Del 8 - "Röjsågsfetischism"

”Hörru Blomgren! Chefen vill tala med dig på tu man hand”. Henry Blomgren blev orolig över arbetskamratens ord. Han hoppade av trucken och började gå mot chefens kontor. Tala med chefen? Den enda gång han talat med chefen tidigare var då han som 16-åring skrev under arbetsavtalet inne på chefens kontor. Vad kunde det gälla? Kanske en löneförhöjning!? Henry hade ju trots allt jobbat länge som truckförare och nu kanske ledningen äntligen hade insett hans kompetens. Stärkt av denna tanke knackade han på chefens dörr.

”Stig in…” (bläddrande bland papper) ”…öh…Blomgren” (ytterligare bläddrande bland papper) ”…Henry menar jag. Stig in och sätt dig Henry!”.

Henry Blomgren steg in i kontoret och satte sig, lugnad av att chefen verkade vara på gott humör.

”Jaha, grabben, hur trivs du här på jobbet?” Frågade chefen.

”Jag trivs väldigt bra chefen!” svarade Henry.

”Ja, men det var väl synd! Jag är tyvärr tvungen att säga upp dig Blomgren. Företaget har nämligen köpt in en automatisk truckrobot från Polen vilket gör dig överflödig”.

Henry ryckte till. Hade han verkligen hört rätt?

”Jo, du hörde rätt…” Sa chefen, som för att bekräfta hans tanke. ”…från Polen. Vi kommer att spara ungefär en kvarts miljon genom att ersätta dig med en polsk robot. Är det inte fantastiskt!”.

Även om Henry inte alls tyckte att det var fantastiskt så förstod han nu i alla fall varför chefen var så glad. Utan att vare sig skaka hand eller ta farväl reste han sig upp och lämnade rummet. På ben som kändes som om de var gjorda av gummi, med synen disig och med omvärlden som i ett töcken skyndade han sig in på toaletten. Han skulle inte börja gråta! Riktiga män gråter inte! … och det gjorde han inte heller. Tanken på att ha mascara rinnandes ner över hakan fick honom att återfå kontrollen. Han tog automatiskt upp mascaran ur fickan. Behövde han bättra på mustaschen? Nej, den skulle klara sig tänkte han och ställde mascaran på handfatet (där den sedan blev kvar). Han skulle ta beskedet som en man och vad gjorde en riktig man vid ett sånt här tillfälle? Gick ner på stan och tog en hamburgare!

Efter att ha ätit en torr hamburgare drev han omkring på stan, till synes utan mål. Han började svettas, men brydde sig inte längre om sin mascaraprydda mustasch. Vad spelade det för roll egentligen? Han hade inte längre något jobb att upprätthålla fasaden för. Med händerna i fickorna och axlarna uppdragna forcerade han stadens gågator en efter en. Svetten rann nu i strida strömmar ner för ansiktet, men det spelade som sagt ingen roll. Inget spelade längre någon roll.

Utanför en trädgårdsbutik stannade han. Han stannade så tvärt att en person gick rakt in i honom. Han muttrade fram ett ”ursäkta…” och gick sedan in i butiken. I skyltfönstret hade han sett något som fångat hela hans intresse. En röjsåg. Utan att bry sig om expeditens blickar på ränderna i hans mascaranedsmetade ansikte köpte han röjsågen. Han betalade dessutom extra för att få den hemkörd.

Efter att ha sprungit hela vägen till Fasadgränd väntade han otåligt på att röjsågen skulle komma. Han väntade och väntade i vad som verkade vara timmar. Han rörde sig rastlöst mellan lägenhetens rum, runt runt och fram och tillbaka. Men så tillslut ringde det på dörren.

Aldrig hade han sett en så vacker maskin. Den glänste sensuellt orange, som en brunbränd baddräktsmodell. Men en baddräktsmodell skulle aldrig kunna mäta sig med röjsågens skönhet, i alla fall inte i Henry Blomgrens ögon. Vad vacker den var!

Hela resten av dagen (och en bit in på kvällen) satt han och strök röjsågen kärleksfullt. Han lyfte på tändhatten och lät fingrarna smeka det nakna tändstiftet. Han tog bort locket för luftrenaren och klämde på luftfiltret. Han började andas tungt och ryckte till vid upptäckten av detta. ”Herregud, vad gör jag och vad är klockan egentligen!?”. Klockan visade sig vara kvart över tre på natten, men det andra lyckades han inte få något svar på.

Med en olustig känsla i magen beslutade han sig för att det var dags för sömn. Efter att han borstat tänderna hann han inte mer än lägga sig i sängen förrän han rusade upp igen. Han var tvungen att försäkra sig om att lägenhetsdörren var låst och att röjsågen fanns kvar. Han bar med sig röjsågen in i sovrummet så att han kunde förvissa sig om att den inte skulle försvinna.

