Dans

Låt mig börja med att säga usch. Usch, vad jag hatar att befinna mig på dansgolv. Ikväll har jag varit ute i "svängen", först hos en klasskamrat på Berghem och sen i storstadsvimlet på krogen Rex. Förfesten var bäst, precis som det alltid brukar vara (vilket på sätt och vis överensstämmer med talesättet om att resan är större än målet). På Rex var det oerhört mycket folk, det var folk överallt. Det var lite som kramterapi då man liksom studsade fram i folkhopen och hade "full body contact" med åtminstone hundra andra personer. Intimt.

För att inte tappa bort de andra drogs jag med ut på dansgolvet. På dansgolv känner jag mig alltid som CocaCola-flaskan som dimper ner från skyn och landar utanför en afrikansk by i filmen "Gudarna måste vara tokiga". Felplacerad, borttappad och främmande. Rytmen lyckas aldrig få tag i mig och även om mitt liv stod på spel skulle jag aldrig kunna åstadkomma mer än ett tafatt viftande med armarna. Som jag skäms då jag står där!

Även om det kostade 125:- att få känna sig som ställets största fån så var kvällen i övrigt trevlig och innehöll armbrytning (obligatoriskt), prat om film (Linje lusta!) och en jättesnäll gråhund.