gör upp i ett handgemäng, men de tar aldrig hänsyn till lokalen de slåss i. Väggar raseras och fönster krossas, men det gör inget. Det spelar ingen roll om det är hemma hos deras gemensamma kärleksintresse Olive Oyl, om hela huset rasar omkull så är det inte värre än att de ändå går ut och firar att Karl-Alfred vunnit fighten.
• Utnyttjandet! Det är tydligt att Olive Oyl lider av något slags begåvningshandikapp, vilket gör att hon inte tillåts ha någon egen vilja. I ett avsnitt blev hon kär i Bluto och det tilläts inte av Karl-Alfred, och så var det inte mer med det. I varje avsnitt är hon dessutom intresserad av Bluto, trots att han försöker våldta henne princip varje gång. Hon är inte en del av begåvningsreserven och det utnyttjar de två kombattanterna fullt ut.

Men jag gillar det ändå! Det finns vissa saker med serien som gjorde så starkt intryck på mig som liten att de kommer sitta i livet ut. Om jag t ex någon gång skulle tatuera mig, så finns det egentligen bara ett alternativ: ett ankare på underarmen.

Poppin' the sailor man!

Cravings

Jag fick just en enormt sug efter falukorv, det måste antingen betyda något freudianskt eller att jag är gravid.

...eller så är det bara en vanlig tisdag.

Exile on Kvarts Street

Nu då värmen försvunnit känns det som om man är tvingad att gå i exil inomhus. Speaking of which, nyutgåvan av Exile on Main Street är mycket bra.

(En lika silky smooth övergång av ämne som vanligt).

Stones!

Migrationsverket

Det verkar som att ryssvärmens visum gick ut till slut...

Nattsudd

Så här kan det inte fortsätta! Även om countrymusik gör sig bäst efter midnatt så kan jag inte ägna halva natten åt att surfa runt på youtube.

True story

Det där med rubriker

Rubrik i blogg på VK.se: "Ägg fisar luktar inte gött". Förvisso en bra observation av skribenten och kanske en del av vardagsdramatiken, men är det en bra rubrik? Är tanken att en sådan rubrik lockar fler läsare än vad en annan rubrik skulle ha gjort? Eller var det bara en "hihihihi-gud-så-roligt-det-måste-jag-skriva-rubrik" i brist på annat?

Det var en tjej förresten, som låg bakom rubriken och inlägget.

Kill screen

I torsdags var meister här och lånade mitt Internet då han skulle skicka in en hemtenta. En av frågorna i tentan handlade om utilitarism - att skapa nytta för så många som möjligt. Motsatsen till utilitarism är egoism - att bara skapa nytta till sig själv. Egoism är alltså ett självförhärligande. Att sätta sig själv på en piedestal. Om man gör något egoistiskt så boostar man sitt ego, den där uppfattningen om att man är bra på att göra någonting eller att man har gjort något bra. Men det krävs inte en egoistisk handling för att boosta egot, det räcker med att göra något som man är nöjd med eller nöjd över.

To cut to the chase: Idag åstadkom jag en "kill screen" på gymmet då jag körde hantelrodd. Alla som har sett dokumentären "King of Kong" vet vad en kill screen i tv-spels sammanhang är: att maxa ut det fysiska minnet i gamla arkadspel genom att klara så många banor att spelet inte kan skapa nya banor, vilket gör att spelet freakar ut och en massa bokstäver, siffror och andra symboler syns på skärmen. I gymmet är det ungefär samma sak, man maxar ut högsta tillgängliga vikt (notera att det inte är högsta möjliga). Det var bra för egot, den där kill screenen (återigen snyggt vinklat av mig, så att jag verkar vara jättestark).

Det blir ett jack i kolven, som jägare brukar säga.

Stuck inside of Gimonässpåren with the skavsårs blues again

Jag fortsätter med Dylan spoofen i ett inlägg till (var det överhuvudtaget någon fler än dylanologen JT som förstod att det var referenser till låten "Stuck inside of Mobile with the Memphis blues again?).

Hursomhelst.

Igår gjorde jag säsongspremiär på elljusspåret här på Carlshem (även om det heter "Gimonässpåren"). Det är en jobbig bana eftersom det saknas utförsbackar och därför känns som om man springer uppför hela tiden. Det blir inte bättre av att spåret är preparerat med barkbitar, vilket gör att det känns som att springa på en tvättsvamp. Att springa på bark är ungefär motsatsen till att glida runt på en räkmacka, det är mer som att traska runt på en husmans, en blöt sådan. Därför var det ganska tungsprunget, i alla fall till en början. När den beryktade ångan hade byggts upp och kroppens fyra vätskor var i balans (enligt antikens vetenskap) gick det bättre. Precis som med ångmaskiner så förekom det friktion och i mitt fall uppstod friktionen av att mina "delicates" knölade ihop sig och skavde mot ljumskarna. Därför har jag haft low down blues down under sedan igår.

Skavsårs blues.

Sea Bass

Just nu visar kanal 9 "Dum & Dummare". Cam Neely, som blev tvungen att sluta spela hockey efter att ha blivit söndertacklad av Ulf Samuelsson, spelar hårdingen "Sea Bass"som Harry och Lloyd träffar på en diner. Filmen är värd att se enkom för Cam Neelys rollfigur och han kan troligen vara den bästa skådis som NHL någonsin genererat (Marty McSorleys prestation i "ConAir" är tvivelaktig).

Roger that over

Stuck inside of IKSU with the blodsocker blues again

Ibland känns blodsockerfallet då man tränar innan middagen ungefär som att falla från ett hus. Man får the blodsocker blues.

True story.

Betingning

Jag har märkt en sak. Varje gång jag passerar en snygg tjej så måste jag justera frisyren efter att tjejen gått förbi. Inte innan utan efter vi har passerat varandra. Det är klart att jag vill se presentabel ut, men logiken i att försöka få ordning på håret efter att tjejen har passerat är lite märklig. Som om det är acceptabelt att se ut som ett åkerspöke före och under, men inte efter det där 0,5 sekunders mötet. Ett bra resonemang för att göra ett bra första intryck. Eller inte (hur stort intrycket nu blir av det obefintliga sociala samspel som hinner ske av att passera varandra).

Det är som ticks, en betingad reflex.

Hard as a rock 2.0

Source: rollingstones.com

Glitter och glamour men samtidigt främmande, mörkt och lite skrämmande - definitionen av Rolling Stones.

Stoned!

Hard as a rock

Det går förstås inte att skriva ett inlägg om country utan att också skriva ett om rock. De är som yin & yang - det ena kräver det andra. Och precis som yin & yang så är country och rock varandras motsatser (om man bortser från "Cosmic american music", Gram Parsons försök att införliva de två med varandra). Country är lugnt och rock är fartigt.

