Topp 3

...lista över de tråkigaste maträtterna:

3. Kalops

2. Makaronpudding

1. Korvsoppa

Som ni kanske märker, kära läsare, så råder det en slags lågkonjunktur på skrivfronten. Vi får se om det blir bättre närmare jul. Bättring önskas men utlovas ej.

Fridens liljor.

A little less spontanitet

Jag har, ända sedan jag fick problem med hörseln, haft svårt för det här med spontanitet. Att i stundens ingivelse göra något oplanerat och då menar jag kanske främst att åka iväg någonstans utan att ha planerat det tidigare. Det beror på att hörseln (eller snarare bristen av) skapar en enorm rädsla och ångest för att genanta situationer ska uppstå.

Det går förstås inte att planera bort risken att pinsamheter i bullriga miljöer ska uppstå, men det går åtminstone att mentalt förbereda sig. Förberedelsen förstör i sin tur det hela då det inte finns någon planerad spontanitet (vilken fantastisk paradox!).

(Så, JT, där har du orsaken till varför jag tackade nej till din spontanresa till Umeå i fredags).

Enligt Homer Simpson ska det finnas en del av hjärnan som heter "the impulse zone". Jag skulle tro att min impulszon i det närmsta har förtvinat då den inte används så ofta. Därför är min spontanitet ungefär som begreppet "spontan självantändning" - ingen vet om det existerar i verkligheten.

Fridens liljor

Drömfångare

Den senaste veckan har jag drömt samma dröm varje natt. Samma scenario återupprepas hela tiden: Jag får kramp i käkarna och biter ihop så hårt att tänderna spricker.

Vad skulle Freud säga om detta?

Fridens liljor

Haveri

Det har blivit något fel på "gammkroppen". Det finns inte samma energi som vanligt och dessutom verkar den gå sönder uppseendeväckande ofta. Först ljumsken, sen vaderna och nu benhinnorna. Jag som vanligtvis har svårt för att bli skadad. Just detta föranleder mig att tro att det är återhämtningen som spökar.

Som Rodney Dangerfield sa: "It started out so well, but now it's all falling apart - like a chinese motorcycle".

Lite så känns det.

Fridens liljor

Programpitchning

Min morfar brukar ofta berätta om den gång då han och mormor var på pensionärsdans i Örträsk. I slutet av kvällen utspelades ett drama då en tant sparkade en annan tant så att hon föll ihop. Bakgrunden var att tanten som blev sparkad hade pratat med den andra tantens man. "Du ska ge fan i min man!" hade tanten skrikit samtidigt som hon måttade sparken (roundhouse kick?).

Fantastiskt roligt!

Skulle det inte gå att göra ett program om detta? Det skulle liksom vara att sammanfoga det bästa från Ullared, Färjan, Grannfejden, the Ultimate Fighter och Cops i ett och samma program.

Namnförslag: "Sista dansen".

Live long and prosper

Drömjobb

Tänk vad roligt det skulle vara att äga en serietidningsaffär. Att få vara byns "comic book guy". Att få leva i en bubbla bestående av Batman, Stålmannen och Conan. Att få klä sig i t-shirtar med töntiga serietidningstryck utan att det blir töntigt (det blir tragiskt istället, men det är en helt annan sak). Att få svara "Nä, på torsdag" på frågan "Har nya Fantomen kommit?".

Att få leva!

Fridens liljor

Gladpop

Beach Boys är minsann gladpop när den är som bäst.

Word.

The simple life

Tänk vad enkelt livet var då man var 9-10 år. Det var liksom bara att äta, sova, skola och inget annat. Man behövde aldrig tänka på pengar, betyg eller arbetslöshet. De få problem som fanns var oftast Nintendo-relaterade och aldrig särskilt allvarliga.

Det var minsann så nära "la dolce vita" det går att komma.

Fridens liljor

Sockerkaka

Idag har jag mått dåligt. Dåligare än vad jag har mått på mycket länge. Orsak: en bit sockerkaka som min lillasyster bakade förra söndagen och som jag åt igår.

Sockerkaka - den tysta döden.