Efter att ha vridit och vänt sig, sparkat ner sängkläderna till sänggaveln och utan att ha fått sig en blund på flera timmar klev han återigen upp. Efter en kort stunds inre rådbråkande gick han fram till röjsågen och tog med den till sängen. Skedande med röjsågen somnade han nästan direkt.

När han vaknade morgonen efter var han på ett strålande humör. Han gav röjsågen en lätt kyss på tanklocket och studsade upp ur sängen. Halvvägs ute ur rummet stannade han till. Hade han verkligen sovit tillsammans med en röjsåg? Och hade han pussat den alldeles nyss? Han stod stilla, fastfrusen i sina fotsteg en lång stund och funderade om han blivit galen. Till slut blev behovet av att urinera påträngande stort, så han gick in i badrummet. Efter att ha utfört sina naturliga behov (och återigen funderat över sina onaturliga behov) ställde han sig framför spegeln. ”Håller du på att bli tokig?” frågade han spegelbilden. Spegelbilden besvarade ljudlöst frågan med en flackande blick och ett nervöst leende.

Vid frukosten satt han och funderade över den märkliga och skamliga situationen. Han försökte koncentrera sig på att hitta en möjlig förklaring till det inträffade, men tankarna hann inte mer än snudda vid avskedandet från jobbet innan de åter drogs till röjsågen. Så vacker den var!

Under resten av dagen kom han på sig själv med att ständigt gå in i sovrummet och titta på röjsågen. Han började fundera på hur den skulle låta om han startade den. Han försökte skaka bort tanken från huvudet, men det gick inte. Han måste få veta. Naturligtvis kunde han inte starta sågen inne i lägenheten. Grannarna skulle klaga, särskilt den där bögjäveln Yang och hans fru. Men i skogen skulle det gå och dessutom hade han ju faktiskt en bil.

På vägen till skogen hade han svårt att koncentrera sig på körningen, blicken letade sig hela tiden till röjsågen som låg bak i bagaget. Men snart! Snart skulle han få starta upp den och njuta av det dova ljudet på tomgången som genom ett vrid på gasen skulle förvandlas till ett ettrigt och vildsint crescendo. Han rös av välbehag och började återigen andas tungt.

Väl framme parkerade han bilen och gick sedan djupt, djupt in i skogen för att vara säker på att ingen skulle komma och förstöra den här stunden. Han gav lätt choke (och rodnade av att han började tänka på strypsex då han gjorde det). Höll han verkligen inte på att förlora förståndet?

Röjsågen startade på första draget och han lät den bli genomvarm innan han varvade upp den. Så vacker den var här i sitt rätta element! Och ljudet, LJUDET! Efter att ha varvat upp den ett par gånger stängde han av den och bytte klingan mot trimmerhuvudet. Nästan utan att vara medveten om det startade han den igen och gasade upp röjsågen innan han förde trimmerhuvudet mot stövlarna och lät röjsågens trimmersnöre piska honom.

Utan att behöva beskriva den intima stund som inträffade mellan Henry Blomgren och sin nyinköpta röjsåg närmre, så kan vi nöja oss med att säga att det kändes rätt för honom. Han kände sig som en riktig karl.

Henry Blomgren - den förste på Fasadgränd med röjsågsfili.

Over and out

Del 7 - "Röster från andra sidan"

Fru Yang hade gjort stora framsteg med sin kognitiva beteendeterapi. Hon kände sig nu så pass fri från sin agorafobi att hon skulle våga gå ut genom dörren. Planen var att gå till ingången till trapphuset och läsa vad som stod på anslagstavlan. Hon hade tänkt igenom det hela minst tusen gånger: först skulle hon öppna dörren, gå ut och sen ta de fem stegen till anslagstavlan (mer än en gång hade hon välsignat att de bodde på bottenvåningen). Hon skulle läsa alla lappar på anslagstavlan och sedan lugnt och sansat vända sig om, gå de fem stegen tillbaka till lägenheten, öppna dörren, kliva in och stänga dörren. Om det kom in någon i trapphuset skulle hon, avslappnat, säga ett käckt ”Hej!” varefter denne någon skulle replikera med ett glatt ”Hej!!”.

Nu skulle det ske! Hon tog ett djupt andetag och öppnade sedan dörren. Hon tittade ut, men upptäckte till sin lättnad att det var tomt. De fem stegen till anslagstavlan gick väldigt lätta, det var som om hon svävade på moln. ”Vad är det jag har varit rädd för under alla dessa år?” tänkte hon och kunde för sitt liv inte förstå vad det var hon varit rädd för. Samtidigt som hon stod vid anslagstavlan och läste en annons om något religiöst vid namn ”Jesu Kristi Kyrka Av Vad Som Komma Skall” så öppnades dörren. Fru Yang stelnade till, det kändes som om hon frös till is. Alla muskler i hennes kropp spändes och hon höll andan, eller rättare sagt så glömde hon bort att andas.

