The End

...och med dessa ord säger jag tack och adjö. Eller kanske på återseende. Vi får se.

Shuffle-funktionens förbannelse

Som jag tidigare nämnde så brukar jag lyssna på musik under gräsklippningen. För att få lite variation i musiken har jag satt spellistan på shuffle. Tanken var också att jag inte skulle nöta sönder stones genom att bara spela dem 24/7 och därigenom älska dem till döds. Men idéen har baktänt eftersom Nokias syn på blandning innebär att samma låtar spelas hela tiden. Av 386 låtar har telefonen sållat fram 35 låtar som spelas hela tiden. Med ytterst liten variation. Den senaste veckan har därför bestått av ett av telefonen bestämt medley. Idag spelades t ex "Wild Horses" fyra gånger.

Ett i-landsproblem.

Att placeras i ett fack

Idag skickade jag in en ansökan om att gå med i facket. Till ingen nytta egentligen eftersom det bara är en tidsbegränsad anställning, men pappa tvingade mig. Facket? Fuck it! Det var min egentliga inställning, men sen insåg jag att man bör vara solidarisk med arbetarklassgrabbarna - killarna i blåställ med matlådan under armen och snusdosan i bakfickan.

Så nu sitter jag här, inlemmad i ett fack. Synd bara att det var Kommunal och inte Metall. Tänk bara att kunna säga att man är en del av "handskfacket".

Vådan av en låg batterinivå

Under tiden som jag klipper gräs brukar jag lyssna på musik. Jag kopplar telefonen till hörselkåporna och låter spellistan flöda. Det fungerar bra, men det slukar ström från telefonens batteri. Idag blev batteriet helt tomt och därför var jag tvungen att förlita mig till radion i kåporna istället. Trots ett frenetiskt rattande på tuner-vredet så hittade jag bara en radiokanal, en kanal med samiska nyheter - på samiska. Och jag förstod ingenting, men av låneorden att döma så handlade det om jogging och starköl. Det var ingen höjdare, men även samiska nyheter är bättre än det monotona malandet från gräsklipparen. Det är däremot inte jojk, särskilt inte upphottad jojk (techno-jojk!).

Samisk radiotortyr, typ. Som en i-landsversionen av kinesisk vattentortyr.

Vardagseufori

...men hörru! Vi ska inte klaga på sommaren allt för mycket, den får det trots allt att spritta i "gammkroppen" då det kommer till träning. Det var länge sen det kändes så bra att springa som det gjorde idag!

Regn #2

Såna här dagar med ömsom solsken och ömsom regnskurar får mig att fundera om inte sommaren lider av manodepressivitet .

Regn

När himlen gråter söker människan tröst inomhus. Men inte jag. Jag har trotsat elementen och varit utomhus hela dagen. I Baksjöliden, i Fredrika och i onödan. Men imorgon kanske solen lyckas armbåga sig fram bland molnen igen. Förhoppningsvis.

Det där som inte är Dartanjang eller Loranga

Det här går inte längre, min nyligt uppblossade förtjusning till mazariner måste få ett slut. "You've got to hide your love away" som Beatles (och Beach Boys) skulle ha sagt. Särskilt med tanke på den stundande badsäsongen. Som ni alla vet så tränger en massa bort en viss mängd vatten beroende på volym och densitet. Med en massa riner i magen så blir det inte mycket vatten över till de andra badgästerna. De små röda stugorna skulle spolas bort från campingen av översvämningen och fiskedammen skulle fusioneras med sjön, vars biologiska fauna för evigt skulle vara förändrad.

En ekologisk katastrof i proportion med BP:s, typ.

Snaggo

Det blåste kraftigt i Fredrika igår. Förändringens vindar drog genom huset och lämnade mitt huvud bart, som en skogsdunge efter en kraftig storm. I sann anglo-patriotism av huliganmodell rakade jag av mig håret för att vara solidarisk med Rooney and the lads. Eller inte. Egentligen var det ett steg mot att bli av med tankeströsslet.

Jag önskar att jag kunde skriva att snyggot blev ett snaggo, men det vore tyvärr att ljuga och inte ens jag ljuger på en söndag.

Albin and the Passions

Idag har jag ägnat mig åt två av mina stora passioner: jag har skruvat i en bil och ätit leverbiff.

La dolce vita!

Motsägelsefullt

Tänk att en overall kan vara under all kritik modemässigt och funktionellt.

Det förbjudna ordet

Om jag skulle få välja ett enda ord att radera från det svenska språket så skulle jag välja entusiasmera. Vilket idiotiskt ord! Varför inte bara säga "skapa entusiasm"? Det är som om det skulle vara tillåtet att säga: konfliktera, vålda, slagsmålera o s v.

Hittepå.

Rumour has it

Rykten säger att det bedrivs en verksamhet på Folkets Hus där det säljs "kramar deluxe". Är det i så fall inte lite konstigt att Fredrika Själavårdscenter (frireligiöst sällskap) ligger i princip rakt över gatan från denna "Fredrika själavandringscentral"?

Det blir på något sätt en fin symbolik över moral. På ena sidan finns det goda (Själavårdscenter), på den andra sidan finns det onda - lustan - (Själavandringscentralen) och mitt där emellan går människorna (på vägen).

Jesushellbabygoddamnno som Phillip Jeffries i Twin Peaks skulle ha sagt.

Albin goes down

Som ni säkert har märkt så har antalet inlägg per dag minskat under de senaste två veckorna. Orsaken är förstås att jag glider runt på/med gräsklippare hela dagarna och därför inte får några nya intryck att skriva om. Botten har nåtts under de senaste två dagarna då jag nedlåtit mig själv till att skriva putslustigheter. Korta putslustigheter dessutom.

Sittande på gräsklipparen skramlar tankarna runt i huvudet, ungefär som de hoprullade lotterna i en tombola. De tankar som slutligen slumpas fram i den metaforiska tombolan har aldrig något samband med det vardagliga livet och ger därför inte uppslag till något att skriva om här. Oftast är det bara ord som skramlar fram. Ord som sått ett frö (vilket leder tankarna till internskämtet "Jag ska så mina frön") till ett nytt prettoprojekt. Dra inte för stora växlar av det utan vi lämnar det därhän så länge. Troligtvis blir det ingenting, eller för att citera en vis man - "Men det får vi se hur det går".

Lawnmowing log stardate 100610

Idag har jag arbetat i parken, så nu parkerar jag mig själv framför datorn.

Lawnmowing log stardate 100609

Idag har jag klippt och trimmat slänter, därför släntrar jag numera fram.

Motprestation

Let's face it, en blogg är inte mer än en enkelriktad icke-verbal kommunikation mellan två parter - jag skriver och du läser. Därför tror jag att det i de flesta fall är så att ni känner mig bättre än vad jag känner er och det gör i sin tur att det känns lite som att jag "outar" mig inför er (OBS! Inte som Ricky Martin). Som om vi skulle vara i en park och jag är mannen med trenchcoat och ni är dem jag blottar mig för, typ.

Jag skriver liksom ett fortlöpande försvarstal till varför jag är som jag är. Det är min del av kommunikationen. Er del av kommunikationen är att tyda denna "bruksanvisning" och sedan anpassa ert sätt att vara då ni umgås med mig, mihihihi! (vansinnesfnitter).

Lawnmowing log stardate 100608

Idag har jag klippt gräs. Igen. Inga konstigheter. Men idag skulle jag klippa vid reningsverket, alltså där Fredrikabornas samlade kroppsavfall samlas. Den sista anhalten - dumpstationen for those who take a dump. Ingenstans växer gräset så snabbt som där (vilket bevisar att invånarna i Fredrika är välmående).

Hursomhelst.

En av bassängerna där allt avfall samlas hade svämmat över och därför hade marken bakom bassängen underminerats och förvandlats till sörja. Tack vare det långa gräset (som växer som gräs, så att säga) så såg jag inte hur lös marken var. Därför höll jag på att köra fast. Det var nära, otäckt nära, att jag bokstavligt talat skulle sitta i skiten, men min gamle vän John Deere redde ut situationen (differentialspärr, hallelujah!).

Vardagsdramatik.

The fabulous life of Albin #2

Mitt fabulösa (ironi!) liv består av mer än bara böcker. Som ett led i att försöka presentera mig själv inför eder, kära läsare, så ska jag nu försöka beskriva mina fobier. I min mening så är det få saker som talar om så mycket om en person som personens fobier, so here goes:

• Second hand butiker - En butik fylld med avlagda saker som andra människor inte vill ha längre. Tänk dig det, en butik fylld med oönskade saker. Som om ett helt samhälle anordnade en loppmarknad. Men det är inte det som är det värsta, utan det är lukten. Lukten av tusentals saker från tusentals människor under samma tak. Det är ett potpurri av parfym, läder, svett och andra kroppsodörer. Usch!
• Juice med fruktkött (och alla andra drycker med klumpar i) - Den där känslan av fruktkött som stryker mot gommen, som jag hatar den! Det påminner om alla de gånger mamma skulle försöka tvinga i mig välling som liten. Välling med makaroner... Om det finns ett straff värre än döden så är det att behöva dricka varm välling med makaroner i. Det förefaller onaturligt att det ska vara klumpar i juicen, det är som om man försöker leka gud och skapar en kompromiss mellan att äta och att dricka. Juice dricker man och frukt äter man. Punkt.
• Clowner - Jag är av den uppfattning att alla fobier härstammar från något traumatiskt under barndomen. Ta mina obehagskänslor mot clowner som exempel. De grundar sig i mina allra första cirkusbesök där det fanns clowner som försökte vara roliga, men egentligen var de bara obehagliga då de gick runt och tog på allihopa. Finns det något falskare än en clown? De lägger sig till med en påhittad personlighet, pratar med tillgjord röst och döljer sitt ansikte bakom en mask av smink (en mask lika blek som ansiktet hos en död människa, vilket ger barnen den allra första föraningen om döden).

Den ultimata mardrömmen vore alltså en clown iklädd en skinnjacka köpt på second hand som bjöd på apelsinjuice med fruktkött i. Spooky!

Nike

"Göre ba!" - den svenska versionen av "Just do it!"

Grillapati

Idag har jag firat den svenska nationaldagen the american way. På amerikanskt manér grillade vi för mycket och åt för mycket. Jag åt så mycket att jag blev helt apatisk. Matsmältningen krävde en så stor mängd energi att alla andra av kroppens processer stängdes ner. Så då satt jag där vid middagsbordet, fortfarande vid liv men med nedsatt existens. Jag hade nått existensminimum, typ.

Grillapati - en sommarsjukdom.

Replikation

Apropå det där filmcitatet av Frank Booth, här kommer en kort lista över fler minnesvärda filmrepliker:

• "Jesushellbabygoddamnno" - David Bowie i "Twin Peaks: Fire Walk With Me"
• "Heineken? Fuck that shit! Pabst Blue Ribbon!" - Dennis Hopper i "Blue Velvet"
• "Ruuun! Gooo! Get to the chopper!" - Arne Schwarzenegger i "Rovdjuret"
• "The horror! The horror!" - Marlon Brando i "Apocalypse Now"
• "Dug int' svenske fjälla nu?" - Kvinna från Vilhelmina med otroligt gnällig röst i "Sällskapsresan 2: Snowroller"

Att passivitetsskämmas

Idag har jag varit till Umeå, jag handlade och rensade lite i lägenheten för att förbereda inför den stundande flyttstädningen. På väg till busstationen, på Vasaplan, såg jag en liten folkklunga som stod och fotograferades. Det verkade ha varit någon slags prisutdelning eftersom en kvinna och en man i klungan hade tilldelats varsin blombukett och paket. Det var nog en finare tillställning med tanke på att den prismottagande kvinnan bar en festblåsa och mannen försökte sig på casual elegance genom att kombinera en mocka-kavaj med ett par jeans. Jag gissar på att jeansen var nyinköpta på Dressmann dagen till ära, det där klistermärket som visar byxornas storlek satt nämligen kvar. Pinsamt. Jag skämdes å hans vägnar.

Det måste vara empatins baksida, den där benägenheten man har att skämmas över saker som andra gör (huruvida jag är mer eller mindre empatisk än genomsnittet lämnar vi därhän). Den där passivitetsskammen, som uppstår av att någon t ex har suttit på en chokladbit och därefter går omkring ovetande om det, kan vara lite jobbig tycker jag. Jag blir lite illa till mods av det. Men bara då det händer såna som jag uppfattar som sympatiska människor (d v s alla utom de som jag räknar som strebrar och överallvarliga).

Ain't that a shame.

The f-word

"Fuck you, you fucking fuck!" - återkommande replik från filmen "Blue Velvet" där Dennis Hopper spelar Frank Booth, mannen med världens mest begränsade svordomsvokabulär.

Et tu, munnen?

Idag sms:ade en person som ville komma och titta på lägenheten. Eftersom jag befinner mig i Fredrika, ambulerande mellan kommunens grönytor, kunde jag inte visa lägenheten idag. Därför kom vi överens om att jag skulle visa lägenheten imorgon istället. Trodde jag.

En stund senare ringde personen. Som ni redan vet så är "talkin' on the phone not my speed" så den vanliga paniken, ångesten och skräcken infann sig direkt då ringsignalen slog sitt första ackord. Jag kunde inte heller låta bli att svara då personen visste att jag hade telefonen på mig eftersom vi hade haft sms-korrespondens tidigare. Så jag svarade. Hon, det visade sig att personen var en tjej, undrade om det inte gick för sig att kvartersvärden låste upp och visade lägenheten.

Det kändes inte bra, dels för att Jonas jobbat natt och därför låg och sov och dels för att det är lite olustigt att främmande människor skulle få tillgång (förvisso tillfälligt) till mitt hem. Hjärnan sa "Nej nej nej nej nej" och därför blev jag förvånad då jag hörde mig själv säga "Det går bra". Munnen agerade Judas Iskariot och svek mig.

Jag blev verbalt bedragen av mig själv.

(...och jo, jag ringde och förvarnade Jonas).

Going postal

Är det inte märkligt att så fort någon löper amok och mördar tio personer så säger den närmaste omgivningen alltid att de tycker att personen verkat så normal? De säger alltid att de aldrig hade kunnat tro att personen skulle go postal och och försöka meja ner en hel by. Alltid.

Går det verkligen inte att se några tecken på att förståndet håller på att brista? Är man verkligen helt normal tills ögonblicket då första skottet avlossas? Kan någon som uppenbarligen mår så dåligt verkligen upprätthålla en fasad så länge att illamåendet resulterar i en kaskad bly istället för en kaskadspya?

...eller behöver de där människorna i den närmaste omgivningen ett nytt umgänge så att de får en ny uppfattning om vad som är normalt och inte?

(Men å andra sidan, definiera begreppet normalt!)

Glesbygdsromantik

I lördags, på rockfesten hemma i byn, stod jag i biljettkuren och tog inträde. Förutom en idiot från Örnsköldsvik och en annan från Lycksele var de flesta trevliga och glada.

En aningen överförfriskad man med medföljande sällskap kom fram till kuren och sa: "Jag ska betala för mig och för världens vackraste kvinna". Det tycker jag var mycket fint sagt. Skönhet är som jag nämnt tidigare (vid åtminstone fem tillfällen) en definitionsfråga. Det skulle troligen inte vara någon fler än mannen i fråga som skulle ha ansett att kvinnan var världens vackraste och det är det som gör det så fint. Det är lite som i countrylåten "The most beautiful girl in the world" där en man är ute och letar efter sin kvinna och frågar alla om de sett, just, "the most beautiful girl in the world". Orimligheten i att alla ska definiera henne som det största snyggot är om någonting en kärleksbetygelse.

Det är kärlek countrystyle.

3000 Man

Nu har antalet spelade Rolling Stones låtar på min last-FM användare nått 3000. Det motsvarar ganska precis 41 % av mina totala lyssningar.

Stoned!

Hair Genius

Jag vet inte om ni tänkt på det, men är inte genialitet ganska likt hår? Hår ser som bäst ut då det är på gränsen till att vara smutsigt. Det är som snyggast och ligger som bäst då det balanserar på den tunna linjen till att vara flottigt. Samma sak med intelligens. Genialitet gör sig bäst på gränsen till galenskap.

Jag tror att man är som smartast i ögonblicket innan gränsen till att skära av sig öronen och skicka dem med posten passeras. Ju mer av hjärnans vanliga funktioner som kan kopplas bort desto högre blir tankekapaciteten kring ett riktat ämne. För det är det som som är genialitetens begränsning - ett intelligensens tunnelseende. Försök tänka ut ett geni (förutom DaVinci!) som inte begränsades till mer än ett område så förstår ni vad jag menar.

Lunner

De senaste veckorna har jag ätit lunner, ni vet som brunch men med lunch och middag istället - lunner. Blodsockerfallet blir inte lika stort som om man äter lunch vid "vanlig" tid och brukar träna vid middagstid. Dessutom slipper man träna på fastande mage. Positivt.

Lunner kan rekommenderas för de stillasittande som har möjlighet att äta en lite senare frukost eftersom kalori intaget, sett över hela dagen, blir lägre av att slå ihop de två måltiderna (förutsatt att ingen middag äts naturligtvis). Det kan vara ett sätt att bli av med lite trivselvikt. Positivt.

Å andra sidan är det nog bara studenter och arbetslösa som har tid över till att äta lunner. Negativt.

/ Albinrexia

Gräsklipparmannen

Den metaforiska plogen i föregående inlägg är egentligen en gräsklippare. Jag ska hem till byn för att börja sommarjobba.

Det ligger något oerhört rogivande i att klippa gräsmattor, något harmoniskt. Lukten av nyklippt gräs i kombination med solsken och bra musik i hörlurarna - det är nästan transcendentalt.

"I love the smell of lawnmowers in the morning", typ

Goodbye Yellow Brick School

Nu får det vara nog. Jag lämnar Handelshögskolan för näst sista gången och åker hem till Fredrika istället.

"So goodbye yellow brick road

Where the dogs of society howl

You can't plant me in your penthouse

I'm going back to my plough"

...som Elton John sjunger i låten som rubriken ovan är en spoof på.

Sympathy for the meister

Under natten mot lördag var meister ute och tävlingscyklade mot en bil på en cykel vars däck var lite rundare än vanligt (det kan också ha varit meister som var lite mer rund under fötterna än brukligt). Trots att han tankat sig själv med raketbränsle slutade det med en vurpa, en fraktur i axeln och skrubbsår på his once so youthful face.

Ett par övningar in i dagens pass på IKSU började det värka i min axel. Det mystiska är att det är precis samma axel som meister gjorde illa sig i. Som om axeln har gått ut i strejk för att sympatisera med meisters. Det är lite som då man var liten och började grina för att kompisen gjort illa sig. Nästan som om man telepatiskt kunde känna kompisens smärta. Telempati, typ.

Med tanke på rådande motivationsstrejk och den nytillkomna axelstrejken så måste det finnas franska gener simmande i den Strömbergska genpoolen.