Rock ska vara som sten (rock in english) - hårt, kantigt och i vissa händer farligt. Det ska vara destruktivt, som en explosion. Det ska vara som en revolution, något som skakar om genom att riva ner och bygga upp. Jag hade hittat ett bra exempel, men tyvärr hade klippet tagits bort från Youtube. Det var en live-version av "Rocks Off" med Stones från turnén -72. De tre första sekunderna i klippet då Keefen river av introt låter precis som mitt xbox gjorde innan det gick sönder. Ett hårt och metalliskt ljud som förkunnar att något är på väg att förstöras.

Rocken roll! (Som P:et brukar skrika vid festligare tillfällen)

Glädjeämne

Just nu visar de "Copland" på kanal 5. Det är en av mina absoluta favoritfilmer, mycket tack vare att Sly Stallone gör sitt livs roll som loser-sheriff.

Rekommenderas!

Country för dummies

Jag gillar countrymusik. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men jag tror att det beror på det är lite som en vuxenversion av Kamratposten. Lite fylla och droger, lite hjärta och smärta, lite slagsmål och rivalitet. Det ger en skön kontrast till 60-talets gladpop.

Låten "Pick me up on your way down" (bästa versionen är med the Flying Burrito Brothers) är närapå själva sinnebilden för countrymusik. Texten sammanfattar vad 99 % av alla countrylåtar handlar om (den kvarvarande procenten handlar om bilar): "Jag hamnade på dekis då du tyckte att du förtjänade någon bättre och därför lämnade mig för att rumla runt med andra män, men då de börjar behandla dig som skit, inte vill ha dig längre och får dig att också hamna på dekis så finns jag fortfarande kvar och då kan vi mötas mitt i misären och hooka upp igen."

Vardagsdramatik!

Ukrainsk marknadsföring

Tjernobyl - en strålande affärsidé!

Tjernobyl - en anläggning med stor utstrålning!

Tjernobyl - där mer än bara solen strålar!

Stuck inside of Carlshem with the genpools blues again

I morse då jag vaknade mådde jag som en kung. Den tidigare nämnda förfesten hemma hos meister blev en lugn tillställning och därför har gårdagen inte satt några spår i kroppen. På Scharinska var det som sagt mindre bra. Det var första gången som jag var där och det blev, minst sagt, en negativ överraskning. Hela stället var otroligt sunkigt, som om någon designat huset med Ålidhem i tankarna. Det värsta var ändå ljudet, eller snarare oljudet. Det gick inte att höra vilken musik som spelades.

Under promenaden hem igår (nattbuss? nej tack!) så började jag fundera om det inte var lite subjektivt, det där med ljudet. Eftersom alla andra sjöng med i låtarna, så måste de förstås ha hört vad det var för låtar som spelades. Det var en insikt som orsakade genpools blues. Men som JT konstaterade igår så är livemusik något som gör sig bäst hemma vid stereon med hörlurar på.

Word.

Lånta fjädrar

Det var väldigt varmt idag då jag och JT drog iväg till meisters förfest, så därför tog jag inte med mig någon jacka. Det visade sig vara ett inte alltför smart drag eftersom det blev väldigt kyligt på kvällen. Men som den gentleman han är, JT, så fick jag låna hans skjorta då jag skulle gå hem till Carlshem från stan.

Hygglo!

Besvikelse

Det borde ha varit roligt, det där Beatles vs. Stones, men det var det inte. Det var inte det minsta roligt alls. Ljudet var extremt dåligt och extremt högt, så hela grejen med att närvara vid tillställningen - att få lyssna på Stones - gick om intet.

Trist.

Men Ersboda visade sig från sin bästa sida under förfesten och ackompanjerade grillningen på meisters balkong med ett strålande solsken.

Mindre trist.

Fredagsfräckis

Nu är klockan över midnatt och idag är inte idag längre utan har blivit imorgon och imorgon är alltså idag samtidigt som det som var idag för tjugo minuter sedan numera är igår. Sammanfattningsvis: det är fredag och eftersom det är fredag så blir det mer legitimt att skriva något som inte är helt politiskt korrekt. För att anknyta till det där klippet med YMCA på finska i föregående inlägg så får det bli en fredagsfräckis med bögtema:

Varför har finska bögar så svårt att ragga upp män på krogen?

- Ingen vill ha en finne i röven.

Trumvirvel.

Om ni tycker att det var för grovt så är det naturligtvis ett problem som vi måste gå till botten med - till botten på en flaska Kosken!

Trumvirvel.

Skämt åsido, så har jag naturligtvis inget emot vare sig finska, andra utländska eller svenska homosexuella. Det känns som en bra sak att förtydliga så ingen eventuell ny läsare skulle få för sig att jag är homofob eller nåt. Jag som tillochmed passivt deltog i en demonstration mot homofobi förra veckan (passiviteten låg i att jag passerade demonstrationen på väg in till ICA Ålidhem).

Jag dånar

Finland, jag säger då det...

(Lägg särskilt märke till hur elorgelspelaren briljerar under de sju första sekunderna)

Locked-in syndrome

Under tiden i väntan på att få stänga balkongdörren tog jag en liten tupplur (hade jag bott i tecilans Mexiko hade jag istället kallat det siesta). Ibland då jag tillåter sömnen stjäla små stunder av dagen så hamnar jag i ett limboliknande tillstånd då jag vaknar. Så blev det idag. Det är som om hjärnan är vaken men kroppen fortsätter att sova. Det är en väldigt kuslig känsla och då det händer kan jag inte för mitt liv röra mig, jag blir helt förlamad i hela kroppen. Det går över efter ett par sekunder, men paniken av att inte kunna röra sig är lika otäck varje gång.

På tal om limbo alltså.

Rhinestone Cowboy

Idag då jag gick till gymmet (efter det där moment 22 med balkongdörren) kände jag mig som en badguy. Jag var klädd helt i svart medan alla jag mötte var klädda i ljusa sommarfärger. Som om jag var skurken i en westernfilm och mina svarta kläder skulle förtydliga för tittarna att: "här kommer han, boven".

The man who shot Liberty Strömberg, typ.

Tecilans förbannelse 2 - Evolutionens hämnd

Tänk om det är så att min nyfunna fallenhet för felstavning är ett slags hämnd av evolutionen. Att det är fel att jag stavar fel på ord som jag egentligen kan stava till, som om jag skulle ha gått bakåt i evolutionen. Typ som delfinerna gjorde då de som tidigare hunddjur gick (bokstavligt talat) mot strömmen och kröp ner i havet igen. Jag har kastat sten på evolutionen och nu har jag fått mitt straff.

Fail (Finding An Important Lesson som Gary Busey skulle ha sagt).