Om en bok

Jag ser verkligen framemot att få läsa Filip & Fredriks nya bok "Tårtgeneralen". Jag blir helt lyrisk över handlingen - en man försöker få bort Köpings stämpel som "Sveriges tråkigaste stad" genom att göra världens längsta smörgåstårta. Fantastiskt!

Fridens liljor

Internet dating

Tidigare i veckan stod det på aftonbladet.se att det fanns en datingsida som skulle sortera bort alla sina fula medlemmar. Det var medlemmarna själva som genom en omröstning skulle välja vilka som skulle vara kvar och vilka som skulle försvinna. Som Idol fast ännu mer utseendefixerat, typ.

I mitt tycke verkar Internet datingen vara lite av en "last resort". Om krogmingling inte fungerar så kan man falla tillbaka på Internet dating (i alla fall enligt meister som säger att det är ett säkert kort). Och om Internet i sin tur misslyckas, så är nästa steg att överväga postorderfru/tvångsgifte (därav begreppet "last resort" då det liksom är den sista utposten på moralskalan).

Därför nekas alltså dem som inte lyckas på krogen sin chans till denna sista utpost, åtminstone på nämnda datingsida. Med tanke på matchmaking statistiken så är det säkert smart att göra så. Å andra sidan är det väl de "fula" människorna som bidrar med mest pengar då de, kan tänkas, är medlemmar en längre tid än vackra människor.

Sen tycker jag att det är lite av en "Flugornas Herre" situation över att medlemmarna själva ska bestämma vem som är "ful" och inte. ...men å andra sidan (vilket verkar vara det uttryck som präglar detta inlägg) så blir det ju en demokratisk omröstning och, eftersom det var så många som röstade, en slags gemensam "klassning" av vilka som är fula och vackra skapas. Man brukar ju säga att skönhet ligger i betraktarens öga, men någonstans måste det ändå finnas ett "genomsnitt" och kanske är det detta genomsnitt som medlemmarna på den där datingsidan har hittat?

Missförstå mig rätt, jag tycker att det är förkastligt att kasta ut dem som är "estetiskt handikappade". Kärleken sägs ju vara blind, så utseendet ska egentligen inte vara så viktigt. Som tidigare nämnts så ligger skönhet i betraktarens öga, vilket gör det enormt vanskligt att kalla en annan människa ful, vilket medlemmarna på datingsidan informellt gör genom att rösta bort de andra.

Det mest rättvisa hos alla datingsidor borde istället vara att "lotta" ut medlemmarna till varandra. Låt slumpen styra. Typ som i vissa sekter med månggifte där medlemmarna kan tvingas gifta sig med den som står närmast.

Live long and prosper

Alfons Åbergs syndrom

Idag anklagade min bror mig för att ha Alfons Åbergs syndrom. En, av honom påhittad, sjukdom som innebär att man aldrig blir klar med någonting, utan "ska bara, ska bara" göra något annat först (alltså som Alfons Åberg då han tvingades av sin pappa att göra något tråkigt). Alfons Åbergs syndrom skulle förövrigt även kunna vara en psykisk sjukdom - han ser ju trots allt spöken.

Tänk vilken ära det skulle vara att få en sjukdom uppkallad efter sig (som forskare alltså, inte som patient med en sjukdom som är den första i sitt slag). Typ som Hansen's disease (spetälska) eller Creutzfeldt-Jacobs sjukdom (galna kosjukan). Eller varför inte Münchhausens syndrom, en sjukdom som i mitt tycke förtjänar ett eget stycke (eftersom jag hyser en enorm fascination för nämnda sjukdom).

Ett eget stycke alltså. Sjukdomen definieras enligt wikipedia som: "...en psykisk sjukdom som innebär att patienten uppsöker sjukvården och uppger falska symptom för att komma under vård." Just detta i sig är förstås inte så kul, varken för de drabbade eller för sjukvården (även om det har förekommit att drabbade personer haft med sig teaterblod till akutmottagningar, som de senare har låtsats spy upp, vilket är lite kul). Nej, min fascination kommer istället från ursprunget till sjukdomens namn. Sjukdomen är uppkallad efter den tyske baronen von Münchhausen, "ljugarbaronen", som var känd för sina fantastiskt överdrivna anekdoter (mytomani). Han sade bl a att han flugit på en kanonkula över ett slagfält. Ett slags självförhärligande värdigt en nutida amerikansk rappare, typ.

