Memories of Peggan

Nu har det töat upp så pass mycket här i Umeå att det går att cykla utan att riskera att slå sig fördärvad på isfläckar. Det innebär förstås att jag saknar Peggan. Fortfarande.

Ni vet hur man ibland pratar minnen med ett nostalgiskt skimmer över rösten om någon som nyligen dött. Så är det nu då jag tänker på Peggan. Fortfarande.

Mitt bästa minne är då jag lyckades trampa upp Peggan i 63 km/h (en prestation som jag är oförtjänt och överdrivet stolt över).

True story