I-landsproblem

Idag har det, som ni säkerligen vet, varit väldigt varmt i Umeå. Därför har jag suttit iklädd endast shorts och haft balkongdörren öppen under större delen av dagen. Tydligen var det fler som tyckte att det var varmt eftersom det låg flera tjejer i bikini och solade nedanför balkongen. Även om jag uppskattar kvinnlig fägring, så blev det lite problematiskt då jag skulle stänga balkongdörren. Tänk om de skulle ha trott att jag var något slags pervo som stått och tittat på dem med balkongdörren öppen (endast iklädd shorts!) och nu fått tillräckligt med ögongodis och därför skulle stänga dörren! Det hade jag förstås inte gjort, herregud det vore ju snudd på ett kvinnofridsbrott att stå vid fönstret och "peepa", men tänk OM de hade trott det... Därför vågade jag inte gå nära fönstren heller, så jag fick spendera ett par timmar i väntan och apati sittandes i soffan tills de äntligen gick därifrån.

Dagens I-landsproblem: Att vara fången i sitt eget hem.

Tecilans förbannelse

För ett par dagar sen såg jag en rätt rolig felstavning, någon hade stavat tequila som tecila. Det är absolut inget fel med stavfel eller så, det kan hända den bäste (vilket kungen bevisar varje dag), och det var egentligen en inte så konstig stavning. Tecila. En felskrivning som ligger bra i munnen (till skillnad mot drycken) och som är betydligt mer logisk än "Marcollio" - Kissies stavning av Markoolio. Tecila. Jag vet inte hur ni läser ut det, men jag vill uttala det som "tesila". Om man uttalar det med ett s istället för ett k-ljud så blir det liksom att förflytta spritens ursprung från Mexiko till Finland istället (prova att säga tesila med finsk brytning så förstår ni). Och helt plötsligt blev internetfenomenet Tila Tequila istället Tiila Tesila.

Hursomhelst.

Efter att jag hade läst den där felstavningen så kunde jag inte sluta att tänka på den. Den fastnade i huvudet. Igår började jag smyga in kalas och fester som samtalsämne på msn bara för att få skriva "tecila". Jag frågade lite försynt om det skulle bli tecila-race i helgen, men det skulle det inte (tackochlov!). Så höll det på.

Idag då jag skulle skriva på uppsatsen var det idel felstavningar, jag skulle skicka ett mail till vår handledare och höll på att avsluta med "Med bänliga hälsningar /Jonathan och Alibn". Det var som om min medvetna felstavning har orsakat omedveten felstavning. Som om jag blivit drabbad av en förbannelse. Typ som den förbannelse som drabbade gravplundrarna i de egyptiska pyramiderna som gjorde att de dog (men som egentligen berodde på mögelsvamp i väggfärgen).

Tecilans förbannelse.

Feelgood

En bild som man blir glad av!

Jeanstyget! Bakgrunden! Brets fasthakade tumme! Pianobältet! Jemaines knäppta händer! Ansiktsuttrycken! Sättet Bret håller i jackan! Jemaines frisyr! Brets klocka!

(meister, det är Flight of the Conchords, kända från en komediserie)

Det där med stil

Det finns inte mycket som säger rock'n'roll som en skinnjacka (möjligen en canadian tuxedo). Det finns inte heller mycket som är så opraktiskt som en skinnjacka. Säsongen för skinnjackor är ungefär två veckor per år. En vecka på våren efter det att det blivit tillräckligt varmt men innan det blir för varmt och en vecka på hösten efter det att att temperaturen svalnat tillräckligt men innan det blir för kallt. Det är den rimliga säsongen alltså, men ändå ser man de som går i skinnjacka året runt. Vid sommarvärme, som nu, gör den verkligen skäl för namnet skinnjacka, eftersom det inte släpps ut någon värme blir det ungefär som att ha ett extra lager skinn. Vid vinterkyla råder motsatsen, det finns inget som håller kvar värmen, så det blir som att gå iklädd en köldskada.

Till skillnad mot solglasögonparadoxen så ser alla coolare ut i skinnjackor, så man kan förstå den praktiska avvägningen. Cool in the summer and hot in the winter eller too hot in the summer and too cool in the winter?

Function vs. Fashion

Partystämning

På fredag är det "Beatles vs. Stones" på Scharinska. Dit ska jag. Det kommer bli kul! Kombinationen av trevligt sällskap och Rolling Stones borgar för en bra kväll. Eftersom det finns få saker som jag tycker så mycket om som Rolling Stones, så börjar jag taggen redan nu. Partymode: ON.

Det är lite vanskligt, det där med att börja tagga för tidigt. I bästa fall lever tillställningen upp till de högt ställda förväntningarna som har byggts upp under veckan och i värsta fall bränner man sitt krut för tidigt och tillställningen blir lite avslagen. Risken finns också att man övertaggar och därför överdoserar på White russians så att tillställningen kapslas in i en dimma.

Om partystämningen blir för kraftig på fredag får jag göra som ett av de gamla originalen i byn brukade göra då det var kalas: gå ut på bron och skrika en stund. Han skrek inget särskilt, han gick bara ut på bron och skrek så högt han kunde. Han skrek ingenting rakt ut i ingenting, typ. Som en ventil för att släppa ut övertrycket.

Buseyism 2.0

LIMBO - Låst I Mellanläge, Behöver Omväxling.

Amatörfilosofi #4

Är det inte fascinerande att tillståndet "limbo" - att vara fångad i ett mellanläge - är beroende av "samba" - samband mellan omständigheter - för att kunna brytas?

Facebookgrupper 2.1

Just ja, jag glömde bort en sak (eller gjorde jag det enkom för att få skriva ett inlägg till?). Jag har ju skapat en grupp på facebook själv, en nonsensgrupp förklädd till en fanklubb. "Pål McCartney" heter den och ni får gärna gå med om ni känner för det.

Hygglo!

Facebookgrupper 2.0

Det har säkert inte undgått någon att det finns en ofantlig mängd grupper på facebook (förutom norrlandsgrupperna dårå). Många av grupperna förstår man att de finns, t ex fanklubbar och intressegrupper för samhällsorganisationer. Sen finns det också grupper som "Vi som gillar arbetsbyxer mer än finbyxer" (byxer!) och stating the obvious grupper som "Riktiga män slår inte kvinnor" (är det så en riktig man definieras?). Det finns grupper för ALLT. Men vad är meningen med att gå med i grupper som handlar om att man gillar arbetsbyxer mer än finbyxer? Är det en mötesplats för att hitta likasinnade som har samma fetisch?

Förslag på andra meningslösa grupper:

• Vi som stavar polis med "Å"
• Vi som inte kan säga "R" men som klarar oss bra i övrigt
• Vi som hatar allt, tills vi äter chips, då älskar vi allt
• Vi som vill ha en förening för män som hatar kvinnor
• Vi som äter glass till frukost
• Vi som tänder på tänder

Facebookgrupper

Varför finns det så många norrlandsgrupper på Facebook? Har vi norrlänningar verkligen så stort bekräftelsebehov att vi måste vara med i grupper som heter "Från Norrland, lite snyggare och lite bättre"?

Vad hände med den norrländska blygheten?