Personen som kom in genom dörren visade sig vara brevbäraren. Trots bristen på luft i lungorna lyckades fru Yang pressa fram ett väsande ”Hej” (allt för att hålla sig till planen). Brevbäraren tog ingen notis om detta utan fortsatte upp för trapporna. Fru Yang trodde att brevbäraren hade ignorerat henne och blev mycket besviken, eftersom det inte hade varit en del av planen att inte personen hon eventuellt mötte skulle säga hej (vad fru Yang inte visste var att brevbäraren hade dålig hörsel, efter att ha gjort arbetspraktik på ett dagis för överaktiva barn, och att han helt enkelt inte hade hört henne).

Fru Yang kände ett stort behov av att komma in i lägenhetens trygghet igen. Hon sprang de fem stegen, öppnade dörren, slängde sig in och kastade sedan igen dörren bakom sig. Väl inne i tryggheten började hon hyperventilera. Det hade inte alls gått enligt planen!

Istället för att bryta ihop valde fru Yang att bita ihop. De hade kanske inte tagit med sig så mycket i flytten från Macau, men en sak som följde med var hennes mors ständiga påminnelse om att man måste upp på hästen igen direkt efter att man ramlat av (sagt första gången efter att fru Yang ramlat av en elefant). Fru Yang började analysera situationen och kom fram till att brevbäraren inte besvarat hennes hälsning eftersom hon inte hade haft smink på sig. Tydligen var brevbäraren en man med gammaldags värderingar som inte pratade med osminkade kvinnor. Därför låste hon in sig i badrummet och applicerade ett lager smink för att se proper ut vid nästa försök att gå ut ur lägenheten.

Maks Thelin, den okysste 32-åringen som dagligen övat en timme på vad han skulle säga vid ett samtal med en kvinna, befann sig vägg i vägg med fru Yang. Precis som alla andra dagar övade han sig framför spegeln. ”Hej mitt namn är Maks” sa han till spegeln. ”Du är väldigt vacker idag!” fortsatte han (och rodnade fortfarande över att säga detta till sin egen spegelbild). ”Jag tror inte att jag har sett dig förut, kommer du hit ofta?”

På andra sidan väggen hörde fru Yang allt detta. Hon tyckte att mannen som talade lät väldigt trevlig och framförallt tyckte hon att han talade direkt till henne. Det var länge sedan herr Yang talat till henne på det där kärleksfulla sättet (hon verkade ha missförstått hans dagliga kärleksyttring av att spela ”Forever Young”).

Senare samma dag tog fru Yang mod till sig att återigen lämna lägenheten, men inte för att läsa anslagstavlan denna gång. Istället tog hon två steg, ringde på dörren märkt ”M.Thelin” och sa "Hej Maks! Jag är fru Yang, dina drömmars kvinna.

Maks blev först väldigt ställd av att en, för honom, okänd kvinna kommer och säger en sådan sak. Men sen tänkte han att han nu inte skulle behöva gå på krogen. Även om en asiatisk kvinna i övre medelåldern kanske inte var högst upp på hans önskelista så fick det gå an.

Det fick gå an och det var så Maks Thelin fann kärleken.

Over and out

Del 6 - "Countrysiast"

”Den här låten, den är ju för fan skriven om mig!” tänker Glenn Sikbäck som så många gånger förr då han hör en countrylåt. Hjärta och smärta, fylla och slagsmål; det är ord som han väl känner till och countrymusiken uttrycker dem bättre än något annat.

Glenn Sikbäck växte upp i en mellanstor ort i Värmland som den äldste av fem syskon. Uppväxten hade varit bra, men det kändes alltid som att det saknades något. Som tolvåring hade han hittat detta något då några kompisar frågat om han ville följa med på en hårdrockskonsert. Det var inte enbart hårdrocksmusiken som hade varit det han saknat, utan också effekten av den alkohol han drack för första gången (i form av en flaska vin som en av hans kompisar stulit från sina föräldrar). Ända sedan den dagen hade han alltid haft begäret efter mer alkohol. Spriten hade fyllt ett tomrum, ett hål (ett hål som med tiden kom att kräva alltmer för att fyllas). Då hans båda föräldrar var helnykterister hade det inte gått att få tag på sprit hemma och det var där som hårdrocken kom in i bilden. Genom att följa med sina vänner ut på olika konserter (där spriten flödade fritt) så kunde han mätta begäret. Men det var alltid sprit OCH hårdrock, aldrig sprit ELLER hårdrock. Han kunde inte dricka till annat än Sabbath och han kunde inte lyssna på Sabbath annat än till drickat. Eftersom Värmland var (och fortfarande är) Sveriges hårdrocksmecka var det en ohållbar situation.

Vid 30 års ålder beslutade sig Glenn för att det inte längre gick att leva ett liv på det sätt han levde. Han behövde komma bort från sina suparkompisar och framförallt behövde han komma bort från hårdrocken. Han klippte strängarna från sitt förra liv och flyttade till Fasadgränd. I samband med flytten, under bilturen till Fasadgränd, hade han hittat sin passion i livet. Han hade hittat countrymusiken.

