In tipp condition

Idag har jag och AT tränat på brandstationens gym här hemma i byn. Bortsett från att vindkraftbyggarna har sitt kontor i rummet innanför och därför drar in stora mängder grus då de passerar gymmet (till och med mer sand än vad jag hade i mina "delicates" efter beachvolleyn i tisdags), så är det ett bra gym. Relativt sett i alla fall. Det som är mindre bra är att det inte finns så mycket utrustning eller viktskivor. Det är ett gym skapat av lite svagare människor för lite svagare människor. Relativt sett i alla fall. Därför uppstod vissa problem idag då vi skulle träna marklyft, viktskivorna räckte inte till (bra vinklat av mig det här, så att jag framstår som jättestark).

Det märktes klart att AT läst teknik på gymnasiet då han föreslog att vi skulle koppla ihop skivstången med gymmets enda maskin (vad är det med teknikarna och maskiner egentligen?). AT's idé gick ut på att koppla fast skivstången i maskinen med hjälp av en karbinhake och när skivstången sedan lyftes så drogs viktmagasinet i maskinen med. Vi provade och det fungerade riktigt bra. Pluspoäng till AT!

Jag vet inte hur bevandrade ni är inom styrketräning, kära läsare, men ni kanske känner till "sumomarklyft"? Man står som en sumobrottare med benen brett isär och greppar skivstången med händerna strax innanför knäna (till skillnad mot konventionella marklyft där skivstången greppas i axelbredd strax utanför knäna). Hursomhelst, sumomarklyften gjorde att det blev för smalt att stå på maskinens platta, så därför fick jag stå på golvet istället med en fot på vardera sida av nämnda platta. Konsekvensen av att inte stå på plattan och därmed fungera som motvikt blev att maskinen höll på att tippa. Tackochlov så tippade den inte och skadorna uteblev också eftersom det bara ryckte till lite i ryggen. Lugna puckar!

Walk of life: Ibland är man på topp och ibland är man på tipp.