Hypotes

Jag har tänkt ganska mycket på det där med självförtroende (som alltid känns det förmildrande att skriva "det där" framför då det liksom tar bort udden av problemet). Eller snarare det där med dåligt självförtroende. Jag tror att ett dåligt självförtroende kan te sig i två former, externt eller internt. Att explodera eller implodera.

Ett externt dåligt självförtroende leder till ett externt bekräftelsebehov. Tjejer som strular med många killar ("get around" som Brian Wilson skulle ha sagt) söker bekräftelse. De har låg självkänsla och söker därför ett sätt att få känna att de duger. De vill värderas och utsätter sig därför för en erotisk version av Antikrundan (i brist på bättre liknelse). Då det inte ligger samma promiskuösa stämpel över killar som agerar på samma sätt och att killar dessutom har en större primitiv drift för detta, så kanske man inte kan använda sig av samma exempel där (även om det säkerligen delvis kan förklaras av dåligt självförtroende i ett av den manliga kroppens två huvuden). Istället pekar jag på det så kallade "lill-kille syndromet" - att vissa alltid ska bråka då de är ute i svängen. De vill, av en eller annan anledning, hävda sig genom att försöka slå någon på käften. Taggarna vänds utåt.

De exploderar på omgivningen.

Ett internt dåligt självförtroende leder till ett destruktivt beteende. Även här handlar det om bekräftelsebehov (även om det heter självförtroende så handlar det ju om hur individen uppfattar att andra ser på denne och på så sätt bildar en uppfattning om sig själv). Då bekräftelsebehovet inte är externt så riktas istället fokus på de fel man ser i sig själv. "Gud vad fet jag är" osv. Taggarna vänds inåt.

De imploderar.

Nattlekmannapsykologi!