Det kan naturligtvis inte vara roligt för de som lider av sjukdomen då de i allmänhetens ögon snarare anses som "attention whores" än som sjuka på riktigt, men jag fascineras ändå till fast och fullo av sjukdomen och historien bakom denna.

Live long and prosper fridens vänner.

Fundering

Om det finns hård rock varför finns det då inte hård pop? Eller är hård pop och soft rock samma sak?

Något för intresseklubben att undersöka vidare!

Roger that over

Slentrian

Idag har det varit en synnerligen tråkig dag, Farsdag och dess tårta till trots. Det verkar som att jag har fått a bad case of the mondays på en söndag.

Roger that over

A town called Mallis

Snart far JT och Maria till Gran Canaria. Jag hoppas att de får roligt och att JT får sin efterlängtade solbränna (så att han slipper bekosta dyra "spray-on-brännor" i vinter eller smörja in magen med brun utan sol). Men, jag tycker att det vore bättre om de åkte till Mallorca istället. Det är mycket roligare att skriva Mallis än Gran Canaria (som enligt samma logik borde bli Grannis eller Cannis), så därför skriver jag Mallis istället.

Som alla vet så åker de flesta på solsemester i förhoppningen om att någon, när de kommer hem, säger "Men guuud, vad fräsch du ser ut! Har du varit på Mallis?" (denne någon säger alltid Mallis, aldrig Gran Canaria). Så frågan är vem som kommer vara först att bemöta JT med denna komplimang?

Mallis alltså. Det hade varit fantastiskt avkopplande att få åka till solen. Jag vet att meister har funderat på att åka utomlands och jag hade gärna följt med honom om jag hade haft råd. Jag tror dock att vi, arbetarklassgrabbar som vi är, inte hade valt Mallis utan snarare Sunny Beach (budget-Mallis). Mest procent för pengarna, typ.

Fridens liljor

Kommunistpoesi

Då jag gick i 9:an läste jag en dikt som jag kom att tänka på nyss:

"Vad hörs det för rop ifrån staden?

Vad hör folken för skrin?

Jaha, det är bara republikanen

som hyllar monarkin".

Det är underligt hur minnet fungerar. Hur en så irrelevant sak som dikten ovan kan lagras, medan viktigare saker glöms bort.

Just att saker som liksom sker i förbifarten kan etsa sig fast medan sådant som "nöts in" (t ex inför tentor) försvinner tycker jag är väldigt fascinerande. Ta dikten ovan som exempel, jag hittade den då jag bläddrade igenom en bok om svenska författare inför ett författarporträtt. Jag minns inte vad diktens författare heter, men han var inte "min" författare så därför ögnade jag bara igenom dikten som hastigast. Ändå fastnade den.

Som en kontrast till detta så kommer jag inte ihåg ett dyft från Tyska B i gymnasiet, ett ämne vars kunskap ändå bankades in av språk-nazisten till lärare.

Med tanke på denna prioritering så är det någon som inte gör sitt jobb inne på hjärnkontoret.

Fridens liljor

A T-bag situation

I mitt senaste inlägg skrev jag att jag numera dricker mycket te. Grönt te.

Artikel i dagens Aftonbladet: GRÖNT TE GIFTIGT.

...och så enkelt tappade vardagen sitt mest sofistikerade inslag.

Roger that over

Little Britain

På senare tid har jag börjat dricka väldigt mycket te. Särskilt på kvällen. Detta skapar lite av ett glamoröst och intellektuellt skimmer över mitt i övrigt händelsefattiga och arbetslösa liv. Findest du nicht?

Fridens liljor

Something eljest

Idag har jag varit till Umeå. Jag och morfar körde dit för att köpa vinterdäck till min bil (hade jag velat vara macho hade jag skrivit vintersulor istället). Vi hittade inte till mannen som sålde däcken direkt, utan vi irrade omkring på Teg ett tag. Mannen ringde och undrade var vi var, för han började bli sen tillbaka till jobbet. Morfar tyckte då att mannen skulle säga till sin chef att han hade haft med "lantisar" att göra. Det tycker jag var lite nedvärderande sagt. Förvisso sagt på skämt, men ändå.