Flytten från Värmland hade varit lätt att besluta, men svår att genomföra. Han hade ljugit för sina hårdrockskompisar och sagt att han fått ett jobb i en annan stad (”Ett jobb!? Du som vare sig har satt din fot på en gymnasieskola eller jobbat en dag i hela ditt liv!” hade de häpet svarat). Dessutom fanns en böna vid namn Rebecka kvar i Värmland. Han brukade retfullt kalla henne ”Ruby Tuesday”, dels eftersom han första gången träffat henne på en tisdag och dels för att hon hatade all musik som inte var hårdrock (särskilt Rolling Stones). Hon hade varit den som tog hans flyttplaner hårdast (kanske för att hon var den ende med nog många hjärnceller kvar för att förstå att det inte var ett nytt jobb han flyttade till).

Upptäckten av countrymusiken hade varit det närmsta ett mirakel Glenn Sikbäck någonsin kommit (om han bortsåg från den gången då han blivit bjuden med på efterfest av bandet ”Killer Instinct” efter en konsert – han av alla tusentals som fanns i publiken). Han lovade dyrt och heligt att han från den stunden skulle viga sitt liv till country. I sann country-anda skulle han hoppa upp på sadeln igen och ta sig i kragen med sitt liv.

Den första morgonen i sin nya lägenhet, med hela bohaget fortfarande nedpackat i kartonger, började han fundera om han verkligen hade tagit rätt beslut. Här kände han inte en själ, och även om han bara kände sina suparkompisar hemma i Värmland vid förnamn/smeknamn så var det i alla fall bättre än ingenting.

Efter en stunds självömkan gaskade han upp sig. Han hade den senaste tiden varit besviken både över sitt liv och att han förvandlats till en stereotyp av en alkis. Här på Fasadgränd fanns möjligheterna till ett nytt liv! Nu då han inte längre var fast i hårdrocksträsket, utan numera var en "countrysiast" (country entusiast) så skulle allt ordna sig.

Detta kändes som en början på något riktigt stort!

Over and out

Del 5 - "Yesterdays paper"

”Tyvärr herr Björkhage, er fru har drabbats av en minnesförlust som är av sådan karaktär att hon inte längre minns vad som hände innan olyckan”.

Ture Björkhage kan inte hjälpa det, men han tycker att den dag som Rosa föll från stolen och slog huvudet var en av de bättre i deras äktenskap. Han avskyr sig själv för att tänka så, men det har gett honom en så mycket större kontroll över äktenskapet. Naturligtvis hade han varit orolig över hur allvarligt skadad hon blivit och han hade inte kunnat slappna av förrän läkaren gett honom de lugnande orden att det endast handlade om en hjärnskakning och ett brutet lårben, inget livshotande.

Olyckan hade inträffat då Rosa skulle hänga upp julgardiner i köket. Hon hade tittat ut genom fönstret (och förundrats över hur okristligt tjock Henry Blomgren hade blivit) samtidigt som hon skulle luta sig åt höger för att plocka ner gardinstångsfästet när gravitationen gjorde sitt intåg. Rosa hade fäktat med armarna i ett fåfängt försök att återfå balansen och sedan hade hon helt enkelt ramlat. I fallet hade hon sparkat omkull trappstolen hon stod på och nu ramlade hon rakt på den. Det vänstra benet hade gett ifrån sig samma ljud som då en bräda knäcks och huvudet hade träffat golvet med samma dova smäll som då två plankor slås hårt mot varandra. ”Men jag låter ju som en hel brädgård!” hade hon hunnit tänka innan medvetslösheten omslöt henne.

På väg hem från sjukhuset (där Rosa fortfarande fanns kvar för observation) hade Ture tänkt över situationen. Läkaren hade sagt att hon inte längre hade något närminne. Hon visste inte längre vilken dag det var. Ture bestämde sig. Så fort Rosa kommit hem igen skulle han först ge henne en dubbel dos smärtstillande och sen, när hon vaknade till liv igen, skulle han lura henne att igår är idag. Han skulle få henne att leva med en dags förskjutning. Planen fick honom att skämmas, men det var bara det att han nu äntligen fick möjligheten att vara bättre än henne på att lösa korsord. Rosa hade, så länge han kunde minnas, gjort narr av honom för att han på sin höjd kunde lösa två ord i korsordet innan hon tvingades ta över för att lösa resten. Detta hade tärt på Tures självförtroende eftersom han ansåg sig vara en bildad man.

Men nu! Nu skulle han allt visa henne!

Over and out

Del 4 - "Kyrkan Av Vad Som Komma Skall"

Ett änglaspel. Det var ett änglaspel som Gud hade valt för att tala med änkefru Merit Lenndo.