Buseyism

Jag kanske bitvis missbedömde Gary Busey ändå. Förutom att bara vara utseendemässigt skräckinjagande och otäckt impulsiv så är han också grundaren till s k "buseyismer". En buseyism är att genom akronymer förklara verkligheten. Enligt Busey betyder t ex ordet try egentligen "tomorrow's really yesterday" d v s om du säger att du ska försöka (try) göra något så har du egentligen redan bestämt dig om du ska göra det eller inte. Om du lovar att försöka göra något imorgon så har du redan idag bestämt dig.

Andra buseyismer är:

FAILING = Finding A Important Lesson, Inviting Needed Growth.

SOBER = Son Of a Bitch, Everything's Real.

Väldigt djupsinnigt sagt av någon vars hjärna saknar filtreringsförmåga.

Minnen 2.0

Jag ljög. Lite grann har jag fotograferat trots allt:

December 2009. JT ordnade spelkväll i sin sportstuga. Vi spelade "Så det kan låta" (meister och jag förlorade) och "Geni 2009" (meister och jag vann).

Januari 2010. Jag trampade skoterlederna kring byn och tog en liten bensträckare uppe på Rävlyan. Klockan var 09.00 och det var äppelkindstemperatur (-23 grader).

Februari 2010. På grund av ett eksem i pannan hade jag planer på att skriva ett inlägg betitlat "Albin Gorbatjov".


Mars 2010. Mina gymnastikskor passerade åttaårsgränsen (och är "still going strong" när detta skrivs).

April 2010. JT och jag arbetar med en C-uppsats om privat pensionssparande.

Smell you later 2.0

Botten 5 - dofter:

1. Kokta grönsaker - en doft som tar bort all glädje ur luften. Kan förstöra en hel dag med sin blotta närvaro.
2. Gyttja - luktar som smuts.
3. Bränd motorolja - precis som i Twin Peaks! en lukt som ska tas som ett illavarslande tecken.
4. Varma OH-maskiner - Påminner om allt det tråkiga med grundskolan.
5. Välling - väcker minnet av tvångsmatning till liv (mamma skulle försöka lära mig att äta välling genom tvång, resultatet blev kaskadspyor och gråt - barndomstrauma)

It stinks!

Sirener

En modern motsvarighet till Odysséens Sirener?

Minnen

På tal om doften av fotografier så är jag väldigt dålig på att ta kort. Jag fotograferar aldrig utan brukar överlåta det till andra (samtidigt som jag försöker undvika att själv hamna på bild). Igår hittade jag och min syster en låda med blandade fotografier. Det var ett potpurri av bilder från då vi var små och bilder från innan vi fanns t ex då pappa var liten. Det var kul att titta på de gamla bilderna och få minnas tillbaka (även om minnet över barndomen tycks vara väldigt subjektivt), men lite vemodigt också. Att se bilder från tidigare gör mig lite illa till mods över att jag inte tar några bilder överhuvudtaget nu. Eftersom nuet är det framtida dået så kommer det inte att finnas några bildbevis på hur livet var just nu. Minnet är ett icke-tillförlitligt arkivskåp som lätt går i baklås, så därför blir bilder än viktigare.

Även om jag inte gärna vill figurera framför kameran så förklarar det inte varför jag inte tar mer kort själv (och därmed befinner mig bakom kameran). Det skulle vara tråkigt om en framtida återblick på livet skulle innehålla en lucka över åldern 16 - 23, så därför måste en ändring ske.

To the photo booth!

Meningslöst

Student-VM i innebandy ska anordnas på IKSU. Till vilken nytta? Jag förstår inte meningen med det, att arrangera ett världsmästerskap i en sport som inte ens är världsomspännande. Av vad jag har förstått kommer endast europeiska länder delta, så därför vore det mer passande att kalla det för student-EM. Går det verkligen att kalla sig för bäst i världen i en sport vars värld är mycket mindre än den verkliga världen? Värdet av guldet urholkas och blir kattguld, typ. Men å andra sidan, hur stor prestige är det att delta i ett mästerskap enbart för studenter? Låt mig omformulera: hur många av de stora idrottsmännen är/har varit studenter? Maradona, nja. Björn Borg, nja. Stenmark, nja. Jesse Owens, nja.

I regel brukar det väl snarare vara så att de som inte har talangen att bli en stjärna inom en idrott istället förlitar sig på sitt intellekt och söker sig till högre studier. Som jag har sagt förut så anser jag att innebandy är en fakesport, en sport som inte är en riktig sport, ingen elitsport. Ett argument som förstärks av det faktum att det går att vara proffs i innebandy samtidigt som man är heltidsstuderande. Det är alltså snarare en hobby än en proffsidrott.

En av arrangörerna sa i en intervju att "Student-VM är första steget mot att få med innebandy i OS". Den dagen de för in innebandy på OS-programmet så kan de lika gärna ta med litteratur igen också. Det enda som egentligen talar för att innebandy kan komma med i OS är det faktum att bara amatörer sysslar med sporten.

Innebandyproffs = phonies.

EDIT: Enligt meister så deltar Japan också i student-VM. Det blir alltså inte ett EM, det blir ett EM + ett land. Global sport, den där innebandyn...

In tipp condition

Idag har jag och AT tränat på brandstationens gym här hemma i byn. Bortsett från att vindkraftbyggarna har sitt kontor i rummet innanför och därför drar in stora mängder grus då de passerar gymmet (till och med mer sand än vad jag hade i mina "delicates" efter beachvolleyn i tisdags), så är det ett bra gym. Relativt sett i alla fall. Det som är mindre bra är att det inte finns så mycket utrustning eller viktskivor. Det är ett gym skapat av lite svagare människor för lite svagare människor. Relativt sett i alla fall. Därför uppstod vissa problem idag då vi skulle träna marklyft, viktskivorna räckte inte till (bra vinklat av mig det här, så att jag framstår som jättestark).

Det märktes klart att AT läst teknik på gymnasiet då han föreslog att vi skulle koppla ihop skivstången med gymmets enda maskin (vad är det med teknikarna och maskiner egentligen?). AT's idé gick ut på att koppla fast skivstången i maskinen med hjälp av en karbinhake och när skivstången sedan lyftes så drogs viktmagasinet i maskinen med. Vi provade och det fungerade riktigt bra. Pluspoäng till AT!

Jag vet inte hur bevandrade ni är inom styrketräning, kära läsare, men ni kanske känner till "sumomarklyft"? Man står som en sumobrottare med benen brett isär och greppar skivstången med händerna strax innanför knäna (till skillnad mot konventionella marklyft där skivstången greppas i axelbredd strax utanför knäna). Hursomhelst, sumomarklyften gjorde att det blev för smalt att stå på maskinens platta, så därför fick jag stå på golvet istället med en fot på vardera sida av nämnda platta. Konsekvensen av att inte stå på plattan och därmed fungera som motvikt blev att maskinen höll på att tippa. Tackochlov så tippade den inte och skadorna uteblev också eftersom det bara ryckte till lite i ryggen. Lugna puckar!

