Hell-of-a-ween

Halloweenrocken blev en lyckad tillställning. Mer folk än väntat lade grunden till en ekonomiskt lyckad kväll. Om man bortser från det ekonomiska så vet jag inte om det var så mycket att hänga upp i den beryktade julgranen. Att stå i insläppet tar liksom bort udden av "partystämningen".

Nåväl.

Kvällen började med att P:et våldgästade såväl bandet som publiken med att storma scenen och börja sjunga. Klockan var då inte ens 21 (fast i P:ets värld var den nog, gissningsvis, fun o'clock). Det fortsatte sen i samma mönster, då en av representanterna för den utsocknes arbetskraften först spydde i trappen för att sedan spårlöst försvinna (typ som då major Briggs försvann i Twin Peaks!). Ett mysterium.

Kvällen avslutades med att jag fick ansvaret att låsa efter att bandet packat ihop (läs: plocka upp tomburkar). Allt folk försvann och jag förvandlades till Fredrikas ensammaste man. Folkets Hus blev Ensamhetens Borg. Så där satt jag, som en modern Ebeneezer Scrooge, och räknade pengar. Och åt överbliven varmkorv.

Efter att jag kommit hem så kom JT förbi. Vi gick till campingen i jakt på en efterfest. Dock utan att hitta någon. Istället gick vi tillbaka till Folkets Hus, åt upp den överblivna maten och konverserade.

På det stora hela så var det ganska mycket som en vanlig fest i byn: meister dansade så att hans t-shirt var genomblöt av svett, vi bröt arm och P:et blev klappkanon.

FIN