Om det nu är en förmildrande omständighet för mannen ifråga att ha med lantisar att göra, vad kan vi då beskylla stadsborna för? Att de inte vet hur man skruvar i en bil? Att de inte kan se skillnad på en älg och en ren (och en häst)? Att de har rutiga strumpor?

Å andra sidan, om det nu är tillåtet för en inlandsbo att köra vilse i en stad, vilka fler fördelar har vi då? Kan vi köra på någon vid ett övergångsställe och komma undan med orden "Jag kan inte rå för det konstapeln, jag är en lantis"?

På tal om inlandsbor så läste jag ett inlägg i en annan blogg. Inlägget handlade om att de som kommer från små orter har en särskild sorts humor. Att den utvecklas av att vi inte har så mycket annat att göra, utan att vi får roa oss själva. Jag tror delvis att det är så, men också att vi, eftersom vi inte har så "många" att umgås med, utvecklar en humor som är skräddarsydd för vårt närmaste umgänge. Alltså att vi liksom skapar en gemensam humor som blir på ett särskilt sätt eftersom den skapas i tätt samspel med varandra (och då inte influeras av "fler" personer som det kan vara på större ställen).

It's just a thought (som Creedence sjöng).

Om jag skulle hajpa en blogg så vore det den p g a det fantastiska konceptet att ha två bloggare, så att man får två synvinklar av samma händelse. Genialt! Antingen den eller Marias blogg (som bl a innehåller mycket ögongodis i form av JT).

Fridens liljor

the Joker

Ett skämt har bubblat upp till ytan. Jag tror att det funkar bäst på engelska, so here goes:

How can you tell the difference between a normal turkey and a nazi-turkey?

- The nazi-turkey goes "Goebbels Goebbels" instead of "gobble gobble".

Dåligt? Jag skyller på att jag fortfarande lider av jet lag sedan övergången till vintertid (vilket är ett uttryck myntat av JT, så han ska ha cred för det).

På tal om det så vore det lite kul om en filmkritiker skulle såga en så kallad Hongkong-action med orden "det verkar som att Jet Li är slut som actionskådis. Jet Li har blivit Jet Lag".

Jag verkar bitvis ha snöat in på det här med nazismen (endast skriftligt dock - inte som livsideologi). Så därför bryter jag av med ett annat skämt, en gammal goding:

Hur vet man att en prostituerad robot fungerar?

- Man sätter på den.

Äsch, då vi ändå håller på så kan vi ta ett tredje också:

Vad heter kroppens mest lesbiska del?

- Handflatan (alt. armbögen).

Fridens liljor

Hell-of-a-ween

Halloweenrocken blev en lyckad tillställning. Mer folk än väntat lade grunden till en ekonomiskt lyckad kväll. Om man bortser från det ekonomiska så vet jag inte om det var så mycket att hänga upp i den beryktade julgranen. Att stå i insläppet tar liksom bort udden av "partystämningen".

Nåväl.

Kvällen började med att P:et våldgästade såväl bandet som publiken med att storma scenen och börja sjunga. Klockan var då inte ens 21 (fast i P:ets värld var den nog, gissningsvis, fun o'clock). Det fortsatte sen i samma mönster, då en av representanterna för den utsocknes arbetskraften först spydde i trappen för att sedan spårlöst försvinna (typ som då major Briggs försvann i Twin Peaks!). Ett mysterium.

Kvällen avslutades med att jag fick ansvaret att låsa efter att bandet packat ihop (läs: plocka upp tomburkar). Allt folk försvann och jag förvandlades till Fredrikas ensammaste man. Folkets Hus blev Ensamhetens Borg. Så där satt jag, som en modern Ebeneezer Scrooge, och räknade pengar. Och åt överbliven varmkorv.

Efter att jag kommit hem så kom JT förbi. Vi gick till campingen i jakt på en efterfest. Dock utan att hitta någon. Istället gick vi tillbaka till Folkets Hus, åt upp den överblivna maten och konverserade.

På det stora hela så var det ganska mycket som en vanlig fest i byn: meister dansade så att hans t-shirt var genomblöt av svett, vi bröt arm och P:et blev klappkanon.

FIN