Den dag Gud fann henne (och hon fann honom) hade för evigt etsat sig fast i hennes minne. Till en början hade det varit en helt vanlig, grå, höstdag. Merit hade gått ut för att köpa garn. På väg till garnaffären (med det fåniga namnet ”GARN - korsvirkaren”) hade hon passerat en nyöppnad lågprisbutik. Hennes första tanke hade varit att bara gå förbi, men utan att veta hur det gått till hade hon helt plötsligt befunnit sig inne i butiken. ”Ja, jag kan väl ta en liten titt då” hade hon tänkt. En tanke som var mycket olik Merit Lenndos vanliga tankar. Normalt avskydde hon ”billighetsaffärer” som enligt henne sålde skräp till folk som inte visste bättre än att köpa just skräp. Dessutom skulle pensionen räcka resten av månaden också (hennes make, maskinföraren Kurt - må han vila i frid – Lenndo hade inte precis lämnat henne i sus och dus).

När hon vandrade runt i butiken hade hon fått upp ögonen för änglaspelen. De 5 kronor som ett spel kostade kunde hon kanske trots allt kosta på sig, oavsett om det var skräp eller inte.

Väl hemma med oförrättat ärende (”GARN – korsvirkaren” hade visat sig ha lunchstängt) bestämde Merit sig för att se om det där billiga-skräp-änglaspelet fungerade. Hon hade, trots den bristfälliga intruktionsmanualen, pillrat ihop änglaspelet och därefter tänt ett värmeljus. Men ingenting hände, änglaspelet rörde sig inte det minsta. ”Jävla rat!” utbrast Merit högt för sig själv. Hon hade grabbat tag i änglaspelet och skulle just kasta det i väggen när hon började tänka på Kurt (måhanvilaifrid). Kurt (måhanvilaifrid) hade charmats av hennes hetsiga temperament och dessutom hade han ju köpt ett konkurslager av värmeljus. Med ett snett leende konstaterade Merit att Kurt (måhanvilaifrid) kanske inte lämnat henne i sus och dus, men han hade då efterlämnat tillräckligt med värmeljus för att hon skulle kunna förse hela Fasadgränd med värme om strömmen skulle försvinna. Hon kunde när allt kom omkring ta ett till värmeljus och se om det blev bättre fart på änglaspelet.

Ett värmeljus hade inte gjort någon skillnad, men tanken på Kurt (måhanvilaifrid) hade lugnat henne och gett henne tålamod att använda ytterligare ett ljus. Utan skillnad. Inte ens med 30 värmeljus på bordet rörde sig änglaspelet. Ungefär samtidigt som hon sträckte sig över bordet (och insåg hur mycket värme 30 värmeljus faktiskt ger) för att återigen ta tag i änglaspelet så insåg hon sitt misstag. Änglaspelet var felmonterat.

När Merit rättade till det fel hon hade gjort i monteringen så började änglaspelet snurra. Det snurrade fortare och fortare. Änglarna i spelet ilade runt i sin cirkel och slog till de små klockorna som snart plingade som de 350 triangelspelarna i världens största afrikanska kör (1000 personer!) som Merit hade sett under första adventsfirandet -93. Farten på spelet ökade tills änglarna såg ut att flyta samman till en enda guldglänsande klump. Klockornas plingande tilltog och tilltog tills Merit trodde att hennes huvud skulle explodera. Sedan tystnad. Innan Merit ens upptäckte den plötsliga tystnaden hade änglaspelet lossnat från sitt fäste och kom flygande mot henne som en kaststjärna designad av Pingstkyrkan. Merit hade, sin 82-åriga ålder till trots, en förvånansvärt snabb reaktionsförmåga och hann nästan kasta sig undan från det amoklöpande änglaspelet. Projektilen studsade mot hennes huvud och träffade sedan radion, som gick igång. Träffen fick henne att slå huvudet i bordet så att hon svimmade. Med blodet ymnigt flödande från såret där änglaspelet träffade, med pannan tryckt mot den gula vaxduk som prydde köksbordet, låg Merit avsvimmad i 25 minuter. De viktigaste 25 minuterna i hennes 82-åriga liv. Under tiden i medvetslöshet hade hon hört en röst tala till henne. En röst som enligt Merit måste tillhöra Gud (men som i själva verket kom från radion).

Rösten sa egentligen:

”Kyrkan måste förbereda sig på de finansiellt besvärliga åren som komma skall. Fler människor måste komma till kyrkan för att det ska gå ihop ekonomiskt”.

Det här hörde Merit:

”DU måste förbereda Kyrkan Av Vad Som Komma Skall. Människor ska komma till kyrkan och gå ihop kosmiskt”.

Merit vaknade sakta till liv, med både tankar och huvudvärk bultande i huvudet. Att Gud hade talat med henne fick henne att både bli rädd och vimmelkantig av lycka. Tidigare hade hon inte varit det minsta religiös, den enda gud hon tillnärmelsevis tillbett hade varit Mammon (pensionen hade alltid legat henne varmt om hjärtat). ”Kyrkan Av Vad Som Komma Skall”? ”Kosmiskt”? Vad menades med detta? Tydligen verkade det som att hon skulle starta en ny kyrka. Men hur? Och var? Upptäckten av det blod som fortfarande rann från såret i huvudet fick henne att genast avbryta tankegångarna och rusa in i badrummet.

