Sabbath bloody sabbath

Det finns nog ingenting som gör så ont som då den bild man har av sig själv raseras. Det är ett smärtsamt uppvaknande att inse att man inte klarar av att göra samma saker som man en gång kunde.

Förra veckan slogs jag plötsligt av en tanke: "klarar jag verkligen av att jobba med det här resten av livet?".

Jag försökte skjuta tanken åt sidan så gott det gick, men den hade hunnit få fäste. Nu har jag försökt vrida och vända på den så gott som det går. Det tidigare nämnda uppvakandet skedde i formen av ett nej. Nej, jag klarar nog inte av att jobba med det här.

Orsaken till detta är förstås min dåliga hörsel. Som alltid.

Jag såg universitetsstudierna som en chans att visa att jag kunde spela med "de stora pojkarna". Det blev dock ingen storstilad comeback. Två år. Under dessa två år känns det inte som att jag har gjort mig själv rättvisa heller. Godkänt visst, men inte så mycket mer än så.

Kontentan av det hela är förstås att om jag inte klarar av dryga tre timmars skola per dag utan att känna mig mer död än levande resten av dagen, hur ska jag då klara av att jobba åtta timmar med det sen resten av livet? Eller i bästa fall jobba halvtid. Det känns inte precis värt med 300 000 kr i studielån bara för att jobba halvtid.

Redan då jag fick mina problem med hörseln i gymnasiet sa skolsköterskan att jag kanske skulle sänka mina förväntningar. Att sänka sina förväntningar då man är 16 år. Det var alltså vid den åldern jag nådde mitt livs peak. 16 år. Deprimerande. Minst sagt.

Nu ska jag ta ett litet skoluppehåll. Eller sabbat som det också kallas. Fullt tillåtet enligt de flesta, men varför känns det då som ett stort misslyckande?

Som tur var så var föräldrarna väldigt förstående. Något som var kanske ännu viktigare var att mina två stora förebilder i livet, mormor och morfar, också accepterade beslutet.

Först sabbat, sen beslut. Ett beslut om jag ska fortsätta studierna eller utbilda mig till något annat. Om jag väljer något annat så blir det en dyr lärpenning för det beslutet. Cirka hundratusen i studielån.

Som Karin Boye sa "Ja, visst gör det ont när knoppar brister". Visst fan gör det ont.

Ont i själen.

Detta var alltså dagens avsnitt av klagomuren. Kära läsaren får ursäkta, men jag kände ett tvång att lätta mitt hjärta.

Peace out fridens vänner!