Är inte begreppet "själsfrände" förlegat? Förut, innan globaliseringen, var romantikens världskarta kraftigt förminskad, allt bortom grannkommunen var oupptäckta svarta fläckar på kartan. Du träffade din blivande livskamrat på en logdans och sen var det inte mer med det. Makarna liksom formades efter varandra och förhållandet blev lika starkt som två brädor som tvingats ihop med lim.
Nu, efter globaliseringen, är romantikens världskarta densamma som atlasens världskarta, det finns inte längre några svarta fläckar. Globaliseringen har gjort att omvärlden inte längre ligger flera veckors brevkorrespondens bort utan att den nu går att nå med ett par knapptryckningar. Det har gett upphov till Internetdating som i sin tur omöjliggjort begreppet "själsfrände". Varför? Tidigare kunde du hitta en själsfrände i samma kommun och nu, genom Internet, kan du hitta en i, låt säga, samma landsdel. Detta måste tvunget innebära att du kan hitta minst en till i samma land, i samma kontinent och i varje annan kontinent. Även om varje människa, likt snöflingor, är unika så borde det av ca 3,4 miljarder potentiella partners gå att hitta fler än en som är skräddarsydd för just dig. Begreppet "själsfrände" har alltså omvandlats till en kompabilitetsfråga.
Eller är det så att vi nu, i globaliseringens efterspår, inte kan förlika oss med tanken att forma oss efter varandra utan istället söker med ljus och lykta runtom i världen för att hitta någon som är kompatibel direkt? (för att klara sig ifrån dåliga förhållanden borde det i så fall komma upp en varningsruta om "kända kompabilitetsproblem" i ett tidigt skede).
Detta, mina vänner, var ett exempel på att analysera sönder något.
Sorry!
Nu kanske det verkar som att allt kretsar kring det här med kvinnor just nu, att det är det enda som sysselsätter hjärnverksamheten i vardagslivet ( kvinnor som personer dock, inte som objekt). Icke! Jag har blivit förkyld också.
Det där, käre bloggare, var så långt ifrån att analysera sönder något som man kan komma. Det där var huvudet på spiken.
SvaraRaderaDock glömde du att ta med Darwin och överlevnadsprincipen. ;)
Förr var det en överlevnadsfråga att hålla ihop. Man arbetade tillsammans för sin egen och de efterkommandes överlevnad. Det behövs inte i den värld vi har förmånen(?) att leva i. Man hade heller inte tid eller ork till att sätta sig ner och fundera över om relationen fungerade - det var ju som det var och då fanns inget annat alternativ än att gilla läget. Problem löste man så gott det gick och det som inte gick att lösa, tja.. live with it! Dagens människor (i I-länder) tror att det är ett problem i sig att ha problem så därför börjar de om på en ny relation som de tror ska vara mer problemfri - samtidigt som de paradoxalt nog hela tiden intalar sig själva att den för tillfället aktuella partnern är den de kommer att åldras med.
Sorry...nu tror jag att jag börjar analysera sönder spikhuvudet! :)
Jag tror att spikhuvudet klarade sig, men att själva spiken slogs krokig ;)
SvaraRaderaSett till de ökade skilsmässorna i västvärlden så verkar vi vara något på spåret! ...men man måste fråga sig om folket var lyckligare förr? ...och om u-länderna kommer att följa samma utveckling då deras välfärd stiger?
Jag borde ha kopplat resonemanget till Maslows behovstrappa!