Idag har jag varit till Umeå, jag handlade och rensade lite i lägenheten för att förbereda inför den stundande flyttstädningen. På väg till busstationen, på Vasaplan, såg jag en liten folkklunga som stod och fotograferades. Det verkade ha varit någon slags prisutdelning eftersom en kvinna och en man i klungan hade tilldelats varsin blombukett och paket. Det var nog en finare tillställning med tanke på att den prismottagande kvinnan bar en festblåsa och mannen försökte sig på casual elegance genom att kombinera en mocka-kavaj med ett par jeans. Jag gissar på att jeansen var nyinköpta på Dressmann dagen till ära, det där klistermärket som visar byxornas storlek satt nämligen kvar. Pinsamt. Jag skämdes å hans vägnar.
Det måste vara empatins baksida, den där benägenheten man har att skämmas över saker som andra gör (huruvida jag är mer eller mindre empatisk än genomsnittet lämnar vi därhän). Den där passivitetsskammen, som uppstår av att någon t ex har suttit på en chokladbit och därefter går omkring ovetande om det, kan vara lite jobbig tycker jag. Jag blir lite illa till mods av det. Men bara då det händer såna som jag uppfattar som sympatiska människor (d v s alla utom de som jag räknar som strebrar och överallvarliga).
Ain't that a shame.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar