Et tu, munnen?

Idag sms:ade en person som ville komma och titta på lägenheten. Eftersom jag befinner mig i Fredrika, ambulerande mellan kommunens grönytor, kunde jag inte visa lägenheten idag. Därför kom vi överens om att jag skulle visa lägenheten imorgon istället. Trodde jag.

En stund senare ringde personen. Som ni redan vet så är "talkin' on the phone not my speed" så den vanliga paniken, ångesten och skräcken infann sig direkt då ringsignalen slog sitt första ackord. Jag kunde inte heller låta bli att svara då personen visste att jag hade telefonen på mig eftersom vi hade haft sms-korrespondens tidigare. Så jag svarade. Hon, det visade sig att personen var en tjej, undrade om det inte gick för sig att kvartersvärden låste upp och visade lägenheten.

Det kändes inte bra, dels för att Jonas jobbat natt och därför låg och sov och dels för att det är lite olustigt att främmande människor skulle få tillgång (förvisso tillfälligt) till mitt hem. Hjärnan sa "Nej nej nej nej nej" och därför blev jag förvånad då jag hörde mig själv säga "Det går bra". Munnen agerade Judas Iskariot och svek mig.

Jag blev verbalt bedragen av mig själv.

(...och jo, jag ringde och förvarnade Jonas).