Synen av det blodiga ansiktet i spegeln fick henne först att drabbas av panik, men sedan kände hon ett slags stolthet över såret. Det var ett bevis på att Gud valt just henne för att utföra sitt arbete (och hon kom i framtiden att tänka på såret som "Guds kyss").

Det hade tagit ett par dagar för henne att rannsaka sig själv och sin mentala balans, men såret i pannan ljög inte och därför hade hon börjat planera hur hon skulle värva medlemmar.

Merit Lenndo - den moderna korsriddaren.

Del 3 - "Blygläppar"

”Du måste våga ha ögonkontakt med dem!” Med sin mammas bestämda råd ringandes i öronen beslutar sig Maks (som Max, men med försvenskad stavning p g a att föräldrarna haft en patriotisk period i samband med dopet) för att en förändring måste ske. Maks Thelin – 32 år och okysst. Men inte länge till! … men Maks är blyg, jätteblyg. En blyghet som inte kan botas i en handvändning. Han brukar tänka att han, i ansiktet, har det som flickor har i underredet – blygläppar. Blyga läppar som inte vågar prata med kvinnor. En enda gång, i samband med ett kraftigt starkglöggsrus under en kvartersfest hade han gjort ett försök att prata med en av kvinnorna i cateringpersonalen. Det hela hade gått ganska bra, om han bortsåg från att han inte hade vågat se kvinnan i ögonen. I stället hade han fäst blicken vid kvinnans solar plexus, något som missuppfattades och samtalet hade abrupt avslutats med hot om polisanmälan för sexuella trakasserier.

En förändring alltså, men hur? Och vad? Med sin mors råd som ett eko i huvudet beslutar han sig för att först och främst arbeta med ögonkontakten. Maks hade tack vare sin blygsel haft en svår skolgång. Inte på så sätt att han blivit mobbad eller att han inte haft några vänner, utan snarare på grund av alla muntliga redovisningar. Problemet var att allas blickar var fästa på honom. Han hade liksom alltid tappat orden, ansiktet hade fått en praktfull röd kulör, han hade fått panik och börjat svamla och fastna i ordens stavelser. Och som de hade skrattat åt detta, både klasskamraterna och lärarna. Efter varje redovisning hade han alltid velat sjunka genom jorden (och ibland hade han tänkt att om han faktiskt skulle sjunka genom jorden, ner i helvetet, så skulle han erbjuda djävulen sin själ i utbyte mot en lyckad redovisning).

Något som hade lugnat blygseln och nervositeten hade varit att öva framför spegeln i hemmets lugna vrå (men till och med där hade Maks haft problem med ögonkontakten). Med en förhoppning om att övning skulle ge färdighet började han att träna framför spegeln nu också. Varje dag övade han en timme inne på toaletten (där lägenhetens enda spegel fanns). Han presenterade sig själv inför sin spegelbild. Han talade om för spegelbilden var han bodde och vad han gjorde. Han berättade för spegeln vilka hans intressen var. Han frågade spegelbilden vad den hette och berättade hur vacker den var ikväll (han kände sig lite som Narkissos då han sa det sista).

Allt i hopp om att få modet att någon gång föra ett helt samtal med en kvinna.

Over and out.

Del 2 - "Forever Yang"

”Det här måste vara det västerländska helvetet!” skriker herr Yang när han än en gång motat bort en jultidningsförsäljare från ytterdörren. ”Är det inte jultidningsförsäljare så är det brödförsäljare… Vad kommer här näst? Strumpprenumerationsförsäljare!?” Det sista fick honom att fnissa högt. En sådan lustighet måste han minsann komma ihåg att berätta för fru Yang.

Herr och fru Yang invandrade till Sverige i mitten av 70-talet från landet Macau. För att ha råd med resan till Sverige sålde de sina förnamn, varför de numera endast heter herr och fru Yang. De valde Sverige av en slump efter att fru Yang klagat på att herr Yang var för förutsägbar. Herr Yang bestämde då att fru Yang, blundandes, skulle kasta pil på världskartan och det land där pilen slog fast, dit skulle de flytta. Sagt och gjort.

Herr Yang ångrade bittert flytten till Sverige. Han ångrar sig fortfarande varje dag. Bittert. Det hade gjort ont att slita upp rötterna i Macau och sedan försöka återplantera sina liv på andra sidan jorden. Men, eftersom herr Yang är en principfast man så skulle det aldrig komma på fråga att flytta tillbaka. Även fru Yang saknar Macau, kanske till och med mer än herr Yang. I Macau hade hon haft en viktig roll i samhället som domare i elefantskönhetstävlingar medan hon i Sverige lever ett undanskymt liv inne i lägenheten. Hon har inte varit utomhus sedan hon drabbades av svår agorafobi då världens största afrikanska kör (1000 personer!) trängt in sig i ortens sporthall i samband med firandet av första advent -93. Trots detta så klagar fru Yang aldrig, hon vet mycket väl hur principfast herr Yang är och vet därför att klagandet skulle vara lönlöst.

