Stockholmssyndrom

JT och jag håller på att skriva en uppsats om privat pensionssparande. Vi brukar hålla till här i min lägenhet eftersom det ger en mer otvungen känsla än att arbeta på skolan. Tv:n får alltid stå på i bakgrunden, men bara program som egentligen inte är så bra. Det får inte vara för bra, för då riktas fokus från uppsatsen till tv:n, men det får inte vara för dåligt heller för då vore det lika bra att stänga av tv:n och då skulle den där otvungna känslan förminskas. Det krävs alltså en gyllene medelväg.

Kanal9 visar gamla komediserier på förmiddagen, först "Cosby" och sen "Pantertanter". Två serier som inte borde vara roliga och som egentligen inte alls är roliga (förutom Pantertanterna ibland, grrrr!), men under de senaste dagarna har de upplevts som roligare. Samma sak med "McLeods döttrar" som visas vid lunchtid, det är också en serie som blivit bättre de senaste dagarna. Det har skett någon slags förändring av attityden till dessa program hos mig. Som om pressen (från uppsatsen) och den dagliga, delvis påtvingade, kontakten har hjärntvättat mig.

Som ett slags stockholmssyndrom, typ.