Walk of life: Ibland är man på topp och ibland är man på tipp.

Smell you later

Topp 5 - dofter:

1. Citrusfrukter - Julkänsla!
2. Motorsågsavverkningar - Kombinationen av motorsågsavgaser och fällda träd är som ebony and ivory = perfect harmony.
3. Ny hemelektronik - Återskapar den där euforin man kände som mindre då pappa hade köpt ett nytt tv-spel (Street Fighter II!).
4. Gamla fotografier - Doften av gamla minnen.
5. Nybakade bullar - Barndomsidyll.

Att sätta gränser

I ett tidigare resonemang jämförde jag kroppen med ett land. Likt alla länder så är det viktigt att tydligt visa var gränsen går, dels för att visa var gränsen går mot andra länder (människor) för att värna om sin personliga integritet och dels för att markera ut gränser för det egna landet (inse sina begränsningar).

Således, min gränsdragningspolicy:

• Att gå klädd i ett linne - tillåtet inom: Fredrika med omnejd.
• Att använda dialektorden "va i håken, e sänner, e dänner och e hänner" - tillåtet inom: tomtgränsen för Holmselevägen 28 (där mormor och morfar bor).
• Att gå klädd i shorts - tillåtet inom: Åsele kommun med dispens för elljusspåret på Carlshem.
• Att dra politiskt inkorrekta skämt - tillåtet inom: gymmet på brandstationen.
• Att äta mjukglass - tillåtet inom: inte tillåtet över huvudtaget (av hygieniska skäl).
• Att äta blodpudding med händerna - tillåtet inom: lägenheten på Kvartsv. 9B.
• Att föra en konversation med någon - tillåtet inom: en armslängds avstånd.
• Val av kläder inför kalas - tillåtet inom: anständighetens gräns.

Och så vidare...

Verklighetsuppfattning

Jag var nyss på Ica Maxi för att köpa lunch. Det där talesättet om att man inte ska handla på en fastande mage stämmer ganska väl in på mig. Förutom lunch impulshandlade jag också lösviktgodis och ballerinakex. Jag har en väldig begränsning gällande lösviktsgodis - jag kan inte köpa mindre än ett kilo. Det är en omöjlighet för mig och det allra värsta är att jag inte gör det medvetet. Det hela grundas nog i en oförmåga att uppskatta vikt, +/- 500 g säger mig ingenting om jag håller i något. Jag har alltså en skev verklighetsuppfattning gällande uppskattande av någots tyngd. Min viktuppskattning är vanskapt, typ

Idag försökte jag återigen att lägga band på mig själv och fyllde påsen väldigt moderat. Jag uppskattade påsens vikt till ungefär 600 g och var därför ganska nöjd med mig själv på vägen till kassan. Resultatet: 1,114 kg

Fail.

White noise 2.0

Vore inte white noise en passande synonym för dansbandsmusik?

The fabulous life of Albin

Jag läste i en blogg att det som gör en blogg intressant är att bloggaren skriver om sina intressen och visar bilder på sig själv. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så är jag och kameror inte de bästa vänner, så därför får ni hålla till godo med mina intressen istället. Eller rättare sagt intresse, någon beräknande sida av mig vill nämligen att jag bara ska skriva om ett intresse per gång för att ha något att falla tillbaka på om idétorka uppstår.

Alltså, mitt intresse: Böcker.

Jag tycker väldigt mycket om skönlitteratur. Att få fly verkligheten en stund. Stephen King är min favoritförfattare och jag tror att jag har läst ungefär 90 % av alla böcker han har skrivit. Mina favoriter är: Duma Key, Pestens tid, Den gröna milen, Desperation, Lida och Mörka tornet serien.

En annan av mina favoritböcker är "Tårtgeneralen" av Filipåfredrik. Som formuleringsfrälst kan jag inte annat än förundras över hur bra de skriver.

Jag har också ett stråk av pretention i kroppen och anser därför att det finns vissa författare som jag "måste" läsa innan jag dör och därmed går in i tiden. Det finns rimligen en orsak till varför deras böcker kallas för klassiker så därför har jag försökt beta av några av de stora namnen: Hemingway, Steinbeck, Dostojevskij o s v.

En bokföring som faktiskt är intressant!

White noise

Det där bruset som hörs i hörlurarna, ljudet av tystnad som uppstår i tidsmellanrummet från det att lurarna pluggas in till dess att musiken börjar, jag tycker det är rogivande.

Sounds of silence, typ.

Sommartid

Det är något särskilt med att för första gången under året få känna sand under fötterna. Det liksom pirrar till bakom kullagret då man tar de två första stegen över sanden, som om kroppen automatisk förbereder sig för det inte allt för trevliga stundande doppet i den oftast iskalla sjön (finns det större ångest än ögonblicket då vattnet börjar stryka längs kullagret?). Inte för att det finns någon sjö inne i beachvolleylokalen, men ändå.

Lite sommarkänsla är det allt.

Grus i maskineriet

Ikväll har jag spelat beachvolley på IKSU. Bortsett från allt grus som följde med hem så var det kul och det finns egentligen bara en sak att säga: Sand på ställen där man inte vill ha sand leder till att livets friktion ökar.

True story

Solglasögonparadoxen

Om du har solglasögon på dig för att du tycker att de får dig att se cool ut, så ser du mest troligen inte cool ut.

Att läsa mellan raderna

Idag ringde det en tjej till mig. Hon ringde två gånger. Jag svarade noll gånger. Som ni kanske vet så är jag inte riktigt telefonkompatibel ("talkin' on the phone is not my speed" som Fats Domino sjunger). Hur visste jag att det var en tjej om jag inte svarade? Eniro, min vän, eniro.

Jag anade att det handlade om att tjejen i fråga ville titta på lägenheten, så därför skickade jag ett sms för att höra (ironin i det!) vad ärendet gällde. Precis som jag trodde så ville hon titta på lägenheten, tyvärr hade jag dock inte tid att visa den ikväll. I korrespondensen som följde fick jag uppfattningen om att hon var trevlig. Inte för att de meddelanden hon skickade innehöll något trevligt utöver det vanliga, men uppfattningen var ändock densamma.

Lite konstigt det där, hur någon kan uppfattas som trevlig bara genom vanliga ord, utan inblandning av vare sig kroppsspråk eller tal. Det är som ett slags "projicering" av egenskaper.

Men varför?

En definitionsfråga 2.0

Eftersom livet är relativt (vi uppfattar saker och ting olika) så borde det innebära att verkligheten också är en definitionsfråga.

En definitionsfråga

Sådär dagen efter ett kalas kan man antingen må bra eller dåligt, det finns liksom inget mellanläge. Kalla det gärna en grov generalisering om ni vill. Inte för att jag var ute i svängen igår eller så (en sväng per två veckor räcker enligt mig), men det var en liten sak som jag observerade igår morse då jag vaknade som jag glömde att skriva om.

JT och Maria var här i fredags innan vi drog vidare till förfesten. Vi hade förfest före förfesten och JT drack lågprisölet Kung. Inget fel i det, det ger mycket "pang för pengen" och är därför prisvärt. Då jag vaknade i går morse var bland det första jag såg en tom burk Kung som stod bredvid datorn.

Man kan alltså må på två sätt, bra eller dåligt. Som en kung eller som en Kung. Om man mår som en kung så är det bra, man mår bra helt enkelt. Man kan också må som burkölet Kung - du känner dig lite billig, fylld av alkohol och gårdagen har lämnat dig avslagen med en fadd eftersmak.

Det är en definitionsfråga: kung eller Kung.

Den bakomvarande orsaken till om man mår som en kung eller Kung är förhållningen till begreppet lite under kvällen före. Säger man "Slå i lite till i glaset!" eller "Det blev liiite för mycket i glaset"?

Det är en definitionsfråga: Lite eller liiite.

Om du mår som en Kung dagen efter så kanske det har hänt någon pinsamhet? Då är frågan om det är en stor eller liten pinsamhet? Är det ett litet problem, något enklare slags socialt faux pas eller är det ett större problem, typ polisanmälningar? Är det a petit problem eller ape tit problem?

Det är en definitionsfråga: a petit eller ape tit.

Om man mår som en kung dagen efter och om man har begåvats med utseendet hos en 10-poängare (som meister) så kanske välmåendet beror på lady-luck. Du har kanske kammat hem jackpoten i krogarnas 10 i 2 lotteri och vaknar upp bredvid en annan 10-poängare (om du nu begåvats med meisters utseende, that is). Du känner dig juiced (uppspelt). Å andra sidan kanske du vaknar upp och mår som en Kung liggandes bredvid någon vars bäst-före datum gick ut under 10-kronorsedlarnas tid. Du känner dig used.

Det är en defintionsfråga: juiced eller used.

Cuss me baby!

Jag har en liten fråga till eder, kära läsare. Vilken är er favoritsvordom? Vad skriker/muttrar ni när det går dåligt?

Helvetesjävlasatan - där har ni min favorit.

Så, vilken är Din?

Facebook

Är det inte lite av en skymf mot sin partner om man anger "vad jag kan få tag på" som det man söker efter på romantikfronten?

Genpool 2.0

Jag tycker det är fascinerande med genetik - att vi får egenskaper i arv av våra föräldrar. Både fysiska och psykiska attribut. Även om en del egenskaper kan förklaras som socialt arv, så kan det ändå sägas vara en del av genetiken eftersom den sociala interaktionen kommer från vår släkt i första hand (findest du nicht?).

Det är lite som ett lotteri, ett lyckohjul som snurrar fram de egenskaper du får. På gott och ont, för det lär knappast finnas någon vars släkt är helt utan "defekter" (ett resonemang som torde gå att härleda från bibeln eftersom Adam och Eva hade identiska genuppsättningar). Man föds alltså med både bra och mindre bra egenskaper.

Ibland kan jag känna mig lite som en förlorare i detta lotteri, som om jag bara fått nitlotter. Min dåliga hörsel (solen i mitt universum - allt kretsar, tyvärr, kring det) har jag fått från min mormor, den dåliga synen från båda sidor av släktträdet, problemen med axlarna från morfar och hudbesvären från pappa. Lottningen har inte gynnat mitt lag. Men eftersom det finns dåliga saker så måste det per automatik också finnas bra egenskaper. Det måste balansera. Man får ta det goda med det onda, så att säga. Yin och Yang o s v.

Jag har förutom nitlotterna också en del egenskaper som jag är lite stolt över att ha fått i arv av släkterna Gustafsson-Strömberg. Jag är relativt stark, vilket kommer från morfar. Jag kan ibland vara ganska rolig (återigen relativt) om tillfälle ges och det kommer från mammas sida av släkten. Jag är relativt lättränad och har den avundsvärda egenheten att jag kan äta vadsomhelst utan att gå upp i vikt, egenskaper som kommer från pappa. Mitt "läshuvud" (som ligger latent vilande just nu under motivationsstrejken) kommer också från mammas sida.

Sensmoralen med skrävlandet ovan är förstås att man ska vara nöjd med det man har och inte gräma sig över det man inte har (vill jag i alla fall lura mig själv att tro).

the Dude

Igår var jag ute i svängen. På Allstar. Egentligen borde det heta Nostar eftersom det inte är ett så bra ställe. Men de har fina toaletter där. Om man skulle välja en krog baserat enbart på toaletterna så skulle Allstar vara det självklara valet.

Då jag är ute i svängen brukar jag alltid dricka white russians (hemmagjorda dårå). Alltid. Jag gillar blandningen av mjölk och alkohol. Det kombinerar nytta med nöje, typ. Allt på grund av "the Dude" i filmen "the Big Lebowski" som bara dricker white's.

Något för intresseklubben att anteckna.

Melankoli

Finns det en sorgligare syn än en Big Mac fångad i lysrörens bleka sken klockan två på natten?

Genpool

Tecken på att din genpool är för liten - ditt släktträd ser ut som slutspelsträdet i ett större sportmästerskap.

Den spanska tronen under Habsburgska riket


Slutspel i fotbolls-EM

Gravitation

Under senare tid (kan det vara mitt vanligaste sätt att börja ett inlägg?) har jag haft en oförmåga att slappna av. Min nacke kröks som om huvudet hade en större tyngdkraft än resten av kroppen och därför dras mot marken. Ibland händer det att nacken fastnar och då kan jag inte för allt smör i Småland räta på mig. Det händer bara in public, att nacken låser sig, vilket gör att jag tror att det är någon form av psykosomatisk grej (har gymagorafobin utvecklats till vanlig agorafobi?)

Frankie goes to Hollywood säger "Relax" "Ok!" sen gör man inte det ;PPp;pPPP, typ.

Vad skulle Freud säga?

Det stora allvaret

Bland det roligaste jag vet är människor som tar sig själva på för stort allvar. De är så allvarliga i allt de gör att allt de gör blir roligt, trots att eller kanske tack vare, att det inte är meningen att det ska vara roligt. Det ligger en slags tragikomik över deras sätt att vara, uppfattningen och överskattningen av den egna förmågan och oförmågan att inse det själva. Deras självbild är snarare uppvriden än snedvriden.

De är verklighetens "straight man", ni vet den ena parten i en komikerduo som spelar allvarlig för att förstärka pajaspartens komik - den som får en paj kastad i ansiktet. De allvarliga (de skitnödiga som Blondinbella skulle säga) är "straight men" och övriga mänskligheten är pajasen i verklighetens komikerduo.

Jag hittade en blogg av en sådan gravallvarlig människa, en person som faktiskt har anknytning till både Umeå och Handelshögskolan. Jag vågar dock inte länka bloggen eftersom personen i fråga verkar ta sig på så stort allvar att han (självklart är det en man!) säkerligen googlar sig själv och sin blogg ett par gånger om dagen.

Utmärkande drag för personer med för stort allvar:

1. De poserar alltid på bild, oavsett situation då bilden tas.

2. De har udda intressen (riskhantering!?)

3. De varumärkesskyddar sina bloggar.

Med risk för att kasta sten i glashus /Albin

Robinson

En person man inte vill ha med sig till en öde ö: Gary Busey.

Jag vet inte om ni sett "Celebrity Rehab with Dr Drew"? Gary Busey (borde han inte heta Abusey då han har drogproblem?) är med där och han verkar vara as crazy as a barrel full of monkeys.

Sniglar

Hittade denna lista på aftonbladet.se:

Bra för meister!

Questionnaire

Var det verkligen inget mer ni ville veta? Jag kan bl a allt om ett privat pensionssparande, så fråga mig vaaadsomhelst. Det finns inget högt eller lågt, inget som är plumpt eller tabu.

(Jag förstår om ni tycker att frågestunderna kommer slag i slag, men det är ett litet experiment från min sida).

RE:RE: Attractiveness Scale

Det måste tilläggas att det krävs en ömsesidig attraktion för att det ska slå gnistor. It takes two to tango, så att säga. Å andra sidan är kärleken blind och begreppet skönhet relativt, men det är ändå utseendet som ger det absolut första intrycket.

En argumentation formad som en liggande åtta...

Sen så tror jag att det finns en inbyggd "spärr" som gör att vi, normalfula och lite fulare människor, inte gör dödfödda försök att charma supermodeller: "Gud vad hon ser bra ut! Det måste vara Umeås snyggaste tjej! För att visa att jag tycker det kommer jag hålla mig så långt borta från henne som möjligt så att hon inte tycker att jag är ett creep". Det är en slags överlevnadsstrategi för egot ("Hang on to your ego" som Beach Boys sjunger).

Ett inbyggt katastrofskydd, typ.

Att ta det piano

Snart kommer JT hit. Vi ska fortsätta att arbeta med uppsatsen. Egentligen borde tangentbordet kallas för dataklaviaturen eftersom det är en uppsatsskrivares rätta instrument.

Privat pensionssparande - ljuv musik.

RE: Attractiveness Scale

meister skriver i ett inlägg om en skala för utseende som han hittat på Internet. Skalan är egentligen en slags beskrivning av ett datingens kastsystem - en regel om vem som får, och inte får, visa sin attraktion för en annan ("Rules of Attraction", if that's what you're into). Skalan bygger på skönhet, där de vackraste (10 poängarna, däribland meister själv) ska satsa på en partner som ligger lika högt upp på skalan. Samma sak gäller för "Average Joes", alltså 5 poängarna som befinner sig i mitten av skalan, de ska hålla sig till dem som ligger inom samma skönhetsklass. Som i ett skråsamhälle, typ.

Hur är skalan egentligen uppbyggd? Är 10:an tio gånger så snygg som 1:an? Eller är det som med decibel att en ökning med tre dB innebär en fördubbling så att 10:an är lite mer än 8 gånger så snygg som 1:an? Eller är det som med Richterskalan där 10 poängaren är 30 miljarder gånger snyggare än 1 poängaren?

Poängen med poängen är väl att man inte ska satsa på någon som spelar i en annan division för att slippa bli besviken. Jag tycker dock att det är vanskligt att bedöma någon som "ful" då det är stor risk att man kastar sten i glashus.

Att leva med studs

Under tiden jag gick i grundskolan i Fredrika hände det ibland att vi spelade volleyboll på gymnastiklektionerna. Vi spelade med regler som innebar att bollen tilläts studsa tre gånger på en planhalva innan den skulle spelas över nätet (ibland spelade vi dessutom med en stor pilatesboll). Det var snällhetsregler som inte skulle kunna tillämpas någon annanstans. Det säger sig självt att man kan inte spela med studs om det inte är tillåtet enligt de officiella reglerna. Det är samma sak i det verkliga livet också, man kan inte leva med studs. Det fungerar inte.

Just nu lever jag med studs. Jag smackar inte längre in några volleys. Tidigare gruvade jag förvisso tio gånger mer än nu inför utmaningar (utan gruvande inget guld, ni vet), men då blev oftast resultatet bra också. Då det spelas upp i huvudet får jag ett nostalgiskt skimmer att jag liksom alltid körde över motståndet (lite som då Al Bundy berättar sina footballhistorier). Nu har jag istället kommit in i en period där det skjuts från höften (dock utan erotiska undertoner). Det blir ett hafsverk.

Som ni redan vet så hör jag dåligt. Inte så pass dåligt att jag klassas som döv (mer än hos vissa överförfriskade människor), men jag hör inte heller tillräckligt bra för att vara normalhörande. Det är en slags gråzon. På grund av min dåliga hörsel blir det lite som att leva med en fördröjning. Ibland uppfattar jag inte vad som sägs direkt, det tar ett tag innan budskapet går fram. Det studsar.

Jag fick mina problem ungefär vid samma tidpunkt som fördjupningsvalet skulle göras på gymnasiet, så därför tänkte jag, enligt den tidens rådande logik, att jag skulle jobba på kontor. Att det skulle bli ett bra jobb för någon som inte hör så bra. Därför valde jag ekonomi som inriktning, inte för att det var det minsta intressant whatsoever, utan för att det verkade vettigt. Det verkade lika vettigt (men fortfarande lika erbarmligt ointressant) att fortsätta läsa ekonomi på högskolan. Utan motivation och utan intresse är det svårt att utföra stordåd (se bara på Habsburgska riket under styret av Karl II). Utan intresse är det inte heller lätt att tillgodogöra sig informationen direkt. Den studsar.

Det råder en streberliknande attityd hos de flesta inom utbildningen (men absolut inte hos alla). Strebrarna går dagligen klädda i kostymbyxor och lägger sig till med ett "lillgammalt" sätt (trots att de är vuxna människor). Det är sånt som krävs för att bli framgångsrik, att man går runt i kostymbyxor och är överdrivet intresserad och engagerad av ekonomiska klichéer. Eftersom jag "outat" mig (inte som Ricky Martin dock) som flanelldiggare, och därför är så långt ifrån att bära kostymbyxor som man kan komma, så ser jag ingen framtid inom utbildningen. Jag vill inte ödsla fyra års tid och studielån på att förtvina i ett kontor på löneavdelningen till ett snusföretag. Jag kan inte heller lägga mig till med ett sådant sätt eller en sådan attityd. Det faller mig inte naturligt och skulle därför kännas påtvingat. Det är som logiken i låten Satisfaction - "He can't be a man because he doesn't smoke the same cigarettes as me" - de är inte som mig eftersom de klär sig annorlunda. Eller snarare tvärtom, jag är inte som dem eftersom jag klär mig annorlunda. Rolling Stones logik. Det studsar.

Jag ska alltså sluta efter den här terminen. Att jag överhuvudtaget läser den här terminen känns lite som ett misstag med tanke på den oerhört låga motivation jag har just nu. Jag gör det bara för att ha någonting att göra. När motivationsstrejken slog till (mitt inre verkar vara av franskt ursprung) hade jag redan sökt och beviljats studielån, så för att inte bli återbetalningsskyldig får jag härda ut. Det är en kortsiktig lösning på ett långsiktigt problem. Ungefär som det idiotiska talesättet "som att kissa på sig - varmt och skönt från början, men kallt och jäkligt efter ett tag" (sen när är det skönt med den direkta skamkänslan av att ha pinkat ner sig?).

Den största anledningen till att jag hoppar av utbildningen till sommaren är dock för att bli av med den något krypande och diffusa känslan att livet "peakade" vid 16 års ålder. "Once you've reached the peak you can only go downhill" som DeNiro säger i filmen "Tjuren från Bronx". Man kan inte befinna sig i en utförsbacke resten av livet. Den metaforiska utförsbacken är ju egentligen en uppförsbacke - en motgång. Det är inte "varandets olidliga lätthet" utan snarare motsatsen. Ett visst mått av självförverkligande krävs därför. Något som hänt efter sexton års ålder som man kan blicka tillbaka på och vara lite stolt över. Någon slags achievement. Något som man absolut inte hittar på Handelshögskolan.

Även om det skulle vara så att mitt bäst-före datum har gått ut så vill jag inte ruttna bort på ett kontor. Det är en tanke som får mig att härskna till och som jag inte kan förlika mig med.

Att utbilda sig till något man inte vill för att sedan arbeta med något man inte vill är inte bra. Att dessutom behöva betala för det i form av studielån är som att hugga sig i ryggen med en kniv man köpt på avbetalning. Jag tror att det kväser själen (i brist på bättre ord).

Hade jag levt på medeltiden hade man kunnat kalla det för en medelålderskris, men det uttrycket passar inte riktigt in med dagens medellivslängd, så därför kanske man inte behöver definiera det överhuvudtaget. Kalla det tid för förändring istället.

Another brick in the klago-wall

Pannbandsland

Vad har kvinnorna i Åsele gemensamt med Mark Knopfler? - De har alltid pannband på sig.

I-landsbrott

Verbal kidnappning - Att bli kvarhållen mot sin vilja i ett till synes ändlöst samtal som är till synes ändlöst tråkigt. Samtalet går inte att lämna eftersom det vore ett socialt faux pas att avbryta personen som pratar och att gå därifrån.

Som att vara fångad i en osynlig bur, typ.

Frågelåda

Med risk för att tappa den kvarvarande skaran av eder, kära läsare, tar jag till ett djärvt grepp: Finns det några Q som ni vill ha A på? Är det någon mystik ni vill avmystifiera eller något frågetecken som behöver rätas ut?

Jag svarar på ALLT!

/Honest Albin

Valborg

Igår var jag ute i dimman och grillade tillsammans med AT, JT, WS och Maria. Inte den alkoholdimma som vanligtvis brukar känneteckna Valborgsfirande (fjortisfylla, heck yeah!) utan riktig dimma. Dimma irl. Efter tre grillade korvar började AT frysa och ville därför att sällskapet skulle åka hem till honom för att spela kort. Så det gjorde vi, vi spelade långt in på natten.

Det var Valborgsmässoafton kort sagt.

Färgskala

Har ni hört låten Lola av the Kinks? "I asked her her name and in a darkbrown voice she said Lola" sjunger de. Tänk om röster beskrevs enligt ett färgschema. Mörkbrun skulle förstås motsvara en ganska djup röst (och ja, tjejen i låten är egentligen en kille, lite "hey babe, take a walk on the wild side") medan ljusblå skulle definiera en ljusare röst. Det finns förstås ingen praktisk funktion med det hela, men det vore lite kul ändå.

Think about it!

Att kasta sten i glashus

I ett inlägg i en blogg på VK.se (inte Marias) skriver en tjej om hur brevbäraren alltid delar ut posten fel, att brevbäraren inte kan läsa. Rubriken på inlägget: "Analfebetisk brevbärare".

Lite kul var det allt!

Walk of life

Livets gång: bankdosan till Internetbanken blir till pankdosan i slutet av månaden.

True story

Pardon my french

Som ni kanske vet så hyser jag en enorm förkärlek för kuriosa av alla dess slag. Jag suger i mig som en svamp om populärkultur, historia och biologi. Aldrig större sammanhang dock, bara små små detaljer. Det är både bra och dåligt, bra för att jag anser mig vara utmanare till titeln som 10-sekunders samtalets okrönte mästare och mindre bra för att det ger en aura av besserwisseri.

Visste ni t ex att syfilis var känt som "the french disease" i vissa länder? Eller att syfilis en gång var förknippat med den övre samhällsklassen eftersom det bara var de som hade råd med prostituerade? Det karaktäristiska såret i pannan (som såg ut som en rubin) som syfilisen orsakade var därför en symbol för status.

Jag kan fortsätta huur länge som helst, "If you start me up, I'll never stop" som Stones sjunger. MEN det ska jag inte göra av respekt för er.

Albin & kuriosa = BFF

Samband

Är det inte lite kul att "women behind bars", alltså prostituerade kvinnor som fiskar efter torskar i gränderna bakom barer, också blir "women behind bars" då polisen tar dem och placerar dem i häktet?

Stockholmssyndrom

JT och jag håller på att skriva en uppsats om privat pensionssparande. Vi brukar hålla till här i min lägenhet eftersom det ger en mer otvungen känsla än att arbeta på skolan. Tv:n får alltid stå på i bakgrunden, men bara program som egentligen inte är så bra. Det får inte vara för bra, för då riktas fokus från uppsatsen till tv:n, men det får inte vara för dåligt heller för då vore det lika bra att stänga av tv:n och då skulle den där otvungna känslan förminskas. Det krävs alltså en gyllene medelväg.

Kanal9 visar gamla komediserier på förmiddagen, först "Cosby" och sen "Pantertanter". Två serier som inte borde vara roliga och som egentligen inte alls är roliga (förutom Pantertanterna ibland, grrrr!), men under de senaste dagarna har de upplevts som roligare. Samma sak med "McLeods döttrar" som visas vid lunchtid, det är också en serie som blivit bättre de senaste dagarna. Det har skett någon slags förändring av attityden till dessa program hos mig. Som om pressen (från uppsatsen) och den dagliga, delvis påtvingade, kontakten har hjärntvättat mig.

Som ett slags stockholmssyndrom, typ.