Man skulle kunna luras att tro att herr och fru Yang lever i ett kärlekslöst äktenskap på grund av detta, men så är inte fallet. Varje dag när herr Yang kommer hem från arbetet (som lokalvårdare på ortens snusfabrik) så bedyrar han sin kärlek till fru Yang genom att spela Alphavilles ”Forever Young”.

-”Hör du att det är oss de spelar om min älskade fru Yang”, brukar han säga. ”Forever Yang, det är det vi är. Nu och för alltid”.

Herr Yangs kärlek är dess värre inte fullt ut besvarad av fru Yang. Hon har genom att endast vistas i lägenheten byggt upp en enorm irritation gentemot herr Yang. Hon irriterar sig på alla hans vanor, från hans konstanta skrikande åt dörrförsäljarna till hans sätt att andas tungt genom näsan då han äter sina riskakor.

Fru Yang har tröttnat på sitt nuvarande liv och har därför bestämt sig för att en förändring måste ske. Genom korrespondenskurser i Kognitiv beteendeterapi hoppas hon kunna bota sin agorafobi och på så sätt ta första steget mot ett roligare liv. Inte nödvändigtvis för att lämna herr Yang (som hon trots allt delat hela sitt vuxna liv med och som hon, fortfarande, älskar på någon grundläggande nivå), utan snarare för att få komma bort en stund från honom och på så sätt väcka den falnande glöd som en gång var deras kärleks låga.

Herr Yang har å sin sida istället fullt upp med att göra sig av med sina aggressioner genom att skrika åt de dörrförsäljare som ringer på. Herr Yang, som av naturen är en fridfull man, upprörs enormt av att ständigt behöva skrapa ner snus som någon lagerarbetare spottat upp i taket i fikarummet på snusfabriken. För att inte försämra stämningen på arbetsplatsen (som redan är kylig sedan han en gång råkade använda snus istället för kaffe i kaffebryggaren) avreagerar han sig därför istället på dörrförsäljarna. Dessutom blev han föregående år utsedd till snusfabrikens gladaste medarbetare (mycket tack vare hans asiatiska artighet)och på grund av det vågar han inte konfrontera fabrikens ledning, eftersom det skulle förstöra den bild de har av honom.

Både herr och fru Yang försöker hålla fasaden upp, han inför sin arbetsgivare och hon av ett lyckligt äktenskap.

Over and out

Fasadgränd 2b, del 1 - "Macho man"

”Henry Blomgren är en riktig karl”, det är så Henry Blomgren vill uppfattas av andra och det är så han uppfattar sig själv. Han arbetar som truckförare på lagret i en snusfabrik, ett arbete han haft sedan han som 16-åring hoppade av grundskolan (enligt Henry är det inte viktigt för en karl att kunna läsa och skriva mer än, om nödvändigt, sitt eget namn oavsett hur många gånger man tvingas gå om sjätte klass).

Man skulle kunna säga att Henry lever av och för att bevisa sin manlighet. ”Av” för att han som truckförare dagligen staplar tiotals kubikmeter snus, samtidigt som han är den som trissar upp den ”grabbhurtiga” stämningen i fikarummet. ”För” för att han har många hobbys som alla går ut på att förhärliga sin egen manlighet bl a genom att kalla alla för ”bögjävlar” som inte uppfyller, den av honom bestämda, definitionen av vad en riktig man är (vilket är de allra flesta utanför fikarummet på snusfabriken). Att hävda sin egen manlighet får Henry att må enormt bra.

Han tycker om att bejaka sin maskulina sida och finner det inte det minsta konstigt att varje morgon, stående framför spegeln, mimandes till ”Macho man”, lägga ett lager mascara på mustaschen. Detta är Henry Blomgrens stora hemlighet och skam - klen skäggväxt (enligt Henry ska en riktig karl ha en riktig mustasch). Det är en hemlighet som har orsakat stora problem i Henrys vuxna liv, problem som krävt att hela livet förändrats. Han kan inte längre gå ut om det regnar, anstränga sig så att han svettas eller dricka vätskor på arbetstid. För att få folk att tro att han har en äkta mustasch har han tvingats ta till åtgärder för att kringgå de problem som uppstår på grund av hans hemlighet. Regnar det ute så sjukanmäler han sig från jobbet. Han rör sig så lite som överhuvudtaget är möjligt för att undvika ofrivillig svett (vilket har fått honom att öka i vikt som i sin tur gjort att han svettas lättare – paradox!). För att inte drabbas av uttorkning på arbetet ser han alltid till att det finns isbitar i frysfacket i fikarummet.

Allt för att upprätthålla fasaden om en riktig karl.

Over and out

Nya grepp

Kära läsare, som ni säkert har märkt så har uppdateringen av bloggen varit synnerligen bristfällig. Det beror förstås på att jag inte har haft något att skriva om, att det helt enkelt inte händer så mycket spännande i mitt liv just nu. Tanken om att det går att skriva utfyllnadsinlägg har slagit mig och därför tänker jag nu lansera (vilket låter väldigt högtravande) en liten följetong. Typ som radioteater, fast för bloggen då och mer pretto förstås.

Jag hade tänkt att den skulle heta "Fasadgränd 2b" och handla om de boende i de sex lägenheter som finns i trappuppgången till nämnda adress. Precis likadant upplägg som i "Kvarteret Skatan" men heeeelt annorlunda.

Nåväl, vi får se hur saker och ting artar sig.

God jul fridens vänner!

Dagens fascination

Rallybilar från 80-talet!

Fridens liljor

Inland Empire

Igår åt jag julbord för första gången på drygt 15 år. Det var ett mycket gemytligt julbord, med lagom mycket att välja på. Det fanns inte 20 olika sorters sill och det tycker jag är en fördel. Less is more, typ.

Julbordet tog plats utanför Vilhelmina, så vi passade på att handla på ICA Tallen innan vi åt. Inne i butiken, på klädavdelningen, hängde en paljettröja. Det hade riktats tre spotlights mot tröjan, vilket skapade en slags discokula-light känsla. (Detta måste förstås låta helt obegripligt, men förhoppningsvis lyckas jag knyta ihop säcken i slutet och skapa ett sammanhang).

AT hade tidigare i veckan hört ett radioreportage som gjorde honom enormt upprörd. Reportaget handlade om "Inlandsbon". En skåning åkte runt i Västerbottens inland och observerade vad inlandsborna gjorde. Enligt AT så pratade skåningen om inlandsborna på ett sätt som gjorde att det lät som att det handlade om djur. Som om vi inlandsbor var lägre stående. AT var hursomhelst väldigt upprörd över detta.

Men tänk om det var så? Att inlandsbon var en egen "ras" (ett resonemang som påminner väldigt mycket om von Linnés kategorisering och rangordning av människoraserna, vilket sägs vara grunden till all rasism).

Tidigare idag läste jag om hur däggdjur delas in i olika huvudgrupper, undergrupper etc. Typ, carnivora, canoidea osv. Om nu Inlandsbon (med stort I) var en annan ras än "vanliga" människor, skulle det då också finnas olika undergrupper? Att Inlandsbor från Åsele räknades som ett annat släkte än Inlandsbor från Vilhelmina, baserat dels på geografiskt ursprung och dels på vissa karaktäristiska drag. Exempel:

"Inlandsbon från Åseles honor kännetecknas av sin benägenhet att smycka ut sig med färgglada pannband vilket skiljer sig från Inlandsboshonan från Vilhelmina som utsmyckar sig med färgstarka paljettröjor i parningstider".

Skulle turister i så fall vallfärda till "Inlandssafarin"?

Eller börjar vi räknas som en slags minoritetsbefolkning och, likt indianerna i US of A, tilldelas reservat (som entreprenöriella sydländare sen kan exploatera som nämnda inlandssafarin)?

...eller börjar vi Inlandsbor, tillsammans med schimpanser, gorillor och orangutanger, att räknas som människoapor av "Sörlänningarna"? (vilket skulle förvandla Sverige till en slags verklig motsvarighet till "Apornas planet").

Som Devo sa:

Q: Are We Not Men?

A: We Are Inlandsbor!

Fridens liljor

Geni 2009

Igår anordnade JT spelkväll i sin gillestuga.

Först spelade vi en rip off av"Så ska det låta" som hette "Så det kan låta", en titel som visade sig mycket passande då jag tvingades nynna en låt för min lagkamrat meister. Vi kan nöja oss med att säga att vi förlorade. Stort. JT och Maria vann, främst tack vare JT's "Rain Man" kunskaper om musik.

Sen spelade vi "Geni 2000" och där vann vi. Stort. Man skulle kunna säga att vi "nailed it like a coffin lid". Segern kom mycket tack vare att jag hade ett konstaterat geni i mitt lag (meister, IQ minst 126). Segerns sötma fick dock snabbt en fadd smak då motståndarlaget skulle förringa vinsten genom att påstå att vi fick "lätta" frågor. För ett geni (meister, IQ minst 126) blir naturligtvis alla frågor lätta. Det är ungefär som att påstå att man blir blöt av regn - en självklarhet.

Jag vill inte spekulera för mycket i det hela, men det finns skäl att tro att motståndarlaget planerade en genväg till segern. De försökte, i ett tidigt skede, sätta meister (IQ minst 126) ur spel genom att lura i honom kakor med nötter i. Ett oerhört fult tilltag enligt devisen "if you can't beat the genius, kill the genius". Som tur var så klarade meister (IQ minst 126) situationen med livet i behåll.